Du matchar alla humör, älskling

– Det är lustigt. Ingenting kan lysa starkare än grått. Det finns ingen färg som har sån kraft, eller styrka, som grått. Det är vackert, sa jag och tittade lite förstrött mot soffan, där Josefine halvlåg och bläddrade i någon tidning.
Hon tittade upp och gav mig en undrande blick.
– Det liksom matchar alla humör, fortsatte jag – en tår är aldrig så fin som tillsammans med ett grått öga till exempel. Jag skulle dö, för dina ögon!
Hon log och svarade med ett litet skratt:
– Ta inte i så du spricker, söta lilla Isabelle. Du skulle nog ångra dig i graven när det gick upp för dig att linser har ett mycket billigare pris än döden.
Jag flinade mot henne och sjönk sedan ihop bland kuddarna i sängen och lyssnade på regnet som smattrade mot rutan. Det var så fint. Hela lägenheten var fin, och av någon anledning kom jag att tänka på hur underbara vi var tillsammans, jag och Josefine, hur bra vi passade ihop till ljudet av regnet och den vaga doften av något oidentifierbart. Äkta vänskap…
– Vet du vad vi gör? Den hurtiga rösten, som på något lustigt sätt alltid dröp av optimism, väckte mig ur tankarna - Vi tänder en rökelse, sätter på någon skiva och poppar lite popcorn. Vi är så jäävla sega idag!
Jag skrattade.
– Äh, skit i popcornen. Sätt på plattan och tänd rökelsen, så går vi ut och tar en rök istället. Du har ändå bara smörpopcorn. Och jag tänker då faen inte bli fet till sommarlovet!
– Din jävla Fjolla, sa hon och kastade en kudde mot mig. Den missade och flög in i spegelväggen. Hon skrattade för sig själv och fortsatte:
– Men… en rök skulle inte vara fel.
Med ett litet skutt var hon framme vid stereon och satte på skivan som satt i, medan hon nynnade på någon helt annan melodi. Jag lämnade min plats i sängen och sträckte mig efter det lilla röda och vita paketet på bordet, halade upp en tändare ur fickan och öppnade balkongdörren. Jag möttes av frisk luft och becksvart himmel. Bara gatljusen nerifrån lyste upp någorlunda.
– Fan vad tyst det är ute. Var är alla människor? Det går verkligen utför för den här stan…
Hon tittade allvarligt på mig.
– Usch, ja. Vi måste härifrån Isabelle. Vi hör inte hemma här.
Hon tände en cigarett och ställde sig bredvid mig på balkongen. Vi småpratade lite, om sömnlösa nätter, drömmar och vackra ögon. Sedan sa vi ingenting mer på ett tag. Vi stod bara på balkongen och rökte, cigarett efter cigarett. Jag betraktade Josefine från sidan. Jag hade aldrig träffat någon med ett så ofelbart yttre. Hon var tunn, kanske lite för smal, men ingen hade kunnat passa bättre i det än henne. Det kopparröda, halvlånga håret var uppsatt i en slarvig knut bakpå huvudet, de vita byxorna smet åt snyggt runt hennes välsvarvade ben och de vackra, grå ögonen tittade tankfullt på cigarettens glöd. Det var lustigt, i gatljusets sken såg hon nästan själv ut som en nytänd cigarett, där hon stod, i ljusa kläder och vilt rött hår… Kvällen var magisk, på något sätt.
Josefine vände sig om och mötte mina ögon, sedan förvred hon munnen till en konstig grimas, skrattade och sa:
– Förlåt, nu förstörde jag visst stämningen.
Som om hon läst mina tankar.
– Nej, den är fortfarande magisk. Du gjorde den bara verklig, svarade jag stillsamt.
Hon log, fimpade och gick in, men kom ganska snabbt tillbaka, med ena handen bakom ryggen och ett finurligt leende på läpparna. Jag tittade frågande på henne.
– Du är snygg Isa… Vacker både på insidan och utsidan.
Jag skrattade till och frågade skämtsamt:
– Vad vill du ha?
– Åh, ingenting. En fin natt kräver ett fint uttalande bara. För att inte tala om något drickbart. Är inte du också hemskt törstig?
Och så halade hon fram det hon hade bakom ryggen, en flaska vitt vin. Jag låtsades klaga.
– Du tänker verkligen inte låta mig behålla min figur den här sommaren va?
Josefine anlade en trumpen min och gick in igen. I någon form av protest drog hon upp volymen upp till en, förmodligen ganska ohälsosam volym.
Jag var tvungen att skrika, för att överrösta Thåströms hesa stämma.
– Nej, jag bara skojar. Du är underbar, älskling!
Jag släckte min sista cigarett och lät den tillsammans med ett tomt rött och vitt litet paket falla genom duggregnet, mot den blöta asfalten.

Vi satt länge i soffan. Skrattade och skrek, åt dåliga skämt och ingenting. Vinflaskan hade för länge sedan fördubblats och givetvis lyckades vi inte hålla tassarna borta från smörpopcornen. Jag trivdes så bra här, i Josefines minimala lägenhet. Det var bara vi. Inga syskon, inga föräldrar. Bara vi.
Vi hade skruvat ner musiken, av hänsyn till grannarna, men Thåström hördes fortfarande från högtalarna, om än på låg volym.
Jag såg hur Josefine hasade ner från soffan, ner på golvet där hon krälade runt ett tag, innan hon la sig till rätta på rygg. Hon skrattade hest, skakade på huvudet och stirrade upp i taket.
– Isabelle, kom hit.
Blicken vilade fortfarande på taket. Jag svarade inte. Jag tittade bara på henne. Hon var så söt när hon var full. Hon gjorde så udda små ryckiga rörelser.
– Snälla, kom hit. Jag vill ha dig här!
Av någon anledning blev jag irriterad över att hon tittade upp i taket.
– Kom och lägg dig ner på golvet. Det är jätteskönt!
Varför tittade hon upp i ett fullständigt meningslöst, ointressant jävla tak?
'Allt skulle vara så perfekt, om du bara tittade på mig.'
– Josefine… jag byter musik.
Hon släppte taket med blicken, vände på huvudet och, äntligen tittade hon på mig! Jag skrattade tyst för mig själv. Svartsjuk på ett tak? Patetiskt.
'Men de grå ögonen…'
Frånvarande sträckte jag mig mot den silverglänsande stereon och satte i en avbränd blandskiva. Jag hade egentligen ingen aning om vad som fanns på den men allt var bättre än Thåströms urtvättade röst.
– Åh, fy fan, spottade Josefine från golvet, när hon hörde introt till den första låten.
– Nej, skärp dig! Den här är ju underbar. Jag vet att du älskar den.

'Look into my eyes - you will see - what you mean to me...'

Jag sjöng med, dämpat, medan jag satte mig ner på golvet, bredvid Josefine. Söta Josefine. Hon släppte mig inte med blicken. Hon tittade så intensivt på mig. Jag ville att det alltid skulle vara så här. Tänk om tiden bara helt abrupt kunde stanna, här och nu!
Jag tänkte inte. Kunde inte tänka. Jag såg bara. Jag såg ögon med silvertänk, röda falska konturer runt lika falskt röda läppar, och fräknar. Oändliga mängder fräknar. Hon trevade efter mina fingrar, utan att vika undan med blicken. Hon hade mig fast. Jag hade henne fast. Vi höll varandra i ett hjärngrepp.

'Don’t tell me it’s not worth tryin´ for - You can’t tell me it’s not worth dyin´ for...'

Hon kramade min hand hårt. Antagligen utan att riktigt märka det själv. Min blick vandrade, från ögonen långsamt neråt, tills den slutligen fastnade på Amors vackra bågar. Jag stirrade som förhäxad på hennes läppar. Röda läppar. Röda saftiga läppar.
Jag tvingade mig själv att tänka förnuftigt. Josefine, min vän. Jag hade aldrig sett på henne som någonting annat, men nu. Jag visste inte. Jag var förvirrad. Men jag såg på henne, det lyste om henne, att hon också kände den laddade stämningen. Sanningen att säga verkade hon njuta av den. Jag drog mig till minnes allt vi delat med varandra under årens lopp. Säng, minnen, frustration, desperation. Till och med killar. Vi tillhörde varandra, men på det här sättet?
– Isabelle..?
Hennes röst bröts. Jag släppte med ens alla tveksamma tankar, böjde mig fram och lät mina läppar nudda hennes. Den lite lätt beska smaken av läppstift kunde inte ha smakat ljuvligare. Hon drog mig intill sig, lät hennes tunga leka med min…
Fem minuter senare satt jag i grensle över henne på sängen, omgiven av gråflammigt överkast. Mellan häftiga kyssar hann jag tänka, att det var precis här vi hörde hemma, jag och Josefine. Vi hade inte kunnat passa in bättre, än på det här grå överkastet. Vi var lika spännande som färgen. Lika mörkt dova och samtidigt så alldagliga.
Josefine slet mig i stycken. Bokstavligt talat. Vild, som hon alltid varit. Varför hade jag aldrig drömt om det här förut? Kanske hade jag ändå gjort det, någonstans där under all hud, under allt blod och under… ja, under vad?

'You know it’s true – Everything I do – I do it for you...'

Kanske var det vinet, kanske var det något annat. Det spelade ingen roll. Vi ville ha varandra NU. Det var det enda viktiga.
Jag böjde mig ner, kysste henne på halsen och viskade:
– Du matchar alla humör älskling, för ingenting kan lysa starkare än grått…

Författare:

Publicerat

Dela: