En Blå Ros


Du glöder som en sol, men jag vågar inte släppa in dig. Inte nu. Inte idag. Den här våren är för sårbar. Du ser på mig och jag känner hur hjärtat viker sig som folie. Lämna mig här i den kyla, denna ro. För jag vågar inte låta någon riva sönder det lilla jag har.
Dina steg styr mot mig. Du går likt en robot fylld med känslor och jag kan inte sluta le. Du leker med min blick och du låter inte vinden styra dina steg. Jag följer med dig likt ett höstlöv. Jag tumlar omkull, snurrar runt, flyger omkring, faller ner,
ner,
ner.
Bara ner i detta svarta gräs. Det är mjukt precis som det ska vara. Men något är fel, så väldigt fel.

Du frågar om jag vill ha popcorn. Ja tack, popcorn är goda. Men inte nu. De små, rykande, nygjorda, torra kornen mals sakta ner i mitt redan torra svalg. De är gjorda av kärlek och något mer som jag inte vet vad det är. Du undrar om jag ska göra något särskilt ikväll. Nej, det gör jag väl inte, säger jag. Vad bra, då ses vi sen! Jag vill vara ensam. Varför glittrar dina ögon så?

Jag har aldrig förstått hur krokusar kan veta när det är vår. Själv har jag växlat mellan jeansjacka och dunjacka ett bra tag nu.

Nu är det kväll inuti och utanför. Hjärtats slag turas om mellan ballad och tecno. Huvudet kommer att sprängas till ingenting om någonting inte görs snart. Jag slänger mig på sängen och ser upp på plast-stjärnorna i taket. Mamma säger åt mig att ta upp kläderna från golvet innan någon snubblar över dem. Jag säger att visst det ska jag, men ändå ligger jag kvar där alldeles orubblig. Ansikten flimrar förbi min näthinna och jag hinner se dig skarpare än vad jag mindes dig. Dina händer är stora och grova, men de rör mig mjukare än vad någon annan någonsin rört mig. Du säger att du ska stanna och jag svarar att det ska alltid vara vi två. Men ändå vill jag gå min väg. Du kväver mig likt en boaorm och världen krymper precis som jeans i en torktumlare var gång jag är med dig.
Nu släcks akvariet. Automatiskt. Det är rätt praktiskt eftersom man då slipper hålla på och krångla med sladdar. Mammas steg närmar sig och jag sluter snabbt ögonen och lådsas sova. Jag hör hur hon oförsiktigt masar iväg klädhögen från golvet. Suckandet överröstar pumpens surrande ljud.
Tandborsten känns inte särskilt lockande och jag somnar med en smak av hallonbåtar i munnen.

Jag hittade en mobil i torsdag kväll när jag som vanligt var ute med hunden. Den låg där i gräset och blänkte. Jag stoppade den i jeansfickan, och har sen inte vågat tittat närmare på den.
Nu ringer den och jag känner hur den vibrerar och bränner intill låret. En gnista av förväntan tänds inom mig när jag hör den hesa rösten från andra sidan.
Hallå, jag tänkte bara höra vem det är som har hittat min mobil, säger rösten. Jag förblir stum ett tag, men skyndar mig sedan att säga: Ja, då har du kommit rätt.
Tysnad. Jag kan svära på att han ler.
Jag skulle gärna vilja ha tillbaka den, fortsätter den fantastiska rösten. Kom till köpcentret runt sju, eller nåt, så ses vi.
Jag nickar och känner en våg av längtan ila längst ryggraden.

Han heter David och har världens finaste mun och världens vackraste händer och den mest underbaraste humorn. Han har också en flickvän som heter Alexandra. Hon är ett irriterande bihang som jag hoppas han snart opererar bort.

Hallå!
Kan någon se mig?
Hallå!
Kan någon höra mig?
Hallå!
Jag står ju här och viftar.
Och du står mitt emot.
Men du hör ingenting.
Och du märker ingenting.
Vad ska jag göra?
Gråta?
Skrika?
Jag sväljer klumpen och står kvar.

Tårarna smakar salta godisfiskar. Ansiktet är svullet och ögonen hänger. Knack, knack, knack. Mamma bankar på dörren. Det är telefooon till dig, skriker hon. Snabbt drar jag ärmen upp till gråten. Det blänker snor på min nya munkjacka. Jag springer upp och snavar över notstället som alltid ligger på lur intill garderoben. Lisen vill veta om hon ska ha den glittriga eller den mörkblå blusen ikväll. Eftersom skorna passar till den mörkblå så vore det logiskt att ta den, men hon är inte säker trots allt. Jag tänker att hon passar väl i allt så det spelar ju ingen roll. Ändå säger jag att hon ska ta den mörkblå. Hon pratar vidare om Thomas och jag lyssnar som alltid. Nu vill jag faktiskt vara ifred. Det är tur att det plingar på dörren.
Grannens ungar tittar undrande på mig där jag står i hallens svaga sken och ser mentalsjuk ut. De vill ut med min lillasyster, som genast kommer inspringande. Hon ställer sig framför spegeln ett par sekunder för länge innan hon glatt rusar ut med hunden in släp.
Jag slänger mig på sängen. Krama mig. Jag behöver värme men allt jag känner är damsugarens kalla närhet när mamma sliter upp min dörr. Hon undrar om jag inte mår bra, och jag svarar att jo det gör jag. En rynka dyker upp i hennes trötta ansikte, sedan försvinner hon lika snabbt som hon kom.

Fiskarna och jag talar samma språk. Vi gör det i hemlighet när tomrummet inte längre får plats.

Allt var som i en film, eller som i en ond mardröm. Robban med naziztmärket inristat åvanför kuken, Johan med hundarna och bilen som de skulle stjäla. Tjejerna med marijanan och de korta kjolarna och de isande blickarna. För att inte tala om killarna utanför köpcentret klockan mitt i natten som smekte likt bläckfiskar men som talade som ormar.
Men jag sa nej. Jag sa nej när alla andra sa ja eller bara inte sa någonting. Jag gick hela vägen hem i den kalla våren och jag var så arg att stenarna krossades. Sedan, precis vid porten till allt tryggt, stod du där Lisen och skrev en lapp. Du sa förlåt och jag lät bara tårarna rinna hejdlöst medan kroppen skakade om min själ.

Ser du alla blåmärken, Lisen? Det är priset man betalar om man vågar stå emot.

Idag kom du hit fast jag sa att du inte skulle komma. Men du trotsar mina lagar och du vet att du kan få mig dit du vill. Jag avskyr när du klär av mig med blicken, men jag älskar din lena lugg och dess sätt att blåsa vid min kind. Du har med dig en påse popcorn. Jag undrar just hur många påsar popcorn det får rum med i din gröna sportbag. Du är så vacker där du ligger på mitt Katten Gustav-överkast. Du får ner mig på din högra sida och jag bara ligger där och ser ditt nöjda leende blomma ut.

När du har åkt hem känner jag mig tom och rädd. Jag är så rädd. Jag vet inte vad det är jag är rädd för. Det är det som skrämmer mig mest.


Författare:

Publicerat

Dela: