E.T kap.6

6. Den flyttande väggen
Germaine var den första och enda i rummet som utgjorde dagens första oljud.

”Emma! Din slöfock, vakna! Vänta tills du får se skolan nu när det är ljust. Vet du vad klockan är?”

Emma öppnade ögonen och såg en suddig bild av Germaine som stod och stirrade på henne. Hon hade redan tagit på sig skolkläderna och den svarta manteln.

”Nej, hur mycket är hon?” gäspade Emma fram och blundade igen. Solen lyste så starkt genom fönsterna och kunde få vem som helst att bli blind när man precis vaknat.

”Hon är sju. Vi börjar om exakt en stund och två straxar (90 minuter). De har precis börjat rulla fram frukosten på dom där ljuslila dukarna. Jag har redan varit där nere.”

”Jaså? Så när gick du upp egentligen?” frågade Emma irriterat och satte på sig glasögonen.

”Jag gick upp för en kvart, nej jag menar för en strax sen. Vet du förresten vart första lektionen är?”

”Nä, hur ska jag kunna veta det?”

”Jag såg din karta över skolan”, sade Germaine stolt och visade ett hårt ihoprullat pergamentstycke.

”Vart fick du den ifrån?” Emma försökte få tag i kartan, men Germaine drog bara undan den. ”Du, den där är min. Jag har fått den av min pappa. Kan jag få tillbaka den nu?”

”Om du kommer upp.”

”Men ser du inte att jag är uppe?”

”På vilket sätt då? Du sitter fortfarande i sängen ....”

Emma ställde sig upp så täcket ramlade ner på golvet. ”Är du nöjd nu?”

”Okej. Skynda dig. Vi kanske behöver jättelång tid på oss att hitta till lektionen.”

Germaines försök att få upp Emma hade även fungerat som en irriterande väckarklocka åt dom andra som också vaknade av oljudet. Sakta började Emma leta efter skolkläderna som på något konstigt sätt hamnat under sängen. Det gula färgbandet längst ner på manteln hade på ett lika konstigt sätt blivit blått.

Då hon var påklädd med mantel och allt gick hon och Germaine ner för spiraltrappen med en grupp andra tjejer från sovtornet. Den blå-röda elden stod fortfarande i lågor som såg lite annorlunda ut än en vanlig eld. En del satt i sofforna och pratade och andra var på väg ut genom väggen till slottssalen.

”Kommer du?” frågade Germaine och ställde sig vid väggen under gardinen.

”Ja, jag kommer”, sade Emma och gick ut genom väggen precis som på flygplatsen och vid Långa Vägen. Bakom andra sidan fanns den långa korridoren som till skillnad från kvällen innan nu var full med människor. Germaine gick fram så fort som att hon visste vart slottssalen låg. Och det gjorde hon också. Hon stannade utanför den stora porten in till ”solfjädersvallen” med facklor på väggen och långa bord med en ljuslila duk som rullades ut.

”Vet du, jag var här inne och tittade förut, och då hade dom lika mycket mat som igår. Bra va? Man kan ju inte säga att man svälter här precis.” Germaine gick in, och Emma följde motvilligt med. Det fanns nästan ingen i slottssalen nu. Det satt några elever lite utspridda eller i grupper, och inga lärare hade kommit än.

Germaine satte sig vid Weaglegruppens bord, och Emma satte sig mitt emot. Precis när hon tog tag i den stora tillbringaren på bordet kom Danny. Han såg inte så mycket gladare ut nu än igår.

”Vad är det du vill nu då?” frågade Germaine och låtsades inte om att Danny var där något mer.

”Jag har fortfarande inte hittat Fyran”, sade han tyst och satte sig bredvid Emma. ”Jag vet inte vart hon har tagit vägen. Tänk om hon ramlade ur vagnen vid stationen ....”

”Ja, det skulle ju inte vara så konstigt om du inte har henne i buren”, sade Germaine. Hon kunde helt enkelt inte undgå att reta sig upp på honom.

”Har du själv något djur då?” frågade Danny argt.

”Det spelar väl ingen roll.”

”Nä, det är klart. Är det femte gången du säger det nu?”

Germaine blängde på Danny och han blängde tillbaka.

”Vet någon vart Formelläran ska vara?” frågade Emma snabbt då Germaine och Danny var nära att mörda varandra med blicken.

”Du har din karta”, sade Germaine snabbt.

”Du vet kanske inte vad det där är för en karta.”

”Jag såg vad det stod. Kartan över Bexhills området.”

”Va?” frågade Emma chockerande. ”Men igår stod det att det var kartan till Fairyvalley.”

”Brukar du drömma såna där konstiga drömmar?”

”Det var ingen dröm. Det är säkert. Jag kan visa dig sen.”

”Ja, gärna för mig ....”, började Germaine innan ett glädjerop hördes.

”Fyran!” Det var Danny. ”Jag hittade dig ändå! Vad gjorde du i brödkorgen? Men ändå .... vilken tur, det kan bara inte vara sant att du kom fram ....!”

”Nä, det kan det inte ....”, suckade Germaine. ”Jag började nästan tvivla på att du skulle hitta henne igen.”

”Håll tyst, Yo-yo. Nu ska du tillbaka till dina fiender, Fyran. Jag är ledsen, men det är ända lösningen ....”, sade Danny utan att bry sig om Germaine. Sen reste han sig.

”Han är verkligen irriterande. Eller hur?” frågade Germaine när hon försäkrat sig om att Danny inte var kvar i salen.

”På vilket sätt då?” frågade Emma förvånad över att Germaine tyckte så illa om Danny, men hon ville inte svara.

Ungefär en sjundedels snart (en minut) efter det att Danny lämnat salen kom en stor klunga av både förstaklassare och andraklassare in och satte sig runt borden. Alla pratade i mun på varandra och det lät som att de hade en hel del att berätta.

Någon som inte pratade i 190 var Germaine när Danny kommit tillbaka. Han satte sig på den vanliga platsen bredvid Emma. Han hade också en stor läderinbunden bok med sig som han snabbt började bläddra i och när han hittat sidan han letade efter lutade han boken mod en tillbringare som stod på bordet.

”Har någon av er läst den här sidan?” frågade han och pekade på en sida med en massa gammaldags text och en bild på en trollkarl i långt skägg och en röd mantel. Han stod bredvid en stor trave böcker och i högra handen höll han i ett halsband. Exakt samma som Emma fick av sin mormor ....

”Nä, vad handlar det om?” frågade Germaine ointresserad.

”Det står saker om ditt halband. Titta här ....”

Emma, som var betydligt mer intresserad av vad som stod än Germaine, började läsa.


Wrexhams stenens historia.

Innehållet av en Wrexhams sten består till 90% av smålager ur det stora guldberget på en av våra planeter som den kände trollkarlaren Sargon Vimsaway år 1474 upptäckte då en stor guldaktig stjärna lyste på himlen. Han riskerade hela sitt liv då han lät sig åka till planeten på en av dåtidens rymdkvast. När han väl kom fram ett år senare möttes han av små pälsdjurs liknande varelser som kallade sig Uarna och som vaktade berget med en hel flock av nutidens värsta däggdjur , den stora Eldsnigeln. Sargon bestämde sig för att lura iväg både sniglarna och Uarna så långt det gick för att försöka få tag på en liten bit av berget. Han lyckades nästan i början, men Uarna lät sig inte påverkas av magi så lätt. Därför beslöt sig Sargon att förminska allihopa med Disminuir förtrollningen. En mycket svår förbannelse över djur. Som tur var lyckades Sargon med det hela och hela flocken krympte till en decimeters längd. Vad han inte visste om var att flocken kröp upp och ombord på rymdkvasten, och när han hämtat det han skulle, en liten guldklump från berget, flög han hem till jorden. Olyckligt vis fick han inte bara med sig Wrexhams guld, som han kallade det, utan också flera hundra små odjur som sedan började bosätta sig på jorden och livnärde sig på Quimico barken. En träsort man sedan 1844 började göra dom svårhanterade trollstavarna av. Flera häxor och trollkarlar fick sätta igång att utrota dom små krypen som nu växt tillbaka till sin normala storlek, ca. en meter, medans Sargon tillbringade varenda dag på sitt kontor tills den dagen då han kom på vad det var han hade fått för en sten. En sten med otroligt stark kraft. Han blev innan det hotad med plågsamma straff om han inte förde tillbaka djuren och stenen till planeten snabbt. Eftersom han inte hade något annat val återvände han tillbaka till planeten 1477 och lämnade djuren. Guldstenen hade han gömt i en annan grön sten i ett halsband på sitt kontor. Sargon hade sen svårt att komma tillbaka till jorden, och många trodde att han hade dött och började riva hans stuga 1480. Till deras förvåning kom han tillbaka en vecka senare, och när han fick reda på vad som hänt med hans hem och inte minst stenen med Wrexham guldet, kastade han en Moribundo förbannelse över sig själv och dog strax därefter. Han begravdes 1480 på en av Englands privata trollkarls kyrkogård den 13 maj.

Men stenens liv var ännu inte slut utan fortsatte gå i arv efter arv genom århundradena och fortsätter än idag i en av Tingles släktträd. Margaret Tingle (född 1450 och död 1516) startade det hela efter att ha hittat både stenen och Sargons anteckningar. Det fanns ingen efter han som kunde åka tillbaka till planeten och Trolldomsrådet i London fick låta stenen vara kvar med en evighets förtrollning över den som tog bort alla onda makter ur den. Nu finns det bara ett exemplar av stenen som sägs ha större kraft än någon annan på den goda sidan.


Då Emma läst klart tittade hon upp på Danny.

”Det där visste du inte va?” frågade han och slog ihop den tjocka boken med en smäll.

”Nej ....”, sade Emma och tittade på Germaine som också hade läst.

”Visste du att Sargon missade att ta med några djur? Dom finns fortfarande kvar här. Jag läste det i en annan bok. Jag tror det är dom som jobbar på banken ....”

”Har du varit där?”

”Ja. jag var där den gången vi skulle köpa skolmaterial. Dom hade en stor tavla på väggen. Vet du vad det var på den?”

Emma försökte minnas att hon sett en tavla på banken, men hon kunde inte komma ihåg det.

”Nej, jag vet inte vad det var på den ....”

”Det var Sargon! Uarnas kung! Fattar du? Exakt samma bild som i boken!”

”Åh .... Jaha ....”, sade Emma och försökte låta ännu mera intresserad. Vad Uarna hade för en tavla på banken brydde sig väl ingen om, och vem ville veta något om en galen trollkarls liv? Även om det var han som hade gjort så att hon hade halsbandet, ville inte Emma höra talas om någon Sargon Vimsaway något mer.

”Hur mycket är klockan?” frågade hon för att byta samtalsämne.

”Åtta. Snart ....”, sade Danny. ”Om inte min klocka stannat igen .... Den är så dålig. Jag har fått den av min syster. Mamma vill inte köpa en ny bara för att ....”

Ett stort dunder av skramlande plåtsaker i den nu fullpackade slottssalen hördes och till allas förvåning kom det ut två grå vita figurer ur väggen. Dom svävade genom rummet utan att lägga märke till att minst tvåhundra elever tittade på dom.

”Det där är skolans spöken”, viskade Germaine till Emma när figurerna svävat in i andra väggen mittemot och ingen i salen hade fortfarande inte sagt något.

”Är du säker på att det är spöken? Dom såg väldigt kompakta och ihop tryckta ut.”

”Ja .... Det är inga skuggor, eller vidunder. Eller såna där vålnader du vet. Det är spöken även om dom ser kompakta ut. Det läste jag Magins Historia.”

”Står det om allt i den där boken?”

”Ja, nästan. I alla fall vad som hänt i historien och det finns ett kapitel om varje trolldomsskola.”

”Jaså? Då kanske det står något om vart lektionen i Formelläran är någonstans? Vi börjar om en två snartar och en strax (30 minuter).”

”Redan? Väskorna. Har vi dom kvar i sovtornet?” sade Germaine hetsigt.

”Ja, men jag kan inte se att några andra ....”

Germaine flög upp från bänken och sa stressat: ”Kom nu då. Vi måste upp och hämta dom, och sen leta efter salen vi ska vara i!”

Emma suckade och gick ifrån bordet med stora steg för att komma ifatt Germaine som nästan sprang.

Väl uppe i sovtornet var det tyst som i graven. Alla var nere och åt frukost.

”Du det är väl lite tidigt att gå nu? Ingen är ju här, så ingen har väl ....”

”Då får dom skylla sig själva om dom kommer försent.”

”Men lärarna kanske berättar vart det ligger där nere. Just nu .... Germaine?”

Emma tittade på Germaine som snabbt hade fått ett väldigt konstigt ansiktsuttryck. Hon stod som förstenad och tittade bort mot en säng borta vid ett fönstret.

”Vad är det med dig?” frågade Emma, men Germaine svarade inte, utan fortsatte bara att titta på sängen. Emma kunde inte se vad det var för något med den.

”Germaine!” försökte hon igen, och då kom Germaine tillbaka till jorden. ”Vad är det med dig? Vad tittar du på?”

Germaine sa inget utan gick sakta fram till sängen och stannade på sängbords sidan. ”Gissa vad det här är för något.” Hon höll upp en kvast som låg på sängen.

