Efter regn kommer solsken

EFTER REGN KOMMER SOLSKEN

novell av: Sophia Ström, 14 år
01-08-31

Det var en tidig augustimorgon när Wilma gav sig av till stallet. Den kyliga höstluften isade i hennes lungor när hon trampade fram längs landsvägen. Det var långt till stallet, hela fyra mil. Wilma var tvungen att först cykla några kilometer till busshållsplatsen, därefter åka buss i tre mil och slutligen gå någon kilometer innan hon var framme. Det var jobbigt och tidskrävande, men Söderby stall var det enda stallet i närheten där Wilma kunde stalla upp sin älskade ponny.
Pirat var en åttaårig, vit Connemaravalack. Wilma hade köpt honom för tre år sedan. Det hade varit kärlek vid första ögonkastet. Sedan dess hade de hunnit med ett par tävlingar i hoppning, men framför allt var Pirat en promenadhäst och det var så Wilma ville ha det också.
Äntligen kunde Wilma skymta stallets röda knutar bakom grenverket. Hon ökade takten och snart hade hon bundit upp Pirat i stallgången och var i gång med rykten.
”I dag ska vi ta en långtur till Gråberget”, sa Wilma när hon böjde sig ned och lyfte Pirats ena framhov. Skimmeln vände på huvudet och drog försiktigt i hennes jacka. Wilma skrattade och ställde ned hoven igen.
”Pirat, din gamle skojare!”

Efter att ha skrittat och travat i en kvart bestämde sig Wilma för att det var dags för snabbare gångarter. Hon hann inte mer än tänka ”galopp” innan Pirat for iväg likt ett jehu genom den röda, bruna och orangea höstnaturen. Wilma reste sig upp i sadeln och gav Pirat långa tyglar. Han dundrade fram som ett ånglok och frustade glatt.
Men plötsligt hände det som inte får hända. Pirat snubblade till och gick omkull. Wilma for av och kände en häftigt dunkande smärta i vänstra armen. Men hon reste sig genast upp och skyndade fram till Pirat. Han kämpade sig upp på fyra ben. Men till Wilmas fasa ville han inte stödja på det högra bakbenet. Wilma högg tag i tyglarna och snyftade Pirats namn.
”Åh nej! Snälla, säg att det inte har hänt! Säg att du mår bra, Pirat!”
Pirat gav henne en sorgsen blick, och Wilma kunde för att ögonblick se all den smärta som han led av återspeglas i hans ögon. Hon kände tårarna komma och snörvlade tappert.
”Kom igen Pirat, vi måste hem! Försök gå, skrutten. Du måste försöka.”
Wilma drog i tyglarna och tillslut började Pirat motvilligt skritta. Han haltade illa och satte inte ned bakbenet ens för en kort sekund. I stället gjorde han onormala hopp och gav då och då till ansträngda stönanden.
Wilma höll försiktigt i tyglarna och lockade på Pirat i varje steg.
”Såja, såja, vännen. Kämpa på bara, snart är vi hemma!”
Och Pirat kämpade på. Han verkade veta att han måste tillbaka till stallet för att kunna bli bra igen.

När Wilma slutligen ledde in Pirat på stallplanen möttes hon av många förvånade och förskräckta blickar. Stallchefen, Kristina, rusade genast fram.
”Herregud, Wilma, vad har hänt?”
”H-han snubblande i skogen och gick omkull…” snyftade Wilma när hon överlämnade tyglarna till Kristina. ”Jag vet inte varför. Han har så ont! Snälla, hjälp honom.”

Pirat fick åka iväg till närmaste djursjukhus för att bli undersökt. Ingen visste om han någonsin skulle komma att bli bra igen. Mot sin vilja fick Wilma åka hem med sin pappa som kom för att hämta henne. Hela dagen låg hon i sängen med en fruktansvärt plågsam oro gnagande inom sig. Hon kunde inte låta bli att anklaga sig själv. ”Om inte…” ”I fall att…”
Klockan tre på eftermiddagen ringde telefonen. Wilma studsade upp, men pappa Lars hann före. Wilma ställde sig bredvid och lyssnade spänt till varje ord han sade, försökte föreställa sig vad personen i andra änden sa.
”Hallå ja… Ja det stämmer… Jaså… Nej, det har hon inte… Imorgon…? Hur länge…? Jaha… Ja, det ska jag hälsa henne… Tack så mycket…! Hej…!”
Luren gav ifrån sig ett plingande ljud när Lars la på.
”Nå?” Wilma hoppade upp och ner av spänning och oro. Tänk om de var tvungna att avliva Pirat?
”De har gipsat benet och Pirat står nu i behandlingsbox. De vet inte om det någonsin kommer att läka, men de vill göra ett försök.”
Wilma pustade ut och gav Lars en kram.
”Tack och lov,” log hon och sjönk ned på en stol.
”Vi är välkomna att besöka honom i morgon.”

Det luktade fränt av läkarrockar, plasthandskar och torra, vita väggar inne på djursjukhuset. Men snart leddes Wilma, Lars och mamma Gunilla ut i behandlingsstallet där den välbekanta doften av spån och häst nådde dem. De visades till en av de rymliga boxarna med galler. Utanpå boxdörren fanns en skylt med texten ”Pirat, ägare: Lars Henriksson.” Sedan stod där en massa siffror och behandlingsanvisningar. Wilma kikade in i boxen. Synen som mötte henne var långt ifrån vad hon hade väntat sig. Där inne stod Pirat med alla benen lindade. Det högra bakbenet var lindad ända upp till hasen, och att benet var så tjockt vittnade om att det under satt ett gips. En sele runt magen lyfte upp honom så att han bara stod på frambenen. En hink vatten stod precis inom räckhåll. Ögonen som mötte Wilmas blick var matta, sorgsna och trötta. Wilma snyftade och öppnade boxdörren.
Hon ställde sig precis bredvid Pirat och tröstade honom genom att ta hans huvud i sin famn. Pirat stödde tacksamt sitt tunga huvud mot henne. Han andades tungt och långsamt, Wilma kände så väl igen hans varma andedräkt.

Dagen då det slutgiltiga beskedet skulle komma hade Wilma tagit ledigt från skolan. En specialutbildad veterinär skulle komma till djursjukhuset och undersöka Pirat. Han skulle vara den som avgjorde om Pirats korta liv skulle sluta här eller inte.
Wilma satt på sitt rum och studerade foton av henne och Pirat när den gälla signalen ljöd genom huset. Hon skyndade sig ut i köket men den här gången var det Gunillas tur att hinna först. Samtalet var kort och Wilma kunde inte lista ut mycket av vad som sades. Hon väntade spänt på att Gunilla skulle lägga på luren. Och det gjorde hon. När hon vände sig om var hennes anisktuttryck fyllt av lycka och lättnad.
”Han får leva!” skrek hon och Wilma skrek hon också. De dansade runt i rummet och snart kom Lars och gjorde dem sällskap.

Senare samma dag åkta familjen ut till djursjukhuset för att se till Pirat och för att tala med personalen. Han skulle få komma hem och fyra veckor, ungefär, och då skulle han bara få gå i en mycket liten hage i någon månad och inte ridas. Det skulle bli tufft för både Pirat och Wilma, men båda var förberedda.
Wilma satt hos Pirat i boxen när Lars och Gunilla kom in.
”Hur ser han ut att må?” frågade Gunilla.
”Bara bra. Jag har berättat den glädjande nyheten redan Se så glad han blev då!” log Wilma.
De tystnade en stund. Sedan utbytte Lars och Gunilla blickar och vände sig mot Wilma igen. Wilma, som hade sett deras tysta överenskommelse, kände sig plötsligt orolig igen och gav dem en bekymrad blick.
”Mamma och jag har en överraskning åt dig,” började Lars. Wilma slappnade av och väntade på fortsättningen.
”Vi har bestämt oss för att bygga ett stall på gården. Gunnar Brolin, du vet, han i kåken bredvid oss, ska sälja sin mark och vi ska köpa den. Det är så mycket mark att det räcker och blir över för både sommarhage, vinterhage och rasthage.”
Wilma kunde knappt tro att det var sant.
”Menar ni det?” var det enda hon kunde få ur sig.
”Självklart!”
Men plötsligt såg Wilma ned i marken och suckade.
”Det går inte.”
”Va?” utbrast Lars och Gunilla i kör.
”Det går inte,” upprepade Wilma. ”Då måste Pirat stå ensam hela dagarna och så vill varken jag eller han ha det.”
Gunilla log.
”Du tror visst att vi är lite dumma, inte sant? Vi har erbjudit Katrin att flytta ut Pez och Duchesse. Pirat blir långt ifrån ensam.”
Wilma sken upp. Katrin var hennes bästa kompis och hon hade sina två hästar uppstallade på samma stall som Wilma.
”Åh, tack så mycket! Det här måste vara den lyckligaste dagen i mitt liv!”
Inte nog med att hennes underbara ponny hade räddats från en trolig död och skulle bli helt frisk igen, hon skulle också få ha honom precis utanför dörren och hon skulle kunna rida med sin bästa kompis när hon ville!
Ja, nog stämde det som hon sa. Det här var den lyckligaste dagen i hennes liv!

Författare:

Publicerat

Dela: