En av få vackra skoldagar.

I våra liv är vissa dagar av större betydelse än andra. Dagar som får våra liv att ändra riktning, ibland till bättre, lika ofta till det sämre. Ofta förstår vi inte förrän långt senare vilken betydelse en viss dag i vårt liv har haft. Detta var en sådan dag…

Jag går i tvåan, är åtta år gammal, och precis som alla andra idrottsdagar är det upprop på skolparkeringen klockan 09.00. Men det här är ingen vanlig idrottsdag, det är skridskodag. Jag har vetat det fem dagar i förväg, och legat vaken lika många nätter. Nu till sist är dagen här.
Fröken ropar mitt namn.'Eric, är Eric här?' Med en darrande röst, på gränsen till gråt klämmer jag ur mig ett 'Ja'. Jag blir besviken på mig själv över att min röst är så osäker, men samtidigt lika besviken över att fröken inte märker det, och frågar vad som är fel, som hon annars brukar göra.

När uppropet är klart bär det iväg. Oftast åker alla elever i en privathyrd buss till de olika idrottsplatserna. Denna dag är dock ett av undantagen, och alla 28 barn ska åka kommunalt. Skolan låg, och ligger fortfarande förresten, nästan två kilometer från busshållplatsen. Alla ska därför para ihop sig två och två - en process som alltid oroar mig något fruktansvärt. Det är inte det att jag är mobbad eller på annat sätt utstött, men risken finns ändå alltid där, att inte bli vald. Att vara den enda som inte hittar någon att para ihop sig med, och följdaktligen, få gå längst fram och hålla fröken i handen. Ett öde värre än allt annat. Den som får gå längst fram och hålla fröken i handen blir alltid utsatt för trakasserier.
När man är åtta år behöver inte kommentarerna vara speciellt fyndiga för att ändå få de övriga i klassen att skratta. Skratt så hårda och skarpa att de skär en i bröstet, fyller lungorna med blod, så att man inte längre kan andas. Men det finns ett sätt att minimera skadan, så att man åtminstone inte blir ett fulltids-mobboffer. Lösningen är enkel mina vänner, så enkel att till och med en åttaåring kan använda den. Man lägger helt enkelt ett fånigt falskt flin på läpparna och ber dem hålla käften. Att spela oberörd är nyckeln. Mobbare är som rovdjur, de letar efter ett svagt byte, ett byte som faller offer för deras vapen. Ett stackars barn som börjar gråta av mobbarnas kommentarer. Det barnet är dömt till en lång helvetesresa. Men det var inte jag. Jag kom tidigt på nyckeln. Jag var aldrig vidare bra på att mobba tillbaka, men allt som behövdes var ett fånigt falskt flin och ett 'Men håll käften då!', för att man skulle klara sig undan någorlunda lindrigt undan.

Även denna dag har jag tur, eller i alla fall inte otur. Jag får tag på Robin som går med på att gå med mig. Han står något lägre i hierarkin än mig, men ibland har man inget val. Sämre går det för Oskar, han letar febrilt efter någon att para ihop sig med. Jag kan se hur uttrycket i hans ansikte blir allt mer desperat. Nu frågar han till och med de fulare tjejerna, men alla nekar honom sin hand. Till sist ropar fröken på honom att komma och ställa sig bredvid henne så att vi ska kunna börja gå mot hållplatsen. Det hela är lite spännande, för Oskar är annars ganska populär, jag funderar mycket på hur han ska hantera retningarna. Jag slänger iväg den första kommentaren, den som alltid kommer, direkt ur The textbook of how to make one of your fellow peers into a joke, fuck him up real bad, and make sure he never touches a girl again until he's fifteen. 'Oskar och fröken är kära. Se hur de håller handen! När ska ni gifta er? Va, Oskar? Kom igen nu då. Ge henne en puss!'

Hahahaha. Ett fullständigt gapflabb bryter ut i ledet. Alla skrattar, även plugghästtjejerna tycker det är roligt, trots att precis samma kommentar har sagts av någon annan tusen gånger innan och kommer att sägas minst lika många gånger till innan vi alla mognat ifrån tjejbacillstadiet. Oskar lägger på ett falskt leende och säger 'Men håll käften då Eric'.
Grattis Oskar. Du klarade testet. Kanske får du en dräglig grundskoletid trots allt.

Väl på bussen finns det inte plats för alla att sitta. Jag och två andra får stå. De två andra Niklas och Fredrik. Jag tycker inte om någon av dem. Jag är tyst hela resan mot ishallen. Första halvan tänker jag bara på hur illa det kommer gå. Alla andra har skrytit om hur bra de är på att åka skridskor hela veckan. Andra halvan tänker jag på Johanna. Hon som vanligtvis är så populär ser minst lika bekymrad ut som jag, och sitter också helt tyst. Vi får ögonkontakt men jag tittar snabbt bort. Jag har varit kär i Johanna sen vi började skolan, men ännu knappt vågat prata med henne. Våra konversationer har hittills begränsats till pinsamma små, knappt ohörbara 'Hejsan' när vi mötts i korridoren. Jag drömmer ofta om att våga fråga chans på henne, och att hon ska svara ja. Och att vi leker tillsammans. Och pussas och kramas och tar på varandras kroppar. Men jag vet att det bara är drömmar, för jag är inte lika mycket värd som henne, inte lika vacker. Det är det förresten ingen i klassen som är, och då är jag ändå långt ifrån den snyggaste killen. Så hon är bara att glömma.

Ishallen är jättestor, mycket större än jag tänkt mig, och det finns redan massa barn från en annan skola ute på isen. De åker fort, och vissa har till och med hockeyutrustning på sig. Fast klubbor är förbjudna som tur är. Jag sätter mig på bänken och ber direkt fröken hjälpa mig att knyta skridskorna. Jag försöker inte ens själv. Fröken börjar knyta mina skridskor. Jag säger åt henne att det gör ont och att hon drar för hårt. Någon minut senare när jag ställer mig upp på dem faller hela bottendelan av skridskorna nittio grader åt sidan. De är alldeles för löst knutna med andra ord. Fröken får börja om från början. Medan hon knyter tittar jag på Johanna. Hon har vita tjejskridskor som ser alldeles nya ut. Jag tittar på henne, men så fort hon tittar åt mitt hål tittar jag bort. Funderar inte ens på varför jag gör det utan bara en ren reflex. Jag har ingen rätt att få titta på något så vackert.

Isen är precis så glashal som jag föreställt mig att den skulle vara. Jag putter mig från sargen och flyger okontrollerat framåt. Det visar sig att Johanna gjort samma sak. Vi är på exakt kollisionskurs och ingen av oss har en aning om hur man stannar. Vare sig vi vill det eller ej flyger vi mot varandra, ostoppbara, som om naturlagarna kräver att våra kroppar ska röra vid varann. Vi krockar så att båda ramlar. Den här gången har jag inget val. Jag måste titta på henne. Jag måste säga någonting.

Med nervös röst får jag ur mig ett 'Förlåt. Hur gick det?'. Hon börjar fnittra. Jag känner hur blodet stiger till kinderna, som alltid när jag blir generad. 'Du kan inte heller åka så bra va?' undrar hon. 'Hehe, nääe', svarar jag, nu med kinder röda som stoppljus. Hon fortsätter fnittra, på gränsen till ett skratt, antagligen för att hon just noterat mina kinder, och frågar 'Ska vi träna tillsammans, Eric?'

Och det var början på mitt livs hittills allra lyckligaste förhållande. Efter den dagen oroade jag mig aldrig mer för att behöva gå längst fram och hålla fröken i handen. Nu hade jag alltid någon att gå med.
Och när någon sarkastiskt skrek 'Eric och Johanna är kära. När ska ni gifta er?' behövde jag inte längre lägga ett falskt leende på mina läppar.

Skriven av: Eric Isaksson