E.T kap.2

2. Gåvan
Året är 1993 i det lilla villaområdet i Bradford, England. Familjen Tingle var den, och den enda, högst ovanliga och kända familj. Ja, den ovanligaste familjen på hela gatan, men ingen av deras grannar visste om varför Tingles var kända, eftersom de var Fragglare, ett annat ord för ”icke magiska”.

Deras grannar, familjen Cornwell, bodde rakt över gatan och brukade stå och stirra i en kikare, minst en timme varje kväll, in i köksfönstret hos familjen Tingle. Och var det någonting som hände familjen Cornwell eller någon annan, så var de direkt och hackade på familjen Tingle och säga åt dom att inte kasta så många förtrollningar runt omkring sig om de inte kunde hantera de väl. Familjen Cornwell var de enda som visste vad familjen Tingle var för nåt, och varje dag blev de påminda om det på samma hemska sätt ....

”Medhjälpare åt djävulen, det är vad ni är det!” vrålade herrn över häcken kring familjen Cornwells trädgård.

”Skrik inte så högt. Alla andra kan höra”, sade hans fru Jane. Hon var en ganska tjock tant som oftast sprang runt i en smaragdgrön klänning och ett knallrosa förkläde. Hon kastade en ilsken blick till sin man, som till skillnad från sin fru var smal som en sticka och inte heller verkade veta hur kunde klä sig. Han bar oftast en träningsoverall som var lappad på flera ställen.

Sen lät hon blicken glida vidare till familjen Tingle som varje morgon satt på baksidan av sitt hus och åt frukost, bara för att slippa se en skymt av den ”perfekta” familjen Cornwell.

”Jaha mina barn ....”, sade Jamie Tingle som var på strålande humör denna soliga morgon.

”Då är det bara en månad kvar på sommarlovet. Hur känns det?”

”Jobbigt”, sade Emma, den näst yngsta av syskonen.

”Men var inte så negativ. En månad är trettiotvå dagar, så det är långt kvar ....”

”Pappa, en månad är vanligtvis trettio dagar”, avbröt det näst äldsta barnet.

”Ja .... Du har så rätt så, Alex. Trettio dagar är det nog .... Men det skiljer sig inte mycket.”

”Jo .... I alla fall när man väntar på något roligt .... Även om man inte får följa med”, sade den yngste.

”Nästa år är det också din tur Jessica. Det är förresten inget speciellt med Bexhills.”

Bexhills var en stor trolldomsskola för barn mellan elva och sexton år. Mest för barn som kom från riktiga häx och trollkarlsfamiljer, men det kunde också hända att andra kom in.

”När jag var liten ....”, började Jamie berätta ” ....var skolan till och med hemsökt av några väldigt irriterande spöken, men jag har läst The Wizards World och de verkar vara helt utrotade nu.”

”Det är inte något som skrämmer mig, pappa. Men jag vill ändå börja där i år.”

”Nästa år ....”, mumlade Jamie och tog upp sin gamla trollstav ur fickan. Han viftade en rörelse över bordet och sa:

”Detras, delante, encima. Debajo, dentre y entre, el lado de centre!”

Poff!, sa det och på bordet låg en karta. Alla sex familjemedlemar böjde sig över kartan för att se.

”På engelska betyder det bakom, framför, över, under, mellan och allt det där. Det här ....”, sade Jamie och pekade på en ruta med staven. ”Det är Bexhills. Ser ni det ....?”

Han viftade ännu en gång med staven och kartan ändrade bild.

” ....och det här är en översikt på skolan. Den visar alla hemliga gångar. Det ni. När jag var liten använde jag och mina kompisar den för att ta oss runt till olika ställen. Jag tänkte att ni skulle få den. Jag har ingen användning av den längre. Men se upp! En gång råkade vi komma ut på dom mest olämpliga ställen och svårt att hitta på en förklaring var det. Det var nära att vi blev utvisade därifrån och hotade med att de skulle bryta av staven i två delar. Man vet aldrig om oturen står och lurar, men det gjorde den aldrig för oss och jag hoppas att den inte gör det för er.”

Han rullade ihop kartan och gav den en vift från staven. Oturligt nog försvann den inte.

Plötsligt hördes ett skrik från familjen Cornwell.

Alla runt bordet reste sig hastigt och sprang till uppfarten för att se vad som hänt.

”Vad är .... Ta bort den!!” skrek mrs Cornwell och sprang runt som en galning.

”NI!!” ropade mr Cornwell och gick med arga steg till grinden. ”Ni är helt horibla! Vad har ni gjort?!”

Emma kunde se en stor röd orm slingra sig runt deras trädgårdsmöbler och upp på bordet där den välte ner halva frukosten.

”Vilken osis”, sade Jamie lungt medan han tittade på ormen.

”Det är du som har kastat en förbannelse över vårat hus. Eller hur?! Var det inte det du gjorde igår när du satt och läste den där onormala tidningen och när alla växter började leva och åt upp fyra stolar och halva bordet?!” Mr Cornwell skrek och skrek i streck utan att ta några som helst pauser.

”Om du vill, så kan jag komma och ta bort den”, sade Jamie.

”Nej aldrig i mitt normala liv! Inga sådana som ni ska någonsin få sätta sin fot i vårat område!” skrek mr Cornwell och låste det elektriska låset på grinden som han själv monterat dit för att kunna låsa den ordentligt så inga obehöriga och onormala kunde komma in.

”Du måste nog ha misstagit dig. Om du ursäktar oss så måste vi nog gå in nu”, sade Carrie, mamman i familjen Tingle.

Emma märkte att ett flertal grannar nu hade kommit ut när dom andra var på väg in i huset igen. Mr Cornwell fortsatte att ropa och skrika med deras sex-åriga son Trevor brevid sig. Han skrattade mest, men blev tyst när mr Cornwell blev rasande på honom, och hotade med att hans radiobil inte skulle ha några batterier kvar nästa dag om han fortsatte att skratta.

Trevor var nästan inte alls lik någon av sina föräldrar. Han var alldeles för lång för att vara sex år, och hade alltid ett par ungefär likadana kläder som sin pappa, fast lite mindre så klart. Nästan alldeles för mycket mindre, de passade nämnligen på honom väldigt sällan.

”Emma! Kom in nu!” ropade Carrie från ytterdörren.

Väl inne i hallen stod Jamie och väntade på henne.

”Jag har visst inte glömt den röda ormen sen jag gick på skolan”, sade han och rullade ihop kartan hårdare. ”Jag hade tänkt att du skulle få den eftersom det är din tur att börja där i år. Det är nog bäst att jag ger dig den så här så ingen elefant kommer och trampar ner hos Cornwell. Dom spanska formlerna börjar bli dåliga ....”

Han räckte över den till Emma som förvånat tittade på den hårt ihoprullade gamla kartan.

”Ta den. Jag har ingen användning för den nu längre. Kom ihåg ramsan. Den berättar att kartan visar allt som finns bakom, under, framför och så vid väggar och golv.”

”Men hur ska jag kunna ....? Jag menar, varför fick inte Alex eller Charlene eller ....?”

”Äsch .... Det spelar väl ingen roll. Annars kan jag ge den till Jessica när hon börjar där. Fast meningen är att du ska ha den, och ingen annan ....”

”Okej, jag tar den”, sade Emma snabbt för att inte Jessica skulle få tag på den.

Resten av dagen stannade familjen Tingle inne för att vara på den säkra sidan. Tingle var en väldigt stor familj med hela tio medlemar. Mamman Carrie och pappan Jamie, Emmas storebror Steve som är tjugoen, hennes andra storebror Charles som är nitton och hennes tredje som är femton och hette Alex. Sen hennes tre storesystrar Rebecca som är arton, Katie som är sexton, Charlene som är tretton (även kallad Charlie) och sin lillasyster Jessica som är tio. Emma, som är elva, var det sjunde barnet av åtta stycken, och även om hennes familj är en fattig familj så klarar dom sig bra ändå, för Steve, Charles och Rebecca hade redan flyttat hemifrån.

Emma var på helspänn redan nu, fast det ännu var en månad kvar tills hon skulle till Bexhills. Katie skulle gå sista året nu, och Charlie och dom andra förutom Jessica hade börjat där för länge sen

Under kvällen satt Jamie i fotöljen framför brasan och läste The Wizards World. Det var en sån där onormal tidning enligt deras grannar som endast såldes i en speciell, onormal affär som bara magiker kunde se. Någonting måste den sorten kunna ha för sig själva utan att en massa grannar ska snoka i deras affärer.

Alex, Katie och Charlie satt och spelade trollkarlskort med Jessica.

”Kom igen Emma. Är du säker på att du inte vill vara med?” frågade Katie för femte gången.

”Nej. Jag har inte tid”, svarade Emma och fortsatte titta in i brasan.

”Är det därför du sitter där hela tiden? Vad är det du ska göra som är så viktigt? Packa eller?”

”Packa till vadå?” sade Emma och flinade åt dom. Alex suckade djupt och sa: ”Tills vi ska åka. I Augusti du vet .... Du har en hel månad på dig. Vi brukar alltid göra det en vecka innan.”

”Jaja, jag vet. Men det är inte det som är så ”himla viktigt”, jag hade tänkt göra det där snart.”

”Men tills du ska göra ”det där” så kan du väl vara med och spela så länge?”

”Varför tjatar ni så mycket?” frågade Carrie som satt och skrev på en rapport från häxvärlden. Hon var en reporter på tidningen The Wizards World.

”Än så har vi inte tvingat henne, mamma”, sade Alex.

”Nej, det vet jag väl. Men hon kanske inte vill vara med. Vad är det du ska göra förresten?”

”Det är en sak!” sade Emma, som nu var lätt irriterad, och gick upp till sitt rum.

Emmas rum var ett litet och trångt rum. Det var lågt till tak och hade små fönster med stora fönsterbrädor. Tapeterna var gråaktiga och dörren sliten. Väggarna hade hon försökt dölja med tavlor och affischer med berömda häxor och trollkarlar på. Hon hade en gammal säng med ett litet bord, ett litet skrivbord och en byrå. Det mesta var trasigt i gråbruna färger. Huset såg likadant ut som alla andra hus, förutom de rum som var utbyggda. Jamie hade försökt bygga lite extra rum på grund av sovrumsbristen mellan alla barn. Det blev både ostadigt och felmätt när han skulle försöka bygga det på ett Fragglarsätt, men sen gav han upp, och det slutade med att han fick kasta många förtrollningar på huset så det inte rasade ihop och Emma fick som sagt var det minsta rummet. Kanske för att hon var näst yngst i familjen. Jessica, som var ett år yngre, hade nästan till och med växt om Emma. Det var på gränsen att dom var lika långa, eller snarare lika korta, så de flesta som träffade dom trodde oftast att dom var tvillingar på något sätt. Båda med samma mörkbruna ögonfärg och med samma längd på det lika mörkbruna vågiga håret.

Solen var på väg att gå ner, och den smala, röda horisonten lyste upp det mesta av Emmas rum. Hon klättrade upp på den rätt så stora fönsterbrädan och satte sig ner för att titta ut. Hon såg mest skog och några grannar. Rakt över gatan var familjen Cornwell fortfarande ute, fast klockan var halv tio. Ingen röd orm syntes till, så den var nog borta. Men Trevor var ute och körde runt med radiobilen tillsammans med hans pappa. Bara mr Cornwell får lugna ner sig så är han inte som han brukade när Tingle är i närheten av dom. Emma kunde få ihop att Trevor körde in i samma träd åtta gånger.

”Bara en månad kvar”, sade Emma tyst till sig själv när hon såg en duva komma långt där borta.

Hon öppnade fönstret och hasade ner från fönsterbrädan strax innan den snövita duvan kom insusande och satte sig i buren på byrån.

”Hej Skibbereen”, sade Emma och gick fram till henne för att ta brevet hon hade i näbben. Skibbereen gav ifrån sig ett halvkvävt ljud.

”Hm .... Undrar vem det här är ifrån”, sade Emma och satte sig på sängen. ”Jag känner ju ingen som skickar duvpost. Jag känner ju egentligen ingen ....”

Även om Emma aldrig berättat att hon var en häxa så måste alla sett det på henne, för hon hade inga kompisar varken i skolan eller hemma. Att hon blev orättvis behandlad hörde bara till vardagen och att bråka med sina syskon var det enda hon var van med. Med lärarna var detsamma, fast det inte var Emma själv som började. Innan man blev elva år var man tvungen att gå i en annan skola för häxor och trollkarlar som var på pricken lik en helt vanlig icke magikers för att ingen skulle se skillnaden. Men Emma fick oturen att börja på en vanlig skola för dom andra redan var fulla. Det var inte lätt. Inga duvor, inga fjäderpennor eller pergament, utan vanliga böcker och någonting dom kallade för bläck och blyertspennor. Dom var inte lätta att hantera riktigt. När man sedan blev elva fick man ett brev från alla trolldomsskolor som man valde till. Ofta så hamnade man i samma skola som släkten, så alla i Emmas familj hade gått där på Bexhills.

När hon öppnade brevet vart hon för andra gången den här dagen glad när hon såg vem det var ifrån: Kimberly, en av Emma enda kompis av hennes egen sort.



Howdy Emma!

Jag hade tänkt berätta det här för en vecka sen, men har aldrig haft tid. Inte förrän Skibb kom, för då var jag tvungen att skicka ett returbrev på en gång. Jag har fått ett brev från Duncans, en trolldomsskola i Skottland som du vet, och dom skrev att jag ska börja där i början av augusti. Nu undrar jag bara vilken du ska börja på. Jag hoppas (precis som du kanske) att du också ska börja på Duncans, men vi har ju flyttat till Skottland nu så det kanske inte är så konstigt. Om du fått nåt brev kan du väl skicka svar till mig så fort som möjligt och berätta hur det blev. Hoppas du har blivit sams med dina syskon.

VSH Kim.


Emma läste igenom brevet flera gånger för att vara säker på att det verkligen stod att hon skulle börja på Duncans. Hon hade själv hoppats stort på att Kim skulle börja på Bauxit istället. Trolldomsskolan i Irland.

Emma satte sig vid skrivbordet och tog upp ett pergament, en fjäderpenna och bläck i en glasflaska för att sedan börja skriva ett svar:


Hej igen Kim!

Jag fick alldeles nyligen ditt brev och jag vet redan svaret. Jag kanske glömde berätta att jag ska börja på Bexhills. Jag har vetat det länge, men har aldrig varit på så bra humör för att berätta en sån nyhet. Hoppas du inte blir arg, för jag blir nästan det när du ska börja på Duncans istället (En ren lögn). Du skulle varit här idag. Pappa råkade kasta en förtrollning på fel ställe som vanligt. Han råkade också som vanligt gå den spanska vägen, så det råkade igen komma fram en röd orm på deras gård från tomma intet. Jag tror inte dom är så arga längre. Det ser inte ut så här uppifrån i alla fall. Du kan skriva tillbaka om du vill. Vad menar du med VSH?

Vi ses kanske någon gång! -Emma.

Ps. Syskonvänskapen är densamma som förr! Ds.


Emma läste om brevet hon skrivit, och det lät för första gången rätt så bra. Om hon själv fick tycka till någon gång riktigt ordentligt så är Duncans den sämsta skola hon någonsin hört talas om. Den tredje skolan, som hette Bauxit, var lika dålig den med. Bara idioter som Kim skulle börja i såna, och det var just vad hon gjorde.

”Vad tycker du Skibb? Ska jag skriva att Duncans är en dålig trolldomsskola och varna henne i förväg eller inte? Men då kanske risken är stor att hon hamnar på Bexhills .... Nä, det är redan bestämmt nu och det går inte att ändra”, sade Emma och vek ihop pappret tre gånger med en röd stearinklump på och tog stämpeln med ett pentagram på.

”Skynda dig Skibb. Det vore bäst om hon fick brevet ikväll.”

Skibb tog tag i brevet och flaxade ut genom fönstret och lämnades inom synhåll på bara några sekunder. Medans hon stod och tittade efter Skibb hördes en liten smäll bakom henne. Hon vände hastigt runt och såg ett grönt rökmoln vid sängen.

”Jaså”, sade en röst ifrån röken.

Emma fick inte fram ett ord.

”Jo alltså ....”, sade rösten och en liten, gammal gumma i lila mantel trevade ut genom röken som sedan försvann. ” ....om jag förstår rätt, så undrar du säkert vem jag är? Men jag undrar inte vem du är för du måste vara .... eh .... Emma Tingle?

”Jo .... Det är jag ....”, sade Emma förvånat. ”Och vem är du?”

”Mitt namn är inte viktigt. Kan vi ta det sen?” frågade den förvirrade gumman som började leta efter någonting innanför den lila manteln. ”Jag är här för att ge dig den här.”

Hon sträckte fram en liten blå ask med en vit stjärna på.

”Är den till mig?” frågade Emma och stoppade händerna i fickorna för att slippa ta emot asken.

”Självklart är den till dig. Varför skulle jag annars använda det bästa transportmedlet om det inte är till dig?”

”Vet du själv vad det är däri då?”

”Om du är så snäll att sluta ställa så dumma frågor och ta den här nu så jag blir kvitt den skulle det vara väldigt bra.”, sade gumman strängt. ”Du vill väl inte att den ska hamna i orätta händer hos fel person?”

Emma tittade på det röda och arga ansiktet och tog sakta upp händerna ur fickorna för att ta asken. Gummans vidriga ansiktsuttryck ändrades på en gång till ett lite gladare som sa:

”Lova att inga andra rör föremålet inuti.”

”Hur ska jag kunna lova det?” frågade Emma som försiktigt öppnade locket någon millimeter för att se om det kom ut något obehagligt.

”Behöver du ha det uppskrivet? Bokstavligen talat så är det bara att säga att du lovar och svär på att ingen annan rör den. Till exempel: ”Jag både lovar och svär på ....”

”Men tänk om någon rör det då ....?”

”Men och om .... Lyssna här. Inuti kanske det råkar finnas en liten lapp som du ser väldigt tydligt om du bara vill öppna locket.”

”Och vad händer om någon rör det?”

”Du är då bara en envis liten obehaglig typ. Du måste lova innan du öppnar. Gör det nu innan jag drar till med drastiska åtgärder”, sade hon och drog upp ett trollspö som hon riktade mot Emma.

”Okej. Jag lovar att ingen annan rör den. Kan jag öppna den nu?” frågade Emma otåligt.

”Och du tror att det där räcker, din lilla odugling?”

”Är det någon som är en odugling så är det du”, sade Emma argt. ”Finns det något som duger åt dig? Vad ska jag säga då, om du är så mycket bättre?”

”Åh .... Det här hade jag inte räknat med. Var är dina föräldrar? Har dom möjligtvis inte berättat om ett halsband?

”Ett vadå?”

Gumman suckade djupt, tre gånger i streck, och sa sen: ”Försök minnas att dom berättat om det. Det är ett mycket speciellt halsband, med en mycket speciell sten.”

Emma tänkte, men kunde i all världen inte komma på någon gång hon hört talas om ett halsband.

”Nej, jag kan inte komma på någon gång dom sagt ....”, sade hon men avbröt sig av gumman som var mitt ute i ett raserianfall.

”Okej, men försök lova en gång till.”

”Väntar du på något ord eller? Jag lovar ....”, började Emma igen och höll upp högra handen.

”Ja, jag har hört att du lovat, men på fel sätt. Försök igen. Tredje gången gilt.”

Emma började koka av ilska och var på väg i ett raserianfall själv.

”Jag .... både lovar .... och SVÄR ..... på att .... ingen ska röra den!”

Helt plötsligt öppnades locket och en grön rök kom ur den. Emma hostade till, och såg sen att något halsbandsaktigt kom svävande ur den.

Poff! Röken, asken och till och med gumman försvann, och med ett klingande ljud föll halsbandet ner på golvet.

Det blev tyst som i graven då Emma bara stod och tittade på stenen på kedjan som svagt glimmade grönt. Den hade nästan studdsat in under sängen.

Emma stod och tittade på den gröna stenen en stund som kändes som en lång evighet, men avbröts av ett dundrande ljud vid trappen från undervåningen. Snabbt som blixten, utan att ens tänka, dök hon under sängen och grep tag i halsbandet för att stoppa det i fickan och tog tag i en bok precis som dörren flög upp till hennes rum. I dörröppningen stod Charlie med ett rätt så vertikalt ansikte.

”Och vad, om man får fråga, håller du på med? Läser Imperioso besvärjelser?” frågade Charlie och tog tag i boken för att snabbt bläddra igenom den. ”Har du redan packat? Och redan börjat med att läsa i en skolbok?”

”Nej, jag har inte ens börjat packa, och inte börjat läsa någon skolbok heller”, sade Emma argt och tog tillbaka boken som hon sen la vid dom andra böckerna på det lilla skrivbordet.

”Jag hörde att du pratade med någon.”

”Ja, det är ju typiskt dig och lägga dig i allt ....”

”Mamma tyckte att jag skulle komma upp och se vad du gjorde.”

”Och varför kunde inte hon göra det själv då?”

”Hon kanske har tillräckligt med saker att fixa där nere, fattar du väl!” sade Charlie och satte armarna i kors. ”Vem pratade du med?”

”Jag pratade med Skibbereen”, ljög Emma i hopp om att Charlie skulle tro det.

”Du är väldigt bra på att ljuga”, sade Charlie med ett flin. ”Det råkar väl vara så att Skibb inte är här.” Hon pekade på den tomma buren.

”Hon flög just iväg med ett brev! Måste du veta vad det stod i det för att tro det nu också?!”

”Och vad exakt håller ni på med?” frågade en igenkännande röst bakom Charlie.

”Vem är du?” frågade Charlie snabbt och vände sig hastigt om så hon nästan ramlade omkull.

”DU?!!” flämtade Emma fram när hon såg att den lilla kortväxta gumman var tillbaka.

”Vem är det där?” frågade Charlie.

”Fråga någon som vet”, sade Emma och försökte låtsas om att hon aldrig sett gumman i hela sitt liv, ärligt talat så visste hon ju inte vem det var eller vart hon kom ifrån.

”Om jag förstår rätt, så undrar du säkert vem jag är? Men jag undrar inte vem du är, för du måste ....”

”Okej jag har hört det där!” skrek Emma till gumman som slutade tvärt.

”Är det verkligen det du vill?” frågade gumman sorgset.

”Vad menar du?” frågade Emma.

Charlie stod bara vid buren med skräckslagen min.

”Känner du henne?” frågade Charlie.

”Om jag gör! Hon är bara till besvär om jag får säga vad jag tycker”, sade Emma och släppte blicken från gummans sorgsna ögon som nästan var fyllda med tårar.

”Det är verkligen det du vill”, sade hon och gick upp i rök.

”Förklara dig lillsyrran! Vem var det där?!” utbrast Charlie och vände sig mot Emma då röken försvann.

”Jag .... vet .... inte! Fattar du?! Jag har inte den blekaste aning!”

Då kom Carrie upp till rummet. Hon hade ett svart förkläde på sig som var fyllt med vita små molnliknande fläckar. Emma gissade att hon stod och bakade där nere, med en fjäderpenna i ena förklädsfickan.

”Vad står ni här och skriker för? Sa jag inte åt dig att bara fråga vem hon pratade med?” frågade Carrie till Charlie.

”Hon pratade med Skibb”, sade Charlie. ”Vad gör du därnere då?”

”Jo, jag har minsann fullt upp, och jag uppskattar verkligen om ni kunde komma ner och hjälpa till. Katie, Jessica och Alex är ute i trädgården och knäcker några drakägg. Har ni också lust med det kanske?”

”Så här dags?” frågade Emma.

”Ja. Det är fortfarande ljust ute, annars kan vi skapa några lyktor, men då får vi passa oss för grannarna. Lite mörker förstör inte drakäggs knäckning, unga damer.”

”Jag kan väl hjälpa dig att skriva en rapport till tidningen”, bad Charlie snällt.

”Jag är redan klar med det”, sade Carrie snabbt.

”Varför har du en fjäderpenna där då?”

”Därför att den inte ska börja dansa runt där nere. Jag skriver upp ett par recept, och fjäderpennan hjälper mig att anteckna. Den skriver av sig självt förstår du, och om jag lämnar den kanske den har hunnit skrivit upp att det ska vara fem skedar mald lejontand istället för två.”

”Mamma, vad är det för recept du skriver upp? Ska vi äta det någon gång?”

”Det får vi se. Gå ner och hjälp de andra nu innan alla ägg försvinner.”

Emma och Charlie stegade ner för trappan och ut genom dörren. Katie, Alex och Jessica satt där med en hög drakäggskal bredvid sig, och en stor kopparkittel i mitten.

Under resten av kvällen, ungefär till halv tolv, satt alla fem och knäckte drakägg. De hade ett förvånadsvärt segt och tjockt skal i en blå färg som tog längre tid att knäcka i delar än dom räknat med. Emma började bli orolig över om det skulle vara till någon fest, eller att Carrie hade slösat pengar på en massa ägg bara för att få sina ungar i sysselsättning. Äggen var inte små heller. Dom var säkert tio gånger så stora som ett hönsägg och vägde ett halvt kilo. ”Äggvitan” var svagt ljusblå, och tittade man närmre kunde man se att det var små vita klumpar i den. Det låter väldigt äckligt allt det här, men kokar man dom så ser man inte det vita. I slutet av högen med drakägg började Alex berätta om De-croix som var en populär sport, där man flög runt på kvastar med bollar och skedeliknande saker och en ring som Emma aldrig uppfattade vad den var till för. Emma hade flera affischer på väggen med Rancholigan på. Ett av världens bästa lag.

När dom knäckt de sista äggen hade mörkret fallit utan att de märkt det. Tillsammans kämpade de med den varma kopparkitteln in till köket som mest bestod av träbänkar med gamla lådor, en spis, ett kylskåp, några vanliga skåp, och på ett bord vid fönstret stod en gammal brödrost. Det var inte en vanlig brödrost utan en sorts brevlåda där brev ibland kunde hoppa upp om sändaren inte hade en duva.

Vid det gamla träbordet stod det en träsoffa och fem stolar. Carrie sa att såna av deras sort oftast bodde lite enkelt med gamla och trasiga möbler, men nästan inga höll med om det.

Vid köksbänken stod Carrie och skrek irriterat åt fjäderpennan som ivrigt dansade omkring på pergament stycket och lämnade efter sig små mörkblåa klumpar. Ju mer hon skrek och gapade, dessto mer hoppade och dansade fjäderpennan fram mer och mer oläsliga ord. Till slut gav Carrie upp och tänkte att det var bättre att skriva själv.

Emma, Jessica, Alex, Katie och Charlie satt och halvsov vid bordet och tittade när Carrie bråkade med fjädern. Sen gav hon pergamentet ett slag med sitt trollspö så alla färgklumpar försvann.

”Ska vi göra något mer ikväll, mamma?” gäspade Katie fram.

”Ja, det finns så mycket att göra, men ni kan gå och lägga er nu och fortsätta imorgon. Seså, upp i sängen med er .... Och just det .... Imorgon ska vi till en av pappas Fragglarvänner.”

Ett stort stönande bröt ut och Emma var den första som orkade resa sig och gå upp för dom långa trapporna. Efteråt kom Alex, Katie och Charlie med släpande fötter. Precis när Emma var på väg att somna direkt efter hon lagt sig ner, blev hon helt plötsligt klarvaken. Halsbandet .... Hon tittade hastigt på klockan med självlysande siffror och visare som visade att klockan var halv ett. Men hon kunde bara inte somna om hon inte fick se halsbandet igen.

Hon gick sakta upp ur sängen för att den inte skulle knaka, och gick över det kalla golvet till den gamla skrivbordstolen. Hon hade lagt halsbandet i den vänstra fickan, men nu låg den inte kvar där. Ivrigt fortsatte hon att leta i dom andra fickorna, men halsbandet var spårlöst försvunnet.

”Är det den här du letar efter?”

Emma vände sig om och såg gumman vid dörröppningen. Hon höll upp ett halsband med en grön sten i.

”Ge mig den!” ropade Emma argt och gick till gumman som i sin tur kastade upp halsbandet i taket så den flög över till andra sidan rummet och gumman tog till med spök-transferens till samma ställe för att sedan gripa tag i halsbandet. Emma sprang nästan in i dörren.

”Haha. Ta den om du kan då!” ropade gumman och viftade med halsbandet.

”Det är inte roligt!” sade Emma och vände sig om för att ta satts och hoppa på gumman.

Ett slagsmål hade brutit ut, och utan att Emma tänkte på att det förde ett hejdundrande oväsen fortsatte hon att jaga gumman som var på väg ut för trappen i korridoren. Hur liten hon än var så var hon snabbare än Emma.

”Det här är ju löjligt”, flämtade Emma när hon sprungit ner för trappan. ”Kan du ge mig halsbandet eller vill du att min mamma och pappa ska vakna?”

Gumman sa inget.

”Kan du förklara varför du håller på så här?” fortsatte Emma medans gumman hoppade upp på bordet. ”Är halsbandet viktig på något sätt?”

”Har du fortfarande inte förstått det här? Snackat med mamma? Pappa? I så fall går jag rakt på sak. Det här halsbandet har tillhört din mormors mormors mormor en gång i tiden, och om du inte visste det, så finns det bara en enda sten av den här sorten. Och det .... är den här.

”Och vad är det med det då?”

”Förstår du inte? Du kommer ärva den från din mormor, och du kommer vara den enda som har en sån i hela världen.”

”Men hon är ju död. Jag har aldrig sett henne heller.”

”Det spelar ingen roll. Hon ska ge dig den.”

”Hur ska hon kunna göra det? Kan du återuppliva dom döda eller?”

”Hon kan göra det fast hon är död.”

”Men i så fall .... Varför har du den då?”

”Därför .... därför att ....”

Gummans ord dog bort.

”Därför att vadå?” frågade Emma lite lugnare.

Det hördes ett litet buller ifrån Carries och Jamies sovrum och dörren slogs upp.

Det var Carrie som kom ut. Hon hade satt på sig sin röda morgonrock över det vita nattlinnet. Hennes ansikte blev lika vitt när hon kom ut och såg vem som stod på soffbordet.

”Emma! Vad gör du här?” frågade Carrie förskräckt och gick med snabba steg fram till Emma. ”Har jag inte sagt åt dig att du inte får vara ensam med dom döda?”

”Är hon död?” frågade Emma förvånat.

”Det är klart hon är död. Det vet du väl.”

Gumman satte sig på kanten av bordet och suckade när hon satt och tittade på halsbandet som dinglade fram och tillbaka framför henne.

”Carrie jag försökte berätta”, sade gumman. ”Men hon vägrade lyssna.”

”Mamma känner du henne?” frågade Emma.

”Emma lilla. Du vet väl att det där är din mormor”, sade Carrie och pekade på gumman.

”Min vadå?” frågade Emma som knappt ville tro det. ”Min mormor?”

”Ja, din mormor, och min mamma”, sade Carrie.

”Men .... Men hur .... Varför blev du liksom .... Inte ledsen när du såg henne här då.”

”Det är mycket du inte förstår Emma”, sade Carrie. ”Visst är hon min mamma och jag saknar henne, men eftersom hon är död, och hon spökar så är det något helt annat. Du lär få reda på det här sen, men spöken är inget att lita på. Därför blir jag inte ledsen.”

”Då är det inte sant om halsbandet då?”

”Jo. Det är sant. Jättesant, och du bör tro på det hon säger om den. Den är inget att skoja om. Speciellt inte när det har med den här stenen att göra. Du förstår .... Att Trolldomsrådet i London håller koll på vem som har halsbandet, och de vet att din mormor haft den, och de vet att hon är död, så deras förslag var att någon av er åtta skulle få ärva den, och det fick din mormor bestämma. Så nu vet dom på Trolldomsrådet att du har den, och alla andra häxor och trollkarlar vet att det bara finns en, och dom vet vem som har den. Folk hänger med. Stenen anses ha större kraft än något annat här.”

”Tänk om de vill ha en sån då? Kan dom inte bara stjäla den?”

”Att stjäla den här stenen betyder stor otur, och då menar jag otur.”

”Vet de andra också om att man inte ska vistas med dom döda, då?”

”Ja. Men du och Jessica är de enda som inte vet det. Ni har inte börjat på Bexhills än, vilket är väldigt dumt ....”

”Vadå dumt? Ska vi inte börja där?”

”Jag menar att det är idiotiskt att jag inte kan berätta det innan. Du kunde ha dött Emma. Hon kunde ha lockat dig till dödsriket.”

”Skulle mormor ha gjort det?”

”Hon är död. Och om du ser henne några andra gånger, eller andra spöken, så ska du inte tro på någonting av vad de säger.”

Carrie rusade in i sovrummet, och var tillbaka lika snabbt med sitt trollspö.

”Humo!” ropade Carrie med spöt riktat mot gumman, som visade sig vara Emmas mormor och tyvärr inte var vid det verkliga, snälla livet.

”Nej, snälla Carrie. Jag ber dig. Jag är din mamma! Du kan inte göra så mitt kära barn ....!” ropade Emmas mormor jämrande, medans hon sakta tynade bort.

Det blev tyst.

”Gå upp och lägg dig igen Emma”, sade Carrie. ”Kom ihåg att vi ska till din pappas Fragglarkompis imorgon. Godnatt.”

Carrie gick in till sovrummet och stängde dörren.

Det blev tyst igen. Emma stod och tittade på vardagsrummsbordet där det lyste grönt, en snabb blick på sovrummsdörren, och sen på bordet igen. Det flammande gröna ljuset var halsbandet.

Emma skyndade sig till bordet, tyst och försiktigt för att inte väcka någon. Men hon hann bara sträcka fram handen innan ett knackande ljud hördes. Emma hoppade till.

Ljusstrimman från månen lyste in genom fönsterna, och precis vid dörren kunde hon se en siluett, en liten skugga som såg ut att sitta på en fönsterbräda. Hon vände sig om till fönstret och såg ingen annan än Skibb. Hon hade ett brev med sig.

Emma gick tyst fram till fönstret och öppnade det sakta för att det inte skulle gnissla till, men Skibb flaxade som vanligt in med ett rätt så obehagligt ljud. Hon släppte brevet på bordet och flög sen upp för trappan, och säkert till buren.

Emma gick fram till bordet igen och tog upp brevet. Till hennes förvåning var det inte från Kim, utan från Bexhills. Emmas hjärta tog ett extra slag när hon vände på det för att öppna, vilket var väldigt svårt. Hur konstigt det än var, så vägrade det röda stearinet att lossna. Hon gick ut till köket för att hämta en sax och klippa upp det, men det var lika meningslöst, för pappret var som järn.

Efter ett antal hårda försök med drastiska åtgärder, gav hon upp och insåg att brevet bara vägrade öppna sig. Det kanske var bäst att vänta tills imorgon och låta Carrie öppna det istället. Hon la brevet på brödrosten och gick ut för att hämta halsbandet som nu inte var lika viktig.

Klockan var halv tre på morgonen, och solen höll snart på att gå upp, men Emma var inte trött. Hon satt lutad mot väggen i sängen och tittade på den gröna stenen som blänkte starkt vid ljuset från månen utanför fönstret. Tänka sig att hon höll i den enda stenen av den sorten. Ingen annan hade en av den sorten, men varför just hon skulle få den visste hon inte, och att alla visste vem som hade den borde ju vara omöjligt eftersom ingen visste vem Emma var för någon. Hon hade inte träffat någon så där ....

Hon tittade på den så länge att det till slut gjorde ont i ögonen. Efter att ha tänkt en stund knäppte hon sakta upp spärren på kedjan och testade den. Det såg rätt så bra ut när hon tittade i spegeln, och efter att ha insett att klockan gått två snartar och en strax (30 minuter) till gick hon och la sig med halsbandet hängande runt halsen innanför nattlinnet.

Skriven av: Hermie