Emily

Vinden rufsade till håret på hans huvud. Det en gång så tjocka och svarta håret hade nu antagit en silvergrå nyans och han började bli kal på hjässan. Det berörde honom inte alls, i själva verket välkomnade han sina ålderdomstecken. Det började bli dags.
Klippan han stod på gav honom den bästa platsen inför föreställningen han snart skulle få skåda. Solen strålar letade sig upp över horisonten och sköt iväg upp mot himlen som färgade både hav och himmel vackert rosa och orange. Emilys favoritfärger.

Emily.

Hennes skönhet och skratt hade fått varenda karl att vrida på huvudet när hon gick förbi. Han hade alltid sagt till henne att hon måste vara ett sagoväsen för att sådan skönhet inte var mänsklig. Så utsökt, så godhjärtad. Hon brukade fnissa åt honom och ge honom en kyss på kinden. Vad hade han inte kunnat göra för att höra det ljudet igen, få dra sina fingrar över hennes mjuka rosa läppar och ge henne en kyss. De vackra rosa läpparna som alltid bar på ett leende. Få dra henne till sig, kyssa henne och tala om för henne hur mycket han älskar henne.
Vinden avtog och det enda han hörde var havets vågor som aggressivt slog mot klipporna nedanför honom och för varje slag ökade smärtan i hans bröst. Solen hade rest sig halvvägs upp över horisonten och det gula ljuset mattade av den rosa och orangea föreställningen.

Rosa och orange.

Precis som rosorna på deras bröllop. Han log när han tänkte på den hemska kombinationen. Till och med han som var fullständigt ointresserad av allt som hade med färgkombinationer att göra kunde se att det var en hemsk kombination. Emily var väldigt bestämd och när dagen väl kom så hade han ändå bara ögonen för sin vackra brud. Det hade gift sig här, på klippan där han nu står, under en båge av rosa och orange rosor och med utsikt över en solnedgång som var vackrare än någon annan han någonsin skådat. Emilys bruna lockiga hår hade slingrat sig runt hennes hals i vinden och hon skrattade när hon drog undan lockar som hade hamnat i ansiktet. Hennes gröna ögon lyste av lycka och fräknarna på hennes näsa hade blivit tydliga i det solbrända ansiktet. Han älskade hennes fräknar.

Älskade henne. Älskar henne.

Hans blundar och en tår hittar sin väg ner för hans kind. Emily brukade plocka blommor på ängen vid klippan. Han hade varit arg när hon gått, inte arg på henne men hans rygg gjorde så ont. Han hade fräst åt henne när hon talade till honom. Det var därför hon valde att gå och plocka blommor själv en lördag istället för söndag som de vanligtvis gjorde. Hon hade varit borta länge, flera timmar.

Hon kom aldrig hem den dagen.

Han mindes alla människor som ställt upp i sökandet efter henne, Emily, hans älskade Emily.
Dagen efter en sömnlös natt knackade det på dörren och två poliser stod utanför. En man och en kvinna, de talade om att en kvinna hade hittats vid stenarna nedanför klippan. Han var tvungen att följa med för att identifiera henne.
Tårarna strömmar ner för hans kinder vid minnet av kvinnan som låg på bordet. Ansiktet var så förstört av stenarna på botten att det var omöjligt att urskilja några ansiktsdrag. Men de bruna vackra lockarna vilade mot hennes axlar. Hennes kläder och kropp var sönderslitna av vågorna och vassa stenar och på hennes finger satt den vigselring han trätt på hennes finger deras bröllopsdag.

Hon hade fallit.

Emily… Han sjunker ihop på marken, håller sig för hjärtat och gråter. Varför hade han varit otrevlig mot henne? Varför hade hon gått iväg? Han reser sig upp på skakiga ben. Ett år har gått sedan hans älskade Emily togs ifrån honom. På just denna plats där de gifte sig, på just den platsen togs hennes liv. På just denna plats togs hon ifrån honom.
Solen har just rest sig över horisonten och dagen badade i solljus. Det verkade bli en vacker dag efter en lika vacker soluppgång. Det var dags.
Han tar av sig skorna och ställer dem vid klippkanten, knäpper upp översta knappen på skjortan och tar ett stadigt tag om halsbandet som hänger runt hans hals. Halsbandet där Emilys vigselring hänger. Han kysser ringen, fäller några tårar och tar ett kliv ut.

Ingen såg mannen som nyss lämnade världen ifrån klippkanten. Men hans skor kommer hittas och folk kommer börja tala, diskutera och gissa. Aldrig någonsin kommer stadens invånare glömma det gifta paret som båda slukades av havet.




Författare:

Publicerat

Dela: