En berättelse om kärlek

En berättelse om kärlek

Det var när han hade skapat universum och alla dess underbara världar, då han hade skapat Jorden, med alla dess vackra trädgårdar och mäktiga hav, som han beslöt sig för att skapa ännu ett ting. Han trivdes bra i sitt hem och var stolt över allt det som han så omsorgsfullt byggt upp, men ändå kände han en tomhet, en saknad som ständigt var närvarande, trots all den skönhet som omgav honom.
En ljummen kväll, då solen låg lågt och mörkret kröp sig allt närmare, befann han sig på sin favoritplats av alla på Jorden. Han satt nedsjunken i den fortfarande varma sanden vid den vackra stranden han skapat, stirrande ut över det mäktiga havet som låg lugnt vid hans fötter, lyssnande till de skrattande måsarna som han en gång gett vingar. Han satt där länge och funderade på hur han skulle bära sig åt för att skapa det ting som fattades honom så. Hur han skulle kunna forma den varelse som skulle få dela hans sköna bostad.
Solen drunknade i havet vid den avlägsna horisonten och mörkret föll över det stora havet. Det dröjde inte länge för än han föll i en djup sömn, nedbäddad i den mjuka sanden.
När solen reste sig ur havet nästa morgon vaknade han upp ur sin sömn. Den förut så varma sanden var nu fuktig, och han kände sig genast besviken, för ensamheten fanns fortfarande hos honom. Men då han vred sitt morgontunga huvud upptäckte han ett djupt hål alldeles bredvid sig. Han måste ha grävt hålet i sanden då han funderat så djupt kvällen innan. Nyfiket stack han ner sin hand i det mörka hålet och fick upp en klump kall, våt lera. Han började genast forma leran, och snart började det likna en liten figur. Detta roade honom och innan han visste ordet av det så hade han skapat en liten avbild av sig själv. Han insåg att det var just det han behövde, någon som var som han själv. En likasinnad varelse som kunde dela hans boplats, som kunde hålla honom sällskap… någon att rå över och se efter.
Men varelsen som han höll i sin hand var kall och livlös, inte alls lik honom själv. Han ville att varelsen skulle vara lika full av liv som fåglarna som flög över havet, som fiskarna de så smidigt fångade med sina näbbar. Då tog han en bit av sin egen själ, offrade en del av sin ande för att ge varelsen liv. Varelsen fick liv och log mot sin skapare. Han blev alldeles varm inuti när han såg på sin skapelse. Han hade skapat en man och kände sig stolt.
Det dröjde inte länge för än han insåg att mannen tillslut skulle komma att känna samma tomhet som han själv kände. Mannen skulle inte på egen hand kunna ta över och sköta om hans värld. Mannen behövde någon att dela Jorden med, någon att höra ihop med, en jämlike.
Ännu en gång stack han ner sin hand i det djupa hålet. Han tog upp den våta leran och formade ännu en figur med sina stora men omsorgsfulla händer. Denna gång formade han en kvinna. För att ge henne liv tog han den del av sin själ som han hade kvar inom sig och skänkte den till henne. Och hon fick också liv. Mannen och kvinnan såg på varandra och visste att från och med nu skulle de höra ihop för alltid. De tog världen i sina händer, omfamnade den, lade den på sitt ansvar och blev ett med den.
Själv lade han sig ner i sanden, tömd på livskraft, men inte längre ensam. Döden hade aldrig varit närvarande tidigare, men nu när den slutligen kom för att föra bort honom kände han ingen rädsla. Han kände sig trygg, för han hade skapat något gott och han visste att hans uppdrag var slutfört. Han lämnade dem med värme och med kärlek, för han visste att det var något som de skulle behöva mycket av. Och mannen och kvinnan hyllade honom för det han skapat, och de svor att de alltid skulle komma ihåg honom för hans kärlek. De skulle aldrig glömma sin skapare.

Skriven av: Annica