Elis

Hans stora, stinkande kropp ligger tung mot min bröstkorg. Andetagen kommer sällan och slås stötvis upp mot mina handflator som ligger över hans mage. Det är en het dag och stanken av avföring vibrerar i det lilla rummet. Han har gjort på sig i mitt knä och jag känner den kladdiga sörjan som har börjat tränga ut ur hans gabardinbyxor, mot mina lår.
– Elis! Hör du mig? Jag lägger handen över hans panna som är blöt av svett. Jag har ringt sjuksyster. Hon kommer snart.
Han svarar mig med ett ihåligt rosslande. Ögonen är vidöppna och fixerade vid ett tygstycke som fladdrar utanför fönstret, då hans otympliga kropp gör ett ansträngt försök till att hosta upp det slem som täppt till andningskanalerna.
– Schhh, du behöver inte vara rädd, Elis. Du klarar det här. Han vaggas i min famn och jag är förvånad över mitt lugn. Han håller på att dö och jag vill vara med. Hela vägen.

Han brukade få besök av hemtjänsten en gång i veckan. Resten av tiden satt han ensam då han betraktades som det lilla samhällets original som brydde sig mer om sina hönor än sig själv. Om nätterna skyddade han hönorna från ”tjyvjävlarna” genom att låta dem övernatta i stugan. Inne i lanthandeln kunde man lukta sig till Elis besök. Bonntanterna ojade sig över oss vårdbiträden som inte försökte få lite hyfs på karln. Men vi hade försökt. Vi hade verkligen försökt.

Han är tyst nu. Hans rygg ligger mot mitt bröst så orörlig, så still. Jag håller andan tillsammans med Elis och blundar. Ljudlösheten, den omslutande tystnaden, känns hel. Den sväljer stanken, rädslan, tiden och mig. Det känns som om det är jag som vaggas till sömns och jag öppnar därför mina ögon. I samma stund trycks Elis rygg mot mig i ett djupt andetag. Rummet tar form igen och jag kan höra hönornas kacklande ute på gården. Jag undrar vem som ska ta hand om dem efter Elis död.

Vi hade erbjudit oss att hjälpa till med bygget av en hönsgård men Elis hade bara blivit arg och sagt:
– Bygg en ni. Men mina höner stannar hos mig, bara så att ni vet.
Likadant hade det varit med dusch och klädinköp.
– Jag duschar när jag vill och ni när ni vill och kläder har jag så att det räcker och så är det med det, ser ni. Sen hade det varit slutdiskuterat. Ungkarl hade han varit i hela sitt liv så nu skulle det inte komma några fruntimmer och tala om för honom vad han skulle göra. Jag hade känt en viss sympati för Elis men kunde ändå inte låta bli att tycka att han var en tjurig gubbfan. Det var inte lustigt att behöva skura golven rena från hönskit en gång i veckan.

Mitt ben håller på att somna under hans tyngd. Vid varje försök att byta ställning pressar sig Elis hårdare mot min kropp. Min mun vilar mot hans öra och det vita fjunet på hans huvud kittlar min panna. Han är rädd. Jag försöker hitta mildrande ord att viska i hans öra men det enda som kommer ur mig är ett hyschande läte. För en sekund tappar även jag lugnet och börjar undra vart sköterskan tagit vägen. Det sticker i benet och lukten i rummet blir ohyggligt påtaglig. Jag är inte tillräckligt erfaren för sådant här. Det är min första sommar som vårdbiträde och jag har aldrig sett en död människa förut.

Jag hade packat ner två kaffekoppar, en termos och en påse bullar i min cykelkorg. På väg till Elis funderade jag på om han någonsin undrade över varför jag alltid hade egna koppar med mig. Han hade i alla fall aldrig frågat. Det var en het dag och svetten rann utmed ryggen när jag ställde ifrån mig cykeln mot hans gråa husfasad. Hönorna sprang kring mina ben i väntan på den sedvanliga brödbiten och jag smulade sönder en av bullarna och kastade ifrån mig bitarna så långt som möjligt. Hönorna brydde jag mig inte om men tuppen skrämde mig. I Elis sovrumsfönster hängde ett par tefärgade kalsonger. De stora hålen i bakpartiet bildade roliga skuggmönster mot väggen.
– Turisterna får väl undra, muttrade jag innan jag knackade på dörren. I ögonvrån höll jag tuppen under uppsikt. De hade snart hackat i sig alla smulorna. Det var ingen som öppnade. Jag knackade en gång till, denna gång lite hårdare. Någon rörde sig därinne och när jag tryckte mitt öra mot dörren hördes en säng som gnisslade.
Hönorna hade skingrats, kvar var endast tuppen som roffade åt sig de sista smulorna. Jag kunde inte vänta längre utan tryckte ner Elis handtag, och till min stora lättnad fann jag att dörren var olåst.
– Elis! Tjohooo! Jag kommer med kaffe. Sovrumsdörren var öppen och jag såg en fot sticka fram under täcket.
– Ligger du fortfarande och sover? Jahaja. Då får du väl äta bullar till frukost.
Det var då jag hörde andetagen och förstod att något var fel.

Nu är han lugn igen. Ögonen är halvöppna och vid varje in och utandning bubblar det i hans hals. Jag lirkar loss mitt böjda ben utan att han reagerar. Jag börjar räkna sekunder mellan andetagen. 18 19 20 21… Det rosslar till och han är tillbaka. Varje andetag blir så viktiga att jag börjar tänka på mina egna. Hur fantastiskt det är, att andas, ändå. Och att man inte bara kan bestämma sig för att sluta. De tvingar sig på en, förutom när det är dags.
25 26 27… Kalsongerna fladdrar i fönstret och jag skrattar åt modellen. De bruna fläckarna sitter på de rätta ställena och han skiter fullständigt i vad folk tycker. Jag stryker med handen över hans gråa fjun och känner en sådan överväldigande värme för Elis som älskar sina höns och struntar i resten. 56 57 58… Alla fem tårna sticker ut ur ett gigantiskt hål på sockan och jag förvånas över de välskötta naglarna. Och det slår mig hur lite jag vet om Elis. På hyllan står ett gulnat fotografi av Elis som barn. Han ler, i händerna har han en kyckling. 99 100 101…

Skriven av: Cornelia