”Jag tycker inte att du ska röra den där”, sade Emma stilla. ”De kan komma när som helst. Vad ska du säga då?”

”Äh, dom kommer inte på ett bra tag. Vet du vilken modell det är på den här?”

”Eh .... Nej. Vet du?”

”Det är en av dom nyaste. Ser du? Tre stjärnor är inristade här”, sade Germaine och visade skaftet.

”Jaha. Du menar att det är en sån där SkyRide Femtusen?”

”Ja, just det. Vet du vilka som använder såna?”

”De-croix spelare. Vad är det med det då?”

”Jo .... En förstaklassare har den här sängen. Hur kan det komma sig att hon har en sån här modell?”

”Hon kanske är med i ett lag.”

”En elva-åring? Skulle inte tro det.” Germaine la tillbaka kvasten på sängen och satte sig på sin. ”Tänk om jag också kunde få en sån. Jag önskar att mina låtsas föräldrar fick för sig att köpa en sån.”

Just då smälldes dörren upp och in i salen kom en grupp förstaklassare. Emma tittade bort mot sängen där kvasten låg. Den tillhörde en elva-åring, men hur det gick till kunde hon inte fatta. En elva-åring får inte ha såna. Men Emma blev inte alls förvånad då hon såg hur kvastägaren betedde sig. Hon var säkert en sån där bortskämd typ som mobbade förstaklassare utan anledning. Nu var ju hon en av dom minsta på skolan, men det kunde också betyda att hon bestämmde över en hel grupp. Hon hade säkert lurat i dom andra en massa som inte var sant.

”Vad står du där och rynkar pannan för?” frågade hon kyligt då hon såg Emma.

”Ingenting”, sade Emma och tittade på Germaine som bara satt och tittade in i väggen med ett surt leende.

”Jag har hört talas om dig i en bok”, fortsatte kvastägaren. ”Hon med en sten som har större kraft än någon annan ....”

”Jaha hon ....”, sade Emma förvånad över att hon stod med i en bok.

Det blev tyst i rummet och kvastägaren gick fram till Emma medans hennes gängkompisar stod och skrattade bakom henne.

”Ja, just det. Hon ....”

”Ja, jag ....”, fortsatte Emma och tyckte att hon just sagt något korkat inför alla.

”Större kraft va? Har du någonsin använt ett trollspö?” Kvastägaren satte armarna i kors.

”Ja, det har jag. Har du?” frågade Emma lika kyligt som kvastägaren gjort hela tiden.

”Åh, vilken dum fråga. Har du? Vet du, jag har det nyaste trollspöet som finns. Vilken modell har du?”

”Jag slår vad om att min är bättre än din.”

”Jaså? Och varför tror du det?”

”Därför att den är speciell.”

”Speciell?” skrattade hon fram. ”Speciell?”

”Ja, just det. Speciell. Tack vare den här stenen.”

Kvastägarens elaka flin försvann.

”Okej”, sade hon surt. ”Vi får väl se vems som är bäst sen. Kom nu, vi börjar om ungefär en strax (15 minuter).”

Hon gick ut med sina kompisar som bara fortsatte att skratta.

Det blev tyst i salen igen. Germaine satt fortfarande och tittade in i väggen fast med ett lite mer förvånat ansiktsuttryck. Emma satte sig på sin säng igen. ”Jag tycker vi borde gå nu”, sade hon.

”Ah .... Jag vet”, sade Germaine till svar. Hon reste sig och tog upp sin väska. Emma gjorde samma sak. ”Men hur ska vi komma till lektionen?”

”Jag vet inte. Vi får väl leta efter någon eller följa efter några andra.”

Germaine gick fram till sovtorns dörren och gick ner för spiraltrappen. Emma gick efter.

Utanför väggen i korridoren var det dubbelt så mycket människor som när dom gick till slottssalen. Germaine chansade med att gå ner för trappen till vänster och sen korridoren till höger. Och just där, bredvid en stenstaty, stod kvastägaren igen med hennes grupp. Germaine sa inget till dom utan började små springa ner för nästa trapp.

”De där är verkligen överallt där man kommer. Precis som Danny”, sade Germaine när hon och Emma kommit upp till andra våningen. ”Tror du att det är korridoren till vänster?”

”Vi kan väl testa ....”

Germaine gick in i korridoren där det inte fanns lika många elever. Och ju längre in hon gick, desto mindre människor fanns det.

”Du jag tror ....”, började Emma.

”Du tror att det här är fel väg. Eller hur?”

”Ja, just det. Det finns ingen här och vi börjar om en snart (sju minuter och trettio sekunder för att vara exakt). Borde det inte vara folk samlade runt dörren till salen vi ska vara i då?”

”Jo .... Kom så går vi tillbaka.” Hon vände sig hastigt om och började gå tillbaka. Men vad dom inte visste var att en stor grå stenvägg hade kommit fram bakom hörnet.

”Vad är det här nu då?!”

”Det är väl inte väggarna som har flyttat på sig igen?”

”Vad ser det ut som? Jag vet inte hur vi ska komma ut härifrån nu. Vet du?”

”Nej .... Vad skulle vi hit att göra ....”

”Precis. Nu kommer vi försent till Formelläran också! Det är vår första lektion!”

Germaine började banka på väggen, men inget hände. Då hördes en iskall röst som skar genom hela kroppen.

”Haha .... Små förstaklassare, va? Kommer ni inte ut?”

Rösten kunde ha kommit ifrån vilken yta som helst, fast det lät som om att den kom från väggen bredvid Germaine, och det var just vad den gjorde. Ut ur väggen kom det två grå aktiga spöken. Ihop tryckta och kompakta. Det var dom som hade kommit fram under frukosten då alla blev som förstenade.

”Om det var ni som sa åt väggen att flytta sig hit, så är det väldigt dåligt tajmat. Vi börjar om en snart (sju minuter)”, sade Emma argt.

”Får vi fråga vad ni skulle hit och göra?” frågade spökena i mun på varandra.

”Vi trodde att lektionen låg här i närheten”, sade Germaine.

”Alla vet att ingen får vistas i den här gången. Vet ni varför?”

”Nej .... Varför då?”

”Det vill ni inte veta.” Dom flög in i väggen igen och försvann och Germaine var också nära att gå in i väggen.

”Vad gör du?” frågade Emma då Germaine gned sig om näsan. ”Du behöver inte ta till med drastiska åtgärder. Jag är säker på att någon kommer och räddar oss sen.”

”Rädda och rädda. Du det är bästa att dom skyndar sig då. Väggen flyttar sig mer och mer hit!”

Då Emma förskräckt tittade på väggen såg hon att den verkligen flyttade på sig. Och bakom henne fanns det också en vägg, men den stod stilla.

”Vi kommer bli mosade! Hjälp oss någon därute!” skrek Germaine och bankade på den stora stenväggen, men det ända som hördes var ett dovt ljud som studsade tillbaka mellan väggarna.

”Det är ju en sån himla otur att det här ska hända just den första dagen i skolan då man inte lärt sig några formler som kanske stoppar dom här väggarna”, sade Emma. ”Men vi kan ju inte vara dom första som hamnat i den här knipan.”

Hon ställde sig längst bort vid den andra väggen och Germaine gjorde samma sak. Det var lugnt så länge väggen var på en viss längds avstånd, men när den sen var två meter ifrån den andra väggen och inget hänt, kunde vem som helst bryta ihop i panik. De hade försökt med allt. Att försöka stoppa väggen, hoppa upp på den (fast dom visste att det inte gick att klättra på väggar av sten), och till och med skrikit på hjälp så dom nästan blev stumma. Men då, mitt i paniken, kom Emma på något hon borde ha kommit på för länge sen. Hon hade kartan till Fairyvalley med sig.

”Du Germaine, bli inte förbannad nu .... Men jag kom på att jag hade kartan med mig”, sade Emma tyst och drog upp den ur mantelfickan.

Förbannad var just det Germaine blev, men också väldigt lättad om det fanns en utväg från det trånga utrymmet som sakta krypit fram en meter till.

Emma började snabbt rulla upp kartan och såg att det fanns en lång korridor längst ner i högra hörnet. Mitt i korridoren fanns ett stort brett streck som rörde på sig.

”Titta det måste vara här vi är”, sade Emma snabbt och pekade på det lilla millimeter stora utrymmet på kartan. ”Det finns kanske en hemlig gång eller något som räddar oss ....” Hon började titta på den långa väggen som inte rörde sig på kartan och såg en liten färgklump längst bort vid ena hörnet.

”Jag tror det kan vara något här borta!” sade hon och sprang bort till hörnet. ”Titta om det finns något här du också”, sade hon till Germaine som stod som fastnaglad intill väggen på högra sidan.

Emma började stressat leta efter något tecken på en utväg, men kunde inte hitta något tecken alls. Och värre blev det då väggen bara var en meter ifrån dom.
Fortsättning följer (de 10 följande kapitlerna)...........

Författare:

Publicerat

Dela: