En Bondgård

1
Den åttonde september var landskapet färgat med starka färger. Gult och grönt. En påfrestande värme låg på bilen som susade fram över de heta asfaltsvägarna, men Lisa Mårtensson rullade inte ner rutorna utan lät värmen ligga på. Med tanke på hur kall sommaren hittills hade varit behövdes lite kompensation. Kylan hade trängt till henne rejält under den sista tiden på jobbet.
Efter att ha sett arbetsplatsen förminskas och otaliga arbetare försvinna under ett antal år var det även dags för henne att gå. Den sorgliga berättelsen som är Kompakt AB hade inte blivit lång. Efter att entreprenören Gunnar Franzén tagit ett stort initiativ i att köpa och driva den lilla pappersfabriken hade företaget växt anmärkningsvärt och var efter ett år en av de stora inkomstkällorna till Mjölby kommun. Olyckligtvis dog Gunnar Franzén snart i en hjärtinfarkt medan han inhandlade specerier på ICA. Han var en mycket karismatisk och känd personlighet i staden och snart började det viskas om hans död. ”Död av avokado.” var det många som konstaterade efter att ha hört de saftigaste ryktena.
Men inte hade han svalt en avokado, däremot hade han varit i full gång med att välja de perfekta grönsakerna för kvällsmaten då han helt plötsligt ramlade ihop på golvet i vad som beskrevs ut som ödesdiger smärta. Vittnena såg en mörkgrön grönsak fast sitta kvar i hans hand. Nu var det dags att finna en ny eldsjäl. Företaget hade emellertid svårt att hitta någon av samma materia som Franzén men fann snart Mårtensson, en driven och stark kvinna redo att investera i något nytt och spännande.
Hon fann det dock svårt att hantera företagets ekonomi, hon började misstänka att Franzén försvann från världen med vetskapen om papprets stånd på marknaden. Konkurrenter från utlandet, Finland och baltstaterna hade levererat ett slag mot den svenska pappersindustrin och snart var nedgången för Kompakt AB ett faktum. Ett agg hade växt hos arbetarna och snart blev kraven på Mårtensson för mycket. Hon försvann moloken ifrån den lilla fabriken i augusti.

Vägen började spricka upp under henne, flera hål i den bleka asfalten fick bilen att dunsta ner och upp igen. Lisa Mårtensson hade stött på sin första riktiga landsbygdsväg och insåg att hon trätt in i Vara Kommun. Landsbygdens metropol och slättens centrum. Hon passerade ett antal hus, bleka gröna och gula färger med den enfaldiga designen av en svensk trälåda. Den lilla orten hon just åkt in i hade ett genomgående tema av tät lövskog som omringade samtliga hus. Hon kollade snabbt ner i sin lilla kartbok som låg vid sidan om, Larv.
En perfekt ort att dö på tänkte Lisa och log.
När hon kommit ur den trånga skog som verkar ha varit Larv var hon ute på slätten igen med en gassande sol som sällskap. Landskapet var här grönt och snart framför henne såg hon åt vänster en hög sten. Vid första anblick kunde man tro att det var en runsten som lägligt nog stod utplacerad vid vägen för historieintresserade förbipasserande. Det var dock svårt att tro att något blodigt slag mellan brutala vikingar någonsin ägt rum här, Lisa hade i och för sig svårt att se framför sig att något i överhuvudtaget skett här sedan istidens slut. Till höger såg hon en infart och en grusväg. Precis som beskrivet fanns en gul skylt som pekade in längs grusvägen, Gategården. Hon följde den knaggliga vägen och tvingades gå ner i en hastighet av 30 kilometer i timmen. Den gröna Opeln var tillräckligt mörbultad för att en och annan motordel skulle ramla av, den var köpt för ett billigt pris och hade gjort sina bästa år. Hon passerade en smal skugga, som förde blicken uppåt till ett grått vindkraftverk som sträckte sin tjocka stam långt upp i skyn. Den raka sträckan ledde fram till en stor grön plätt upphöjd ur jorden mitt bland åkrarna, den mest avlägsna plats en människa kunde tänka sig.
Grus drogs upp med däcken och det raspade till då gruset skrapade sig mot bilens plåt. Gården närmade sig och bilen lämnade ett tjockt spår av damm bakom sig. Lisa Mårtensson drog på smilbanden då hon kände hur en vikt i hennes hjärta släppte och föll bakåt. Den pulveriserades och hamnade bakom bilen tillsammans med tusen andra små dammkorn. Hon kände sig trygg.
Närmare gården märkte hon av det stora skjul som stod avsides vägen. En rostig och röd Volvo stod i det märkbart torra och otrimmade gräset framför, och en kruka syntes i ett av fönstren. Volvon såg inte ut att vara i gott skick.
Den gröna Opeln körde upp på den gröna upphöjningen, och ställde sig på gräset framför en avlång röd ladugård. Hon steg ut ur bilen och hörde genast ljudet av en grymtande gris. Plåttaket glänste i den stänkande solen, bilen hade hon ställt i skuggan. Ingen annan bil syntes till i närheten.
Ett stycke framför ladugården stod ett solblekt rött hus med vita kanter på den högsta punkten på plätten. Hade gården varit placerat på den småländska bygden hade den fungerat perfekt som inspelningsplats för en film av Astrid Lindgren. Bakom ladugården var det enda som syntes en åker som verkade räcka till horisonten tillsammans med enstaka vindkraftverk. Lisa Mårtensson sneglade in i de vaksamma fönster som det röda husets fasad pryddes av, en ensam kruka och ett par behagliga blåa gardiner. Hon gick uppför stentrappan och knackade.
Inte ett ljud kunde höras från insidan. Hon försökte ännu en gång, utan gensvar.
Dammet som bilen lämnat efter sig såg ännu ut att stilla ligga kvar i luften. Lisa Mårtensson rynkade pannan. På motsatt sida ladugården såg hon en liten inhägnad, där fanns en gräsplätt med enstaka tuvor spridda runt uppbökade hål i marken. Några meter bakom inhägnaden stod en tätare och betydligt mindre skog som inte hade synts från grusvägen.
Ett ljud hördes någonstans i bakgrunden, som ett dovt kackel.
Vid en kort sejour senare till baksidan av huset fann hon en noga klippt baksida med källan av det kacklande ljudet längst mot åkern. Ett gult hönshus, och utanför en stor röd inhägnad med nät som både tak och vägg. Ut ur hönshuset kom snart en liten satt kvinna med den obligatoriska lantbrukarutstyrseln, några smutsiga snickarbyxor och en keps från granngården. Bakom kepsen fann Lisa en grå hästsvans som räckte ner till skulderbladen. Kvinnan sträckte på sig när hon såg Lisa Mårtensson och rynkorna i hennes ansikte fördubblades då smilbanden tog kontroll över hennes ansikte. Den hink hon bar i sin högra hand ställde hon åt sidan och flydde ut ur buren genom en utgång vid sidan om. Hon klappade entusiastiskt ur händerna på smuts då hon klampade sig fram mot Lisa för att skaka hennes hand.
”Hallå, hallå! Du måste vara Lisa.”
Lisa log vid kvinnans kraftiga hälsning och nickade jakandes.
”Jo det stämmer, och du är Margit förstår jag?”
Deras dialekter syntes mötas med en otroligt klumpig smäll, som en yxa mot en sabel.
”Vad kul att du är här, haru kollat in gården än?”
”Den återstår att bli kikad på, jag undrar mest över var jag ska sova.”
Margit Johansson log, den hon såg framför sig var stark, både psykiskt och fysiskt. Den blonda kvinnan var attraktiv och hade ett strålande självförtroende. Men inte heller någon överdriven självbild, vid första anblick såg hon väldigt rationell ut.
Själv var fru Johansson härdad. Den Margit Johansson Lisa såg framför sig hade inte ett dugg korrelerande drag med den Margit Johansson hon hade sett i annonsen. Annonsen präglades av formella drag.
Lantbruksarbetare sökes! Gategården ligger belägen mellan Larv och Tråvad på den stillsamma och vackra västgötska landsbygden… I de huvudsakliga arbetsuppgifterna ingår att sköta allmän fastighetsskötsel och djurskötsel av gris och hönor. Eventuellt tillkommer arbete ute på fältet med lantbruksmaskiner…
Den person hon hade sett bakom artikel och bakom telefonluren såg närmast ut som vilken fastighetsmäklare som helst. Detta var något annat, hon gillade något annat.
”Vi tar oss runt gården så får jag visa vart du ska bo.” Drog Margit till med och tog några hastiga steg runt huset med Lisa i tätt följd.

Bara några meter bort från den mindre inhägnaden låg en liten stuga som Lisa Mårtensson skulle få tillbringa de följande sju månadernas nätter i, kontraktet skulle sträcka sig från början av september till slutet av februari. En perfekt tid för att återhämta sig kände Lisa som hade längtat efter ett enklare jobb långt ifrån klättrandet av karriärstegen. Den tajtsittande skjortan hade skavt vid hennes hals och nu ångrar hon att hon köpte skjortan från första början. Ett jobb som dräng passade henne perfekt och kläderna likaså.
Hon hade snart lärt sig att Margit inte var ensam på gården utan gården beboddes också emellanåt av hennes dotter Sanna. Sanna var en vacker kvinna som kunde tyckas ha bättre att göra än trycka på denna gård. Hon hade i själva verket redan fått en plats på Göteborgs universitets apotekarprogram, 300 högskolepoäng. Under de senaste månaderna hade hon stannat på gården för att hjälpa till sin mamma med sysslor som tog alltför lång tid för den gråa damen att slutföra under ett dygn helt själv. Arbetsuppgifterna hade Sanna nu glatt lämnat över till Lisa.
Hon gav en rundtur över de uppgifter som Lisa Mårtensson var tvungen att jobba utifrån under de följande månaderna. De första sysslorna som hon gick igenom beträffade hönsen.
”De är goa och kära. Se till att du släpper ut dem på morgonen så att de får vandra fritt på gården, de har ingen annanstans att ta vägen. Se sedan till att du fyller foderautomaten med värpfodret som står i det lilla skåpet på sidan av hönshuset.
När du köper nytt värpfoder, köp då ett vegetabiliskt. Det gör äggen mycket godare.”
Sanna log och plockade upp en rufsig brun och vit höna. Lisas blick mötte hönans och den började genast flaxa för att komma ur Sannas grepp. Lisa kollade efter hönan då den försvann in i hönshuset. En aning besviken över hönans attityd.
”Du måste också se till att fylla på vattenautomaten då den blir tom. Den kan innehålla fem liter, men gummorna blir törstiga på sommaren.” Sanna sneglade med ett leende på den vita hönan som förnöjt drack ur automaten.
”Snäckskal!” Drog Sanna till med då hennes blick stannat vid hönan, hon skakade på huvudet. Lisa vinklade huvudet, hon hade klara baskunskaper om hur man tar hand om höns men detta var något nytt.
”Du måste se till att det finns snäckskal för att picka. Det gör skalen hårdare.” Lisa nickade.
”Se till att mocka noggrant varenda vecka, rensa ut skiten och byt ut spånet några gånger i månaden. Vid slutet av din period här får du städa ut hela huset, tvätta fönstren och göra iordning helt enkelt.” Hon stod och trevade en sekund innan hon bad Lisa att följa med till nästa syssla.
”Eller vänta.” Sanna stod stilla en stund och kollade på rastgården.
”Du bör snickra ihop en låda rätt snart, fyll den med sand och jord och ställ den på rastgården. Då får hönsen tillfälle att sandbada och kan skrubba ur sin fjäderdräkt all skit som samlas där. Fattaru?” Sade hon med en ton som i Mjölby skulle tolkas som illa menande. Jodå hon förstod.
”Bra, då drar vi vidare.”
Sanna förde henne vidare, drog in henne i den ensliga ladugården, en lada som knappt såg ut att vara i bruk. Där fanns mångfaldiga högar med ved och kanterna var rundade med bråte. De hade tagit sig in genom en nysnickrad entré av två trädörrar. En obehaglig stank stack i Lisas näsa när de två gått längre in i ladugården, den var så svår att ett missmod växte i magen och att hennes näsa ryckte till av instinkt. Sanna verkade oberörd av stanken och fortsatte längs väggen längre in. Lisa följde vaksamt och ovilligt efter. Strimlor av ljus föll in ur mellanrummen mellan träplankorna i väggen och såg ut som den enda källan av ljus i byggnaden. Det luktade ruttet.
Ytterligare ett tunt lager av luft trängde sig in i hennes näsa och framför henne uppenbarade sig snart det som skulle visa sig vara källan av lukterna. På golvet låg små mörka strimlor av spillning, som ledde fram till grinden på en tom inhägnad av metall. På golvet låg det ett stort lager strö. I hörnet fanns en automat uppsatt med en slang som ledde ner i en bred skål och några små hål befann sig i boxens väggar.
I övrigt var inhägnaden tom. Sanna började en lång genomgång i hur en gris skall skötas. Lisa var medveten, hon mindes fortfarande den blygsamma skaran av grisar som vid tillfällen varit bosatta på familjens gård och fann dessa typer av genomgångar överflödiga. Även fast antalet grisar på hemgården varit få var det vanligtvis runt fem gånger mer än vad paret Johansson hade här. Vid tillfället höll den enda grisen till i inhägnaden inte långt ifrån Lisas tilldelade stuga. Sanna presenterade grisen för Lisa.
”Så, här är han. Detta är Eskil.”
En storvuxen gris, med bruna klövar och leriga ben kollade uppåt mot Lisa. Hon log mot den stora besten hon såg framför sig. Den log inte tillbaks, den ruffade upp sig och mötte den unga entreprenörens ögon med ett par stora mörka ögon. Den hade en brun fläck över det högra ögat och ett litet hack kunde synas i det vänstra. Med långsamma och lugna steg drog sig besten mot den lilla koja av plywood som stod uppställd åt vänster.
”Han kan vara besynnerlig.” Sade Sanna med läpparna på snedd och fingrarna på hakan.
”Vi har alltid funderat på hur hans kropp varit så… Massiv.” Lisa kom att tänka på de senaste årens avslöjningar om avel och manipulation av gener.
”Vi uppfostrade honom, ingenting tyder på att han skulle vara ett resultat av experimentell avel.” Bröt Sanna av Lisas tankar med som om hon sett dem framför sig. Lisa böjde sig och drog upp en tuva med högt gräs och slängde in den framför kojans ingång. Inget gensvar.
”Vi har haft honom mest för att böka upp marken så vi kunnat ha enskilda odlingar för oss själva. Men han börjar bli gammal. Jag har tänkt att det vore passande att sälja honom, men han måste ha skapat ett rejält affektionsvärde för mamma, varje gång jag påpekar att han bör slaktas blir hon mycket upprörd. Det är kanske inte så konstigt i över för sig…” Hon mumlade vidare i sina egna tankar och Lisa hade svårt att uppfatta vad hon sade innan hon drog upp sitt huvud igen.
”Nåväl! Jag antar att vi går vidare till det privata landet.” Lisa hade inte hunnit fundera över det stora området med färsk uppbökad jord som låg i hörnet på den stora tomten. Sanna gick igenom allt essentiellt med de råvaror som om året odlades där, rotfrukter, potatis, pumpa och lök. Det som gick att ätas blir nästan alltid obligatoriskt på köksbordet efter skörden. Med hänsyn till att det i överhuvudtaget blir en skörd såklart.
Eftersom att de stora åkrarna runtomkring ägda av antingen Margit eller storbönderna som bodde längre upp mot Vara hade ett behov av omsorg på sommaren, var det givet att sådana arbetsuppgifter kunde tillkomma för Lisa. Sanna tog med henne i sin lilla Renault för att visa det stora garaget. De svängde höger efter utfarten mot vägen och fortsatte framåt längs den ojämna asfalten för att sedan finna sig i en mörk skog. Lisa blev förvånad då Sanna tvärt svängde in på en väg som knappt kunde synas bakom de två stora tallar som stod invid och fortsatte inåt. Mellan träden syntes snart en stor grå byggnad. Här hade Sanna gått igenom de mest avancerade säkerhetsåtgärderna som fanns att ta till. I byggnaden stod en skördetröska, och två traktorer varav en var deras egen. Skördetröskan delades av ett obestämt antal bönder som levde runtom den lilla byn. Traktorkortet hade Lisa skaffat sig under tiden på SLU, en av dragkrafterna till universitetet var just traktorkortet. Hon hade emellertid inte trott att hon skulle få använda det igen då hon fann karriären som lantbrukare något opassande för någon av hennes kaliber. Men, vem vet hade hon resonerat.

Efter denna dag skulle hon alltid ha en karta på väggen i hennes stuga. Kartan visade var familjen Johanssons ägor sträckte sig men det fanns även snirkliga skisser av hur Lisa skulle gå tillväga på fältet, här och där fanns en spretig kommentar från Sannas sida som: ”Flaggan vid denna brunn lutar och kan behöva bytas ut!”, ”Varsam sväng då diket är djupt!”. Lisa började misstänka Sanna för att ha agerat spökskrivare åt Margit i annonsen.
Resterande tid av dagen spenderades i Margits pittoreska kök, där fanns kaffe och de mest utsöka bullarna. Kvinnan verkade som den perfekta mormodern och Lisa funderade en stund på Sannas fruktsamhet. Det skulle visa sig att hon var lika intresserad av barn och förhållanden som Margit av läsning. Lisa hade noterat en brist av litteratur i Margits felanvända bokhyllor.
Men smak för humor, det hade hon. Kvällen var fylld med fnitter och flera våghalsiga berättelser om traktens bönder. Det fanns även en hel del skrönor att ta del av från bygden. Det mest intressanta var om A. Gunnarsson.
I det hus som vid första anblick såg ut som ett skjul bodde en ensam gammal dam, Margit berättade med rynkade ögonbryn och ett leende om hur hon brukade spionera på Margits förehavanden. Margit nämnde aldrig hennes namn, men vid en närmare titt på den gamla damens postlåda morgonen efter kunde Lisa urskilja en svag text; A. Gunnarsson. Margit hade inte fått tillfälle att bekanta henne närmare på senare år efter att damen hastigt drabbats av svår demens. Vid varje tillfälle damen startat en konversation hade den mest innehållit kritik och efterföljts av snabba fötter därifrån. Efter flera besök i byn har flera berättelser växt upp runt henne. Bland annat om hur flera människor som pratat för länge med henne förhäxats och transformerats till djur. Margit skrockade med tårar i ögonen till då hon måste ha föreställt sig den gamla damen som en häxa på kvast på väg till Blåkulla. Den rynkiga kvinnan torkade tårarna ur ögonen och såg ner i bordet med en dyster min.
När klockan slog kvart i tolv gick Lisa till sin stuga. Solen spred ett vackert sken av orange över åkrarna, A. Gunnarssons hus såg mörkt och tomt ut. Eskil var inte i sin inhägnad. Hon hade fortfarande kvar de klarvakna ögonen i tankarna.
Hennes stuga bestod av ett kök med ugn, handfat och allt som var nödvändigt för ett kök. Ett mindre kylskåp stod i hörnet och Lisa hade redan packat in all mat hon ansågs behöva. En toalett fanns vid sidan av och man kan fundera länge på hur man lyckats trycka in den i den lilla stugan. Åt höger låg det största rummet, en komfortabel säng längst in i hörnet, och på andra sidan ett litet fönster med ett par blågröna gardiner. En ryamatta låg på golvet och ett skrivbord med pall stod vid väggen närmast dörren till köket. Hon trodde sig inte få användning av den dator hon placerat på skrivbordet, den inbjöd till den värld hon helst velat fly undan ifrån och den avskildhet hon sökte skulle inte upplevas om hon lät sig förhäxas av den. Efter att ha rengjort sina tänder lade hon sig ner under det svala täcket som Margit lagt fram åt henne. Hon blundade rakt in i väggen och funderade på hur dessa djur på gården skulle förhålla sig till denna fjant från staden som hon var.
Skrap, skrap.
Hon ryckte till, öppnade ögonen.
Hon svor på att en skugga snabbt försvunnit från väggen, vände sig om kvickt och stirrade på fönstret. De blågröna gardinerna hängde flyktigt åt sidorna, hon såg till att dra igen dem. Ingenting syntes till utanför. Enskilda ljud är givet att höra i en ranglig stuga från förr var hennes sista tankar innan hon slöt sina ögon och somnade.?

2
När klockan slog sex hade Lisa redan dragit på sig de tajta snickarbyxorna som Margit hängt på väggen i hallen. Hon hade tagit sig själv en stor portion gröt för att stilla dagens hunger och svalt ner gröten med hjälp av två kaffekoppar. Det kändes på något sätt skönt att kunna inviga spisen på detta sätt. För ett år sen hade hon aldrig kunnat tänka sig att vara uppe vid den här tiden. Hennes sömn kunde gott och väl räcka uppemot tolv timmar i streck innan hon äntligen krälade upp ur sin säng. Men efter det krisande år som hon haft hade hon lärt sig att inte underskatta tiden. Hon kom ofta hem sent till sin lägenhet i Mjölby där hon efter en kall dusch la sig ner på madrassen och föll ner i djup sömn. Morgonen därefter bländades hon av det gula ljuset som sken in genom hennes persienner, trots diverse tunga känslor fann hon morgonen vacker. Bilden av morgonen som något mörkt och dystert kom under årets gång att bli alltmer romantiserad. Nu var morgonen färgglad och hoppfull, inte något som förstör. Just denna förändring kan tänkas vara en av de enda fördelarna med hennes korta sejour som entreprenör. På gården utanför såg det till en början tomt ut, vita och gula blommor täckte över spridda delar av gräsmattan. En stor hög med ved låg ute invid ladugården, något hon inte lagt märke till när hon körde in på gården. Hon var inte säker på att hon sett högen i överhuvudtaget. Dörren öppnades till det stora huset och den snygga unga kvinnan som steg ut låste efter sig. Lisa gick ut för att möta upp med hennes handledare som skulle följa hennes arbete den första dagen.
”God morgon Lisa!” sade Sanna med gnuggande händer. Hennes ton och ansiktsfärger hade redan talat om för Lisa hur händig denna kvinna måste vara. Lisa hälsade tillbaks med ett glatt flin. Sanna hade dagen innan glömt av att visa Lisa till den stora verktygsboden. Till Lisas förvirring tog Sanna in henne i den stora ladugården där ett stort rum fanns längst upp i ladan som mer kunde klassificeras som ”rum” än ”bod”.
Här fanns en åkgräsklippare från den senaste X700-serien av John Deere, ett återkommande märke hos familjen Johansson. Till Lisas nöje hade Margit kvällen innan druckit ur en vit kopp med den gula renen på. Detta fanatiska beundrande av John Deere var skrattretande.
I verktygsboden fanns ett otal verktyg hängandes på väggarna, spadar, krattor och rostiga lien var placerade i hörnen. Ett arbetsbord stod uppställt längs väggen mittemot ingången. Ett urval av spilld färg var spridd över hela golvet, bordet och väggarna. Lysrören i taket tändes efter tre sekunders flimrande genom en strömbrytare åt vänster. Den ruttna stanken hade förbytts till en stark lukt av olja och diesel. Sanna tog reda på ett par arbetshandskar som låg slängda på arbetsbordet och räckte över dem till Lisa.
”Underskatta de inte, jag fick sy tre stygn efter att jag tjötat allt för mycket med bossen.” sade Sanna med ett sänkt ögonbryn och blicken fäst på Lisa. Med ”de” var det klart att hon talat om de uppkäftiga hönsen, som gärna terroriserade dem som lade sig i för mycket. För att inte tala om ”bossen”. Den pompösa och lite för maskulina tuppen, Hans.

När Lisa öppnat dörren till den lilla rastgården sprang de ut en efter en olika som snöflingor. Nyanser av gult, brunt och vitt sprang vilt ut ur sin boning. Lisa fann scenen charmerande. Hans hade ännu inte stigit ut och såg inte ut att ha någon lust till att göra så heller.
Efter att i Sannas tillfredställande sällskap ha tagit hand om det stora privata grönsakslandet hade Lisa tagit sin väg till ladugården för att leda den stora besten till sin inhägnad. Hon öppnade de båda dörrarna till ladugården och höll kvar de på plats med två träklossar, hon började anta att hennes uppfattning av grisens storlek i fråga kan ha varit överskattad när grisen steg ut ur ladugårdens mörker. Hon lade märke till hur klövarna stampade långt ner i marken med starkt självförtroende. Sanna gav henne tillåtelse att föra grisen själv, hon hade först erbjudit sin hjälp eftersom att grisens beteende inte kunde bli för underskattat och Lisa fann en osäkerhet när hon tog tag i grisens tjocka koppel. Hon hade aldrig fått hålla i en gris som krävde ett sådant koppel, Eskil knorrade ljudligt vid kvinnans beröring och Lisa såg ner misstänksamt på svinet. Med en stenhård blick rakt fram, fortfarande med sådana vakna ögon hon sett dagen före och med klar sikt på sitt mål. När Lisa stängde grinden för Eskil in till inhägnaden hoppade han till, våldsamt och tryckte ner trynet i marken med sådan kraft och sådant grymtande att Lisa hoppade till.
”Ha, ha, ha!” Skrattade Sanna.
”Han må se fet ut, men han är inte och leka med. Han bökar jord som ingen annan!” Hon satte armarna i sidorna med en blick av stolthet på den stora grisen.
Lisa förstod inte riktigt hur man kunde se upp till detta svin. Kraften av dess käke och klövar såg ut att kunna bryta ett antal ben i kroppen. Hon tänkte dock att respekt för stora kreatur alltid är viktigt oavsett om du hanterar björnar, kaniner, eller män för den delen.
Lisas rygg blev helt plötsligt stel, hon kände hur håret i hennes nacke reste sig.
En snabbare blick åt höger ut mot vägen hade fått henne att märka av den mörka gestalt som stod och bevakade henne.
Vid vägen stod det en gammal dam, med vad som såg ut som en mörk schal runt sina axlar och ett huckle över hennes huvud. Hon stödde sig mot ett pilträd och såg från långt håll ut att stå med rangliga ben.
Lisa fick i detta läge insikt, allt skvallerprat om illavarslande grannar hade nu slagit henne som något onödigt och dessutom oaktsamt. Skulle hon på denna slätt mitt i ingenstans representera staden skulle hon representera den med bravur och visa den karaktäristik som staden hade att bjuda på. Hon tog några kraftiga steg i riktning mot den gamla damen, Sanna såg roat efter Lisa för att kunna se denna intressanta blandning av personligheter. Det skulle kunna vara föremål för en avhandling tänkte hon och såg tillbaks på hennes gymnasiearbete med ett leende på läpparna. Personkemins och den sociala relationens historia. Hon var stolt över det arbetet.

A. Gunnarsson märkte genast på kvinnan hur leendet långsamt förbyttes till en bestämd min, munnen blev till ett sträck när A. Gunnarsson sträckte på halsen och blottade hennes nuna. Helvete, tänkte Lisa. Den gamla damens anlete fick hennes självförtroende att vackla. Den bleka huden hängde och många fåror uppstod i den gamla damens ansikte då hon fixerade blicken på Lisa. Det var en pigg blick, ögonlocken såg ut att ha retirerat tillbaka in bakom ögongloberna och ett par blodsprängda bruna ögon såg in i Lisas. Lisa räckte fram en stadig hand och blev med ens avvisad.
”Jag tror då fan inte jag stött på någon präktigare än du! Kommer fram till mig och hälsar…” Den gamla damen höjde på ögonbrynen.
Nej, hur kan en människa tänka sig att gå fram och hälsa? Katastrof. Innan Lisa hann kontra med en välbehövd positiv kommentar för att lätta den stämning damen byggt upp hade damen redan börjat spekulera högt för sig själv.
”Jag har inte tid för att ta hand om dessa småungar, jag har ett jobb att sköta. Inte kan jag rå för hur nykomlingarna anpassar sig till reglerna…” A. Gunnarsson tog ett steg bakåt efter att ha avslutat meningen för ytterligare observation av nykomlingens spänstiga kropp.
”Hej, jag heter Lisa Mårtensson och är familjen Johanssons nya arbetare här på gården. Trevligt att träffas!” Hon funderade på om den typiska hälsningen var ett misstag då A. Gunnarsson tog ytterligare ett steg bak med förskräckt min.
”Jag ska berätta för dig! Att efter att ha jobbat här i nästan arton år i sträck är mina muskler så trötta att jag inte orkar bry mig om era förbannade fasoner längre! Ni får fan städa upp efter er själva nu, era jävla hyenor!” Lisas mage vred sig då hon hörde A. Gunnarssons vrål spridas från åker till åker, gumman backade långsamt och skrek med ett darrande smalt finger pekat mot den förbannade nykomlingen. Lisa var i chocktillstånd.
”Jag hoppas fan i mig de matar dig med skit också!” var det sista den gamla damen skrek innan hon ursinnigt vände sig om och med kraftiga steg begav sig hemåt. Lisa stod kvar, i givaktposition.
Sanna som noggrant observerat det lilla skådespel som skett ute på gruset stod och fnissade åt Lisa när hon kom lunkande tillbaka med rynkad panna.
”Det är ju bra att lära känna traktens invånare också antar jag!” Fick hon fram ur fnisset.
Det var milt underhållande för Lisa, som aldrig hört en sådan röst i sitt liv. Det enda undantaget skulle vara en lärare hon haft i lågstadiet som hon misstänker kan ha krossat Lisas högra hörselsnäcka med det där gälla skriket. Ingen ville råka ut för den kvinnan.

Resten av dagen följdes av att rensa ur hönshuset och samla in de hönor som sprang omkring på gården. Lisa drog med handen i gräset och funderade på att inviga åkgräsklipparen.
Vid dagens slut åkte Lisa Mårtensson in till Vara, en fyrkantig ort med melankoliska affärer. Hon misstänkte att ett antal affärer var ägda av företag som någon vecka senare skulle ansöka om att försättas i konkurs.
Efter ett besök på kvantum hade hon lyckats fylla en hel kasse med mat, trots det ringa utbudet. Hon satte ner kassen på det gråa sidosätet och tog en tugga av den hårdaste kexchoklad hon någonsin tuggat på. Sockret tycktes vidga Lisas skrattgropar och hon började färden tillbaks till Gategården.
Efter att ha nekat ytterligare en invit från Margit in till det solblekta huset låste Lisa upp till sig och satte genast på den stekpanna hon funnit i det lilla skåp som var uppsatt inne i det vänstra hörnet. Den saftiga lukten av bacon var förrädisk då den enda smak som uppstod vid hennes första tugga var den av spröd kassler. Det liv hon såg ut att få här i den lilla stugan på landet såg ut som allt hon hade önskat för. Ett spartanskt liv utan eget initiativtagande eller egna skyldigheter. Det såg ut att vara det mest perfekta hon kunde hitta, den morgon som varit hade sett vacker ut och hon kunde utan tvekan utstå ett antal till.
Sedan slog en tanke till.
Vintern.
Skulle de mörka och kalla morgnarna förstöra den känsla hon sökt? Hon diskade sin tallrik och stekpanna och gick ut ur stugan. Hennes hängslen hängde ner längs sidorna. Hon såg ner mot den lilla skogen som låg bakom hagen och föreställde sig de gröna kronorna lövlösa och täckta i vit snö. På marken ett tjockt lager med snö och på himlen ett tjockt lager med gråa moln. Den svenska vintern skulle antagligen garanterat bjuda på regnfall. Det var en sorglig tanke som Lisa snabbt såg till att skaka av sig.
Hon gick och lade sig tvättad och skrubbad. Men gardinerna skulle dras igen denna gång. Efter att ha lyssnat på de vanligt förekommande ljuden i stugan somnade Lisa Mårtensson.
De följande dagarna i september brukade skördetröskan användas flitigt för att bönderna snabbt skulle komma undan med sin skörd i behåll. Margit informerade tidigt om att skördetröskan inte är något Lisa skulle bekymra sig för. De tuffare passen med skördetröskan på natten skulle vara Margits börda. Lisas förtroende för Margit hade ökat alltmer de senaste dagarna, det fanns en ofantlig respekt för denna starka kvinna som dagarna i ända var ute på fälten. Visst började mörka påsar synas under hennes ögon, men resten av kroppen var lika pigg som alltid och huden såg ut som det finaste av läder.
Visst hade även Lisas hud märkbart förändrats under dagarna, då solens strålar färgade den bleka hyn röd och en flammande hetta uppstod varje gång hon sjönk ner i sängen.
Skuggan gömde sig under skorna där hon gick.

Den gråa gestalten som stod vid vägen såg ut att döljas av ytterligare en schal runt huvudet, den stod kvar där och vakade ofta över Lisas fasoner. De gånger den gråa gestalten saknats hade Lisa funderat på om damen ramlat ner och dött någonstans. Men hon fann snart vid varje tillfälle damen var borta hur gardinerna i hennes fönster dragits undan. När hon matade grisen hade hon flera gånger sneglat mot huset och misstänkt antingen en kikare mellan gardinerna eller två mörka ögon som vaksamt följt vartenda steg Lisa tog. Hennes första samtal med damen hade fortsatt förvirrat henne, hon stannade upp och stirrade på den kraftiga grisen. Hon mindes den mest besynnerliga meningen.
”Jag hoppas fan i mig att de matar dig med skit också!”

?

3
Hon hade handlat igen, den blygsamma inredningen i stugan hade långsamt bytts ut från begagnade fynd till modernt möblemang. På väggarna hängde nu tre tavlor hon köpt in efter en visit i den något större staden Lidköping.
Hon hade kollat på det obegränsade antal tavlor föreställande blommor som fanns i den lilla butiken i Vara innan hon fattat ett beslut och tagit bilen ut ifrån Vara. Tidigt hade hon kunnat konstatera att inte bara möblerna utan också byggnaderna i Vara var begagnade. Bilfärden in till hamnstaden Lidköping var en nödvändighet ansåg hon. Där hittade hon betydligt mer tilltalande möbler. Hon hade köpt en enkel mönstrad målning med vit ram, en något surrealistisk målning föreställande någon typ av dystopisk stad i förfall, och för att Lisa även skulle bli påmind om den harmoni hon själv eftersträvade, en målning föreställande Dalsländsk natur. Det flagnande skrivbord som fanns i stugan hade ersatts av en mörk bänk, datorn hade till slut hamnat i en av lådorna och bänken användes mest för att ventilera tankarna i ett tjockt block. Under de två månader hon jobbat på gården hade sidorna fyllts med funderingar och diverse teckningar som kan återses i Lisas gamla block från mellanstadiet.
Under de dagar hon ansåg att hon sett för mycket – eller för lite - brukade hon genast fylla blocket med ord. Det gav henne ett utmärkt tillfälle att resonera och analysera sina egna tankar och ageranden. Bara en enda gång hade hon blivit irriterad på gården. Det var inget allvarligt, den lite för högmodiga tuppen Hans hade fått för sig att ta en smakbit av Lisas tumme varpå hon i chock drog undan handen och röt åt tuppen. Då Hans sprang in i hönshuset skakade hon på huvudet och konstaterade att det såg befängt ut att skälla ut en tupp. Det hade fått henne att fylla fem sidor med debatterande med sitt jag. Hon var inte den som skrek på djur eller oförstående människor, hon mötte dem oftast med sympatier och välmenad kritik. I blocket hade detta ämne senare blivit den röda tråden. Slutsatsen blev att hennes tidigare beteende varit det rätta beteendet.

Samtliga arbetsuppgifter hade gått smort och hennes arbetsgivare såg alltid lika nöjd ut när hon talade med Lisa om hennes arbete. Det hade hittills blivit två möten där de diskuterat villkor, trots den stereotypiska attityden av en bonde var Margit ingen informell kvinna utan snarare någon som i smyg plockade fram sina pärmar och med nöje skummade igenom dem som kvällsnöje.
Vid det här laget hade arbetsuppgifterna närmast blivit busenkla och jobbet började uppnå den utopiska nivå hon alltid önskat ett jobb vara på. Lönen var relativt bra med hänsyn till att stugan var hennes, enkla arbetsuppgifter men ändå ett konkret arbete där hon kände att hon gjort sin plikt som medborgare och att hon med gott samvete kunde gå och lägga sig på kvällarna.
”Det enda som känns jobbigt är att sommaren försvinner.” Hade Lisa sagt under det senaste mötet.
Den svala luft som träffade henne i värmen var oförglömlig, hon kunde länge stå och andas för att känna den friska luften sprida sig i kroppen.

Men just denna eftermiddag var det kallt, hon hade just gjort ett försök att mata grisen Eskil som refuserat erbjudandet och lagt sig i hörnet av boxen för att sova.
Fetto, tänkte hon.
Hon hade stängt ladugårdsdörrarna efter sig och kollat upp mot himlen med armarna hängandes vid sidorna. Mörkret hade tagit sig till och mörka moln bredde ut sig över den vida landsbygden. Omgivningen hade blivit till ett rum med ett tak alltför lågt och utan fönster. Löven hade i september förlorat sin frodiga färg och ersätts av gultonade och röda färger. Skiftet i sig var inget som bekymrade, kronorna såg faktiskt väldigt karismatiska ut i denna eldiga nyans. Men när Lisa hörde fallna löv brista under hennes fötter varje dag började charmen försvinna.
En kraftig vindpust drog igenom ett träd vid A. Gunnarssons hus och kronan förlorade en stor del av sitt innandöme. Ett brunt moln av stora löv virvlade ner och lade sig på marken. Lisa drog armarna om sin frusna kropp och gick med hastiga steg igenom den häftiga vinden in till sin stuga.
Hon svor då hon öppnat kylskåpet för att hitta ett tomrum som hon gärna kunde se fyllas med god lax. Gården såg tom ut och hon bestämde sig för att ta bilen in till Vara. Grenarna hängde nedåt och löv föll ensligt ner framför hennes steg.
Ett par kråkor flög sin väg med ett skri då hon närmade sig. Med en rasslig start kom den gröna Opeln iväg längs vägen. De omfamnande gråa molnen sågs dra sig utmed de långsamma vindarna och rörde sig söderut med ständig transformation. Lisa såg det oklippta gräset i dikena väja sig för vinden. En tornado kunde lika gärna uppstå ur samlingen med moln kände hon och föreställde sig den lilla gården flyga bort med vinden och drämma ner i någon sjö.
Det fanns alltid något obskyrt med hennes fantasi ansåg hon och log för sig själv.
Hon kände hur ett drag fick hennes höft att sjunka ned i sätet och hon hörde ett högt brummande från den slitna bilen. Lisa Mårtensson kopplade hastigt ned och försökte koncentrera sig på vägen. Den flög under bilen som ett grått löpband, hålen hade under slutet av sommaren täckts för med grus och en irritation växte inom Lisa då bilen kände av de små men kraftiga upphöjningarna i vägen. Den vackra slätten var uppenbarligen lågprioriterad. Hon kollade ut på de ensliga gamla husen som stod ute på fälten och kände en ömkan för dessa driftiga människor som bidrog med mat på våra bord. Helt plötsligt omfamnades hon av mörker, och landskapet förbyttes till tät skog. Hon hade med bilen mitt i vägen kört in i den enda stora skog som fanns på ett antal kvadratkilometer. Snabbt svängde hon in bilen på höger sida. Trädens grenar började långsamt täcka över den redan mörka himlen då skogen såg ut att bli än tätare och hastigheten snabbare.
Skrap, skrap.
Det skarpa ljudet fick Lisa att rycka till och med rynkade ögonbryn skaka på sig. Någonstans, bakifrån hördes ett vasst rasslande och skrapande. Hon kollade snabbt in backspeglarna, vinklade de åt alla håll och tog snabba kollar bak i bilen resultatlöst. Så höga skrapljud hade hon aldrig hört från den här bilen, det måste ha varit något som skavde till på insidan. Det lät ungefär, som om en kniv hade dragits över metallfodralet som täckte bilen. En känsla av hur fet olja hastigt spred sig i hennes mellangärde uppstod då en stor gren tappade fästet från ett av träden framför och flög ner i diket. En långsam sväng fick rasslandet att sluta för en kort stund.
Duns.
Lisas kropp lyftes upp och hon ryckte till. Rasslandet slutade, och i backspegeln syntes vad som kunde tänkas vara en stor sten. En märklig miss. Trädens grenar verkade spreta ut allt vildare och löven fly undan eftermiddagens vindar. En storm nalkades, det visste även löven. De stora träden invid vägens djupa sidoskåror såg ut att pulsera i takt med vinden, någon av de smala ingångarna in i bilens inre frammanade ett vinande ljud. En avfart in i skogen flög förbi Lisas blick och försvann. De mörka skuggor som omgav vägen tilltog och Lisa Mårtensson kände i eget förnekande ett grovt obehag. Trädens kronor steg högt upp i skyn krökte sig över bilen. När Lisa kollade upp mellan de mörka silhuetterna tycktes molnen spricka upp, med mörka fåror såg skyns mäktiga ansikte ut att rynkas än mer. Den andra avfarten flög förbi.
Lisa var nervös, med spända händer på ratten och flackande blick letade hon efter varm rörelse i mörkret. Om hon kunde finna ett enda tecken på god energi skulle kanske den klump hon kände i magen lätta sig. Den ogenomträngliga terrängen bakom träden såg ut som en grå massa i bilens fart och ingav endast ett kyligt intryck. Bland de konturer som formades i skogen tyckte Lisa sig se flera varelser av olika sorter, ansikten, djur och väsen. Den sista infarten närmade sig på vänster sida, ett ljus flimrade mellan träden ut från skogen och fortsatte mot vägen. Lisas ansikte förvrängdes försträckt och i chock och ett skri lämnade hennes hals.
Lyset bländade henne och en bil gasade i full fart utåt. Lisa slöt sina ögon.
Hon hörde högljudda motorljud och slirandet av en bil innan ett brak klappade till hennes öra. Lisa Mårtenssons bil stannade, hennes sinne likaså.
Den gröna Opeln hade stannat och var orörd. Den fräna lukten av bensin spred sig över området. Tårar droppade varsamt ner från den unga kvinnans kinder och slutade som möra märken på knäna, händerna hade hon lagt vid ansiktets båda sidor. Andningstagen var oregelbundna och omfattade en panik hon aldrig upplevt i hela hennes liv. Hon kände två stumma och svaga ben då hon stampade på golvet. Andningstagen stockades i halsen då hon kände av bensinlukten, hon vågade inte vända sig bakåt. Omedveten om den skakiga handen trilskades hon några sekunder med dörren innan den gick upp. Hon steg långsamt ur, kollade ned på den gråa asfalten och vände sig åt höger. För att där bakom Opeln låg två bilar av samma märke, Volvo. Lisas slappa hår drogs med i den kraftiga vinden och röken från bilarna likaså. Den arma skakande kropp som först drog fram fötterna på vägen hade sett skogens utgång och började springa bort från det som gömde sig, mellan träden, och bakom de hopskrynklade bilarna.
Margit Johansson hade med förtvivlan i rösten letat sig in bland sjukhusets många gångar till Lisas rum och funnit henne sittandes på bädden med slutna ögon och ett sammanbitet litet leende. Efter ett frenetiskt bläddrande i papper hade en sköterska lagt ner mappen och konstaterat att den unga kvinnan saknade släkt. 59-åriga Margit Johansson ringdes upp klockan sju för att informeras om sin arbetstagares förmodade frånfälle. Hon hade med sin tydligaste skärpa i rösten insisterat på att besöka sin dräng. Lisa Mårtenssons tillstånd fick henne att nästan glömma bort namnet Margit Johansson och hade därför problem med att bestämma sig.
Besöket skulle visa sig vara lyckat, Margit hade under de närmaste månaderna alltid lyckats finna ett leende på Lisas läppar då hon berättat om de mest tragiska släktingarna, stojigaste lantbrukarna och präktigaste djuren. Hon hade denna kväll tagit med en kortlek de placerat på ett bord invid fönstret. Lisa Mårtensson hade nästan helt övergått till sitt vanliga Östgötska småprat då Margit Johansson begick sitt första misstag.
”Men vad hände egentligen då? Missade den dig?” Margit hade hört vad som förmodades ha hänt utav en sköterska i telefon men inte fått vittnets perspektiv på det hela. Hon såg på Lisa med de minsta valpögon man kan tänka sig.
Den unga kvinnans tankar var tomma, hon kollade ner i sitt knä och vände på sina händer. Hon såg upp igen och stirrade på en fluga som suttit sig på fönstret. Hennes leende var borta.
”Minns du något i överhuvudtaget?” Sade hon sedan. Men Lisa var oresonlig och hade sänkt ögonbrynen med slutna ögonlock. De funkade som sköldar mot yttre stimuli.
Händelsen var inget omöjligt, det var något som skett och ingenting var av illusion eller hallucination. Allt ljus, mörker, all lukt av bensin och gummi hade satt sig i hennes minne. Hon rös till och öppnade sina ögon. Det var två gröna ögon som mötte Margits och gav en önskan.
”Jag vill ha ett block och penna.”
”Ska du skriva vad ditt arma minne glömt?”
”Nej.” hade hon svarat med rak rygg. Margit Johansson ansåg att hennes besök inte var för avsikt att pressa sin arbetstagare och nya vän. Hon tillgodosåg därför kraven, hon hade fått ett litet lila block och en blyertspenna från en av läkarna som hon lade framför Lisa Mårtenssons fingrar. Margit Johansson drog sig därifrån. Fingrarna hade sedan tagit fart för den unga Lisa som drog sitt långa hår bakom öronen och började på sida två.
Hennes uppenbara paranoida känslor om stormen och irrationella tankegångar hade fått henne att föreställa sig saker. Ställde sig själv i en situation där hon egentligen inte var i. Hon hade gjort de små konturerna i skogen och molnen till stora hot. Det fick henne att fnittra, skrattet fastnade i halsen och hennes ögon pupiller lade sig vid botten av hennes ögonvita. Att vanföreställningar kunde bli så påtagliga, tänkte hon.
Två strålkastare hade bländat henne, en bil hade kommit bakifrån och rammat det enda konkreta hotet under den eftermiddagen. Hon undrade om någon precis skulle kört om utan att hon märkt av det och hamnat rakt i olyckan. Någon hade väjt undan den första bilen från Lisas gröna Opel. Hon vände sig mot fönstret där hon såg en smal karaktär med små ögon stirra på henne. ”Mer protein.” Skrev hon sedan nederst på sidan och smällde igen blocket.

De dryga moln som drog sig över gården kom och gick. Månaden oktober skulle komma att bli den stormigaste månaden det året. Till en början hade Lisa skrattat åt dem hönor som lyckades flyga för första gången i deras liv då de lyfte på vingarna. Hon insåg snart att hon var tvungen att bära in stackarna från stormvindarna och fick erfara en mängd skador på fingrarna i efterhand. Moloket drog hon sig ifrån hönshusen de första dagarna, en rad reparationsarbeten krävdes av henne de stormigaste dagarna. Svinet slog emot boxens väggar, de gnisslande och knakande ljuden såg ut att störa honom. Hon förstod honom. Stora feta droppar med vätska hade börjat fylla åkerns hålrum med vatten och Lisa såg sig själv snart kliva i stora pölar. Hon fick se till att hiva ut stora mängder vatten från Eskils box och reparera en glipa som uppstått längst upp i plåttaket. Den bisarra klimatförändring som plötsligt uppstått på landsbygden runt Vara hade gjort förutsättningarna allt tuffare och Lisas sömn hade försämrats. Kapacitet för att sova hade hon, dagarna hade gjort henne allt tröttare, men i takt med att stormarna tryckte på hennes lilla boning blev det allt svårare för henne att somna. Hon kunde inte tåla de små rörelser huset gav ifrån sig. Ljuden hade fått henne att stoppa kuddarna över öronlocken. Det gnisslade, knakade, skrapades och vid något enstaka tillfällen hade hon hört ett avlägset morrande. En ostadig balk förmodade hon.
Olyckan hade hon inte talat om sedan dagen hon kommit hem. Det var något hon försökt förtränga, den kvällen på sjukhuset i Lidköping förflyttade hon ögonblicken från sin hjärna till ett lila block som fortfarande låg kvar i Lidköping. Lisa hade märkt av Margits subtila försök att närma sig ämnet men Lisa hade varje gång avvärjt och bytt spår. Hon märkte av Margits skeva leenden och rynkade panna. Låt mig göra mitt jobb, hade hon tänkt då Margit stört henne mitt i arbetet. Sanna hade under ett besök försökt med en fråga rakt ut, varpå Lisa inte låtsades höra. Hon förstod att det skulle vara helt befängt om hennes öron inte uppfattat en fråga från två meters håll men struntade blankt i jantelagar. Den besynnerliga incidenten skulle inte röras vid igen.
Hon stod vid vägen och plockade upp stora grenar som fallit av träden från gårdagens vindar. En skottkärra stod vid sidan om och ett sista lager med spretiga kvistar lades på. Det var då hon slog handen för munnen och ställde sig rakryggad. Det var en oansenlig liten detalj som gott om intet när hon kommit hem från Lidköping i början av oktober. Men nu ack så betydlig, den gråa scenen blev allt mer tragisk då hon kollade på A. Gunnarssons gråa hus, växtligheten runtomkring hade börjat omfamna huset och ljuset i fönstren lyste med sin frånvaro, den röda Volvon var borta.

?


4
Det kalla höstvädret hade bitit sig inpå Lisas kropp. Ett större utbud av jackor hade börjat hänga i Lisa Mårtenssons hall, en jeansjacka tillsammans med tre regnjackor av olika format, även en nyinköpt dunjacka hon inhandlat en kall kväll. Hon hade då även köpt sin första dagstidning sedan hon flyttat in i det nya livet. Nya Lidköpings-Tidningen var en oansenlig tidning som just denna dag hade ett sevärt uppslag om den amerikanska kanelbullen. Efter vad som kan kallas en historisk krönika om det remarkabla bakverket följde ett välskrivet recept vars retorik även hade fängslat Lisa Mårtensson. Kanske hade det nya livet på landsbygden fått hennes icke existerande tro på vidskeplighet att mjukna tänkte hon för sig själv. Detta recept var kraftigt associerat med både helande krafter och förhäxande formler. Vid tiden hon var hemma i den lilla stugan hade den smärre känsla som uppstått då hon såg uppslaget, försvunnit.
En stickad polotröja hade fäst sig vid hennes kropp sedan början av november. Den var mörkgrön och den sista födelsedagspresent hon fått av sin mor innan hjärtat stannat av för henne. Hon satte sig på kontorsstolen och stödde sitt huvud mot handen. Två dammiga lampor i taket sken ner på rummen med ett gult ljus, en kontorslampa sken ett annat gult ljus rakt i bakhuvudet på Lisa som med en tom blick såg in i köket. Det såg åtminstone varmt ut.
Kroppen hasade över ryamattan till ett nyinköpt nattduksbord, öppnade den översta lådan och fann en liten spegel som platsade i handen. Hennes hy var blek, tunga skuggor hade uppstått under ögonen och ansiktet såg allt smalare ut. Små sår hade uppstått kring ansiktet, på kinderna och halsen. Hon lade ner spegeln med en modstulen känsla och återvände till stolen. Hon satte ner armen på knäet och handen började slå långsamma slag mot knäet i takt med en låt hon glömt bort namnet på.
Klapp, det ekade i den lilla stugan.
Klapp. Hon kastade en blick under sängen. Klapp. Det som låg där hade under den senaste månaden väckt en rädsla hon aldrig känt av. Klapp. Totalt mörker. Klapp.
Det var ett väsen som kröp runt. Klapp. Alltid närvarande. Klapp. Ljuset var det enda vapnet. Klapp. När ljuset försvann, Klapp. Tog det sig fram. Klapp. Närmare, klapp. Och närmare. Klapp. För att långsamt kväva henne.
Lisa Mårtenssons blick flackade mellan de två rummen och den fyrkantiga väckarklocka som stod på nattduksbordet. Till slut hasade hon sakta in på toaletten och gjorde sig i ordning. Tröjan åkte av, och byxorna likaså. I natt hade hon ett egenartat behov av att frysa. Hon gled ner under täcket med en rysning. Det lilla nattduksuret tickade långsamt, det enda ljudliga sällskap hon kunde tänka sig ha.

Lisa fann att gården blivit allt ensligare, det var hon och djuren. Sanna Johansson hade hittat sig ett nytt boende hos en hingst i Göteborg, i denna bostadsbrist, bra tänkt tänkte Lisa.
Hon lade ner ett ihärdigt jobb på gården, Margit såg aldrig något misstroende i Lisa då hennes arbetsuppgifter var utförda enligt de hårdaste perfektionisternas kriterier. Hon tvättade numera hönshuset flera gånger i veckan med en hypokondrisk mentalitet. Hon högg ned en stor hög med ved varje dag, genom att utförligt räkna ut snabbhet och antal vedkubbar delade hon veden i rekordfart. Stormarna hade gått över och övertagits av en kylig vind som varsamt men bestämt flyttade henne över gården. Arbetsuppgifter försvann och belastningen hade blivit allt mindre. De mesta arbetsuppgifter handlade om djuren, Lisa hade under många år haft ett behov av sysselsättning, plikter var moraliskt rätt att följa. Den glada Margit Johansson såg inte Lisas boende eller lön som någon ekonomisk belastning utan snarare som en social tillgång. Lisa hade svårt att förstå hur hon kunde få tillgång till resurser hon inte var värd, men hon var heller inte intresserad av att flytta tillbaks till Mjölby under just denna period. Gården var förunderlig, den drog henne till sig. Hennes fötter liksom fäste sig på dess mark och satt fast på en tid och plats som var självklar.
Grisen var kvar i hagen, hon matade den ute i det som grisen skulle kunna kalla ”det vilda”. Precis varje gång, visste hon att en grå gestalt bevakade hennes steg från skogen. Ögonen på Lisa Mårtensson låg halvslutna och Lisa berördes inte heller av den som gömde sig undan i skogen.
Eskil, däremot stirrade med sina klarvakna ögon bortåt skogen och funderade. Han satte sig ofta ner i det bortre hörnet på hagen då han avslutat sitt våldsamma bökande i jorden. Lisa tog sig igenom dagarna utan märkvärdigt besvär. ?


5
Hon hade bestämt sig för att gå och lägga sig tidigt just den här nyårsnatten. Kalaset i det stora gula huset tillsammans med familjen Johanssons släkt hade lagt en oerhört trött hinna över Lisa Mårtenssons ögon. Främlingar som oförsynt börjat tala om Lisas sysselsättning på gården och de infantila böndernas blickar fick henne att ruttna och till slut lämna huset. Hon hade vetat att det var en dålig idé från första början. Margit hade under hela december skickat inbjudningar till obehövliga aktiviteter. Först hade Lisa mottagit inbjudan till ett luciafirande med ett hyggligt nekande. Sedan hade hon med irriterad ton förvisat Margit då hon tragglat med Lisa om julfirandet, hon hade inget behov av att slösa bort ännu en arbetsdag på en meningslös tradition och spenderade julaftonen med att skotta snö. Lantbrukaren hade även aningen försiktigt frågat Lisa om en plats att återvända till för att fira jul. Hon hade fått sitt väntade svar, inget alls. Lisa Mårtensson hade med den tommaste blick man kan tänka sig mött Margits och nekat.
”Det känns som att vägarna behöver mig denna julafton, och de frysande djuren likaså.” Margit höjde ögon brynet. ”Margit, ska du låta mig göra mitt jobb? Det är min skyldighet.” Kvinnan fnyste lätt åt henne. ”Det finns inga skyldigheter på julafton! Det är en traditionell helgdag, en röd dag. Har du inte jobba tillräckligt nu? Ta en paus!”
Lisa hade vänt blicken, stirrat mot ladugården.
”Jag tror inte djuren tycker det.”
Margit suckade.
Den fyrkantiga julklapp som legat på hennes matta då hon kommit hem hade hon snopen stoppat undan för att aldrig nämna. Det rödguldiga paketet stod fortfarande under sängen i en liten låda. Margit försökte inte nämna det välmenade paketet utan väntade ivrigt på ett tack, som aldrig skulle komma.
Nu hade alltså den händiga damen varit alldeles för påfrestande för att avvisa. Att tacka nej hade antagligen lett till ytterligare påtryckningar och ett ännu svårare jobb med en sådan distraktion som Margit Johansson. Men Lisa Mårtensson hade återigen listat ut hur situationen skulle se ut och hade förutspått den perfekt. Hon tog fram sitt block och enda penna för att skriva ner diverse tankar. Det var en lång tid sen hon senast skrivit i boken och först klockan tio i tolv var hon klar. Hon stirrade ner på orden och drog ett djupt andetag. Orden var tunga.
Hon reste sig upp när hon märkte av hur den stora släkten drog sig ur huset och ner på åkern. Flera ficklampor lyste upp marken och ljuset vandrade neråt. Med vad som såg ut som avlånga paket i händerna. Lisa slog upp ögonen och en brännande fåra syntes på hennes panna.
Förbannade, jävla folk. Saknar de totalt vett?
Hon drog fort på sig sin overall och sina kängor precis när hon hörde en raket vissla genom luften och sprängas på himlen. Boom.
Hon kastade en blick ut ur fönstret och såg resterna av en gul raket sprida sig på den svarta stjärnhimlen. Därefter drog hon sig snabbt ut ur husets dörr och slängde igen den. Hennes snabba steg gick över den mörka gården, snön var tät och gjorde kraftiga läten ifrån sig när hon gick. Ytterligare en raket visslade upp i luften. Boom.
Hon ökade på stegen och började flåsa. Smällarna lämnade en pulserande oro i hennes mage och hon gnuggade händerna för att undgå den bitande kylan som träffat henne då hon stigit utanför dörren.
Det blåa plåttaket på ladugården lyste upp i ett rött sken efter en till smäll betydligt närmare marken. Boom.
Den röda byggnaden syntes i skenet än tydligare ut som en byggnad med allvarliga renoveringsbehov. Hon närmade sig de två trädörrarna och kollade ner i marken. Svetten hade fått den första delen av hårfästet att klia som ett evigt irritationsmoment. Precis när hon grabbade tag i handtaget lyste byggnaden upp igen. Boom.
Hon omfamnade den avskyvärda lukten, det omfattande mörkret i byggnaden och skrek med bruten röst. ”Eskil!”
Lisa tog sig längre in i byggnaden och drog fram den lilla ficklampa hon hade i sin högra ficka. Den lyste upp allt bråte som låg intill väggarna och den stora boxen vid slutet av ladugården. Hon närmade sig boxen och fann en box helt utan innehåll.
Den unga kvinnan hade börjat andas med munnen och drog in stora skopor med rutten lukt. Handen torkade per automatik bort svett från hennes panna. Den stora besten var försvunnen. Hon slog handen för sin rynkade panna när hon kollade ner på boxens lås som såg fullkomligt orört ut sedan hon låst. Boom.
Ljuset sprängde igenom springorna i väggarna och spred ett gult sken över bråtet på golvet. På motsatt sida i ladan, precis framför verktygsboden, skymtade en morrande figurs stora silhuett förbi.
Lisas lemmar frös till och kroppen stelnades.
Den unga kvinnan gick hem till sig. Benen darrade och drog sig över marken. Den stora släkten stod fortfarande ute på gräsmattan med filtar virade runt omkring sig, skålade, hurrade och kysstes. Som varenda nyår fanns det en underliggande känsla om att nästa år skulle vara än bättre än det förra. De gömde undan den för att inte avslöja den klichéartade sida som alla delade. Många agerade professionellt. ”Nyårslöften är onödiga, jag har flera mål uppsatta.” resonerade den pompösa egenföretagaren.
Andra lät sidan ta över och med alkohol som hjälpreda.
”Anders, har vi inte fått nog nu av besvär?” sade lågstadieläraren till sin man som med ett leende gett en kram som svar. Det fanns alltid rum för lite hederligt skådespel. Nyårsafton hade alltid varit en sådan period för människor att föreställa sig en ny värld vackrare än den förra.
Det fanns trots allt inget man kunde göra åt detta fasansfulla myteri tänkte Sanna Johansson. Det positiva var att detta omslag i många fall hade en placeboliknande effekt på invånarna i landet av tabu. Många av människorna på trädgården skulle med förmodan rycka upp sig, öka sitt självförtroende och få ett liv av goda vanor. Förhoppningsvis skulle ingen av dessa själar underskatta sina egna bedrifter. Sanna kastade blicken bakom sig och märkte en smal silhuett röra sig tillbaks till den lilla stugan med armarna svepta runt kroppen. Sanna rynkade på sina ögonbryn, bara för att återvända till fyrverkerierna och med en axelryckning konstatera; men det är väl härligt med fyrverkerier.?


6
Nyckeln i tändningen, vrid igång startmotorn, och lyssna på dånet. Det fanns något oerhört varmt med det brummandet från Traktorns innanmäte. Det tog alltid ett par sekunder innan Lisa kunde fara iväg med farkosten. Hon började alltid med att slockna, stänga igen sina ögonlock och lyssna på det dån som fick hennes öron att bulta. Det var numera ett mycket gott ljud. Här kom inte januarimörkret in i hennes syn, doften stannade utanför och den fruktansvärda tystnaden likaså.
Hon hade börjat fantisera om stadens omtumlande gator, att återigen få passera Stora torget och bli träffad av häftiga mäns axlar. Det kändes besynnerligt att längta hem, men hon saknade ljuden. De enda ljud som kom i hennes närhet nu var vindens sus, då hon träffades av kalla kårar och hörde hur vinden viskade i hennes öron. Tystnaden vilade över hela slätten, men de röster som sökte tala med Lisa lurade överallt. Hon visste aldrig när de steg in i hennes sfär. Lisa hatade verkligen tystnaden.
Med fingrarna på sina tunga ögonpåsar funderade hon på hennes känslor. Arbetsdagarna gick snabbt över och efter en stund vid skrivboken gick hon oftast till sängs, lade sig mot väggen och skrapade nageln i några minuter innan hon slocknade. Tystnaden var jobbig, men den fanns inte bara utomhus utan också inombords. Hon läste ofta en mening i hennes skrivbok;
det är tomt, både i mage och artärer. Det känns som att mitt hjärta långsamt men säkert pumpar ut inget alls i detta ödesdigra läge.

Nyckeln i tändningen, vrid igång, lyssna. Lisa avfärdade samtliga försök från Margits sida till social interaktion. Håret skulle dras bakåt, det fanns ingen tid för skönhetsdrag utan jobbet skulle göras. Snabbt och smidigt. Djuren hade börjat se på henne, nästan uppskatta hennes arbete på gården. Men ingenting hon kände. Det handlade om gentjänster, det var en handel som pågick mellan höna och människa. Din mat för min mat, tänkte hon.
Tjänsterna blev i över för sig rätt väldiga om man räknar med nattetiden hon spenderade.
Veckorna gick och dygnen hade blivit en vana. Nyckeln i tändningen, vrid igång, och lyssna på dånet.
Efter att hennes skrapande på väggen slutat och svetten börjat rinna nerför hennes panna ner på kudden kom ljuden tillbaka till henne. Hon började lyssna på dånet.
Det skrapades, knackades och gnisslades i huset.
Ett avlägset morrande var rätt vanligt, hon lyssnade ofta på dess udda betoningar, men nu fann hon det skrämmande att höra det komma ifrån fönstret igen. Det där dova, morrande ljudet tryckte sig mot rutan och uttryckte sig i väsande ord.
”Vakna”
Den unga och numera späda kroppen darrade i sängen. Pannan trycktes mot väggen då rösten morrade högre.
”Vakna, Lisa.”
Den unga kvinnan gnydde och tryckte ihop sina ögonlock då hon med svaga ben ställde sig upp ur sängen för att ge sig iväg återigen.
?

Nyckeln i tändningen igen, kaffet i halsen och handen på gårdagens Östgöta Correspondenten. Margit hade varit påträngande nog att prenumerera på den bekanta lokaltidningen för Lisas skull. Hon fick gårdagens tidning instuvad varje morgon under dörren och kunde inte låta bli att ta en titt på dödsannonserna. Man kan aldrig veta hur levande ens goda gamla kamrater egentligen är. Varenda gång hon öppnade sidan kände hon hur hennes hjärta träffades av besvikelse.
Hon steg ut ur den lilla byggnaden, kände hur femton minusgrader träffade hennes hud och spände snabbt till sina arbetshandskar. Efter två stadiga steg nerför trappen lät hon hennes sulor sjunka ner i snön och vinterkängorna långsamt kylas ner. Lisa kunde inte undgå läpparna från att säras, hennes ögon stirrade rakt ut i dimma. De stora utrymmen som fanns mellan husen hade fyllts utav ett grått dis. En svag röd färg tittade fram ur diset där det stora röda huset med förmodan låg. Magen var inte tom längre. Med sneglande blickar lyckades Lisa få syn på de spår som låg på hennes vänstra sida.
Hon slöt sina ögon medan hon vände sig vänster om.
I snön syntes klumpiga stora spår djupt ned i snön som försvann bakom stughörnet. Hennes kängor tog några osäkra steg och Lisa öppnade sina ögon. Andades djupt och skakade utav den gåshud som nu anföll hennes rygg. Spåren ledde fram till sovrumsfönstret, där endast två steg var kvar framför det lilla fönstret.
Magen vände och vred, en cementklump växte till och fyllde hennes tarmar. Överkroppen föll nedåt och var med händerna tvungen att ta stöd i knäna. Spåren brände i hennes blick, och vägrade suddas bort.
De låg kvar.
Hennes blick trevade försiktigt längs spåren som fortsatte bortåt in i dimman. Det tog ett tag innan Lisa kunde lyfta på sina knän för att ta stapplande steg i dessa spår. Dimman omgav henne och spåren fortsatte rakt fram. Lisa behövde inte göra en enda sväng förrän hon hade nått de röda, slitna dörrarna som vid hennes beröring lätt gled isär. Hon fortsatte gå längs de numera jordiga spåren och stannade framför boxen. De stora spåren av klövar stannade där, precis framför ett stort svin.
Ett fnitter spred sig nere i den unga kvinnans mellangärde.
?


7
En smäll. Ett brak. Margit Johansson vaknade med ett ryck, och gnuggade dåset ur ögonen. Den gula nattlampans sken var fortfarande ljuskällan i rummet sedan hon somnat med Lasse Kronérs Åttio väldigt goda mackor i famnen. Utanför var det mörkt och Margit såg snabbt att det var strax över midnatt. Ytterligare en duns hördes till utanför. Först slogs Margit med en oro, tjuvar som angrep oskyldiga bondgårdar hade hon allt hört om. Hon rynkade ögonbrynen. Som om att det på denna gård skulle finnas något dyrbart.
Hah, ni har då kommit till fel ställe.
Vad vill ni ha?
Jag har nog tusentals med odlingsredskap ni skulle kunna ta, om ni nu har så gröna händer.
Margit fnittrade för sig själv innan hon steg upp i tofflorna och drog på sig sin rock. Visst var det väl någonting som skedde där utanför. Som om dörrarna till ladugården öppnades och stängdes igen. Hon tog sig ned till nedervåningen, ställde sig mot fönstret och kupade handen över ögonen. Den stationära telefonen stod bra till bredvid. Vanligtvis var den användbar för att från långt håll bevaka A. Gunnarssons hus medan grannarna skvallrade om byborna i det högra örat. Men nu var hon död. Jo, nu var hon död. Kärringjäveln.
Margit släppte handen från fönstret. Det fanns ingenting därute, inga ljud i överhuvudtaget. Men en stigande paranoia talade om för henne att öppna dörren. Hon gjorde så.
Genast började hon dallra av kylan som träffade henne, hon vände sig åt höger och såg…
En svag och krympt figur sitta invid Lisas dörr. En silhuett med huvudet sjunket ner i armarna. Oron kom tillbaks till Margit och hon började långsamt gå nedåt. När hon närmade sig den gamla stugan höjde figuren på huvudet och blottade ett kritvitt ansikte med infallna mörka ögon. Håret låg stripigt längs sidorna på huvudet och munnen låg som ett streck.
”Lisa?” Den stora kvinnan krökte ryggen för att på något sätt hamna på denna sköra figurs nivå. Men figuren reste sig snabbt och stirrade uttryckslöst på Margit.
”Ja?” Svarade figuren, med en hes och svag röst. Den var snabb med att harkla till sig för att få stämbanden på plats.
”Vad, gör du uppe så sent på natten? Och ute, det är ju iskallt här!” Med ett försök att vara så moderlig som möjligt steg hon längre fram mot figuren. Figuren svarade nu med en mycket klar röst, det skakiga som synts i hennes röst tidigare hade försvunnit.
”Jag är uppe och tar lite frisk luft. Det hjälper mig när jag ska sova.” Det fanns inget östgötskt i denna dialekt, den hade blivit klar och rikssvensk. Armarna låg utsträckta och spända längs sidorna.
”Du kan ta det lugnt Lisa, vill du sova inne hos mig istället? Det är säkert mycket varmare där.” Margit försökte dra till med det mest inbjudande leendet hon kunde. Sanningen var den att hon var innerligt rädd. Den kalla vind som nu slog Margit så hårt mot huden var inte olik Lisa själv. Den unga kvinnans attityd hade kraftigt förändrats. Hon tänkte på hur det nöje som Lisa en gång utstrålat över arbetet hade försvunnit.
”Nej tack, jag har det så varmt och skönt här.” Ansiktsuttrycket förblev oförändrat och Margit märkte hur skuggorna låg djupa i Lisas ansikte. Så varmt och skönt här.
Margit stängde sin mun och blicken förblev stilla på figuren som stod på trappsteget. Den stirrade ner på henne. Det hade varit lämpligt att envisa sig, att tvinga in Lisa hos sig. Men orden kom inte fram, och en lång tystnad följde.
”God natt då” sade figuren och vände in till sig. Dörren smälldes igen och låstes. Margit stod kvar där utanför med hälarna ihop och ryggen krökt. Kylan trängde sig på och Margit suckade. Skulle precis gå in hos sig då hon stannade i dörren och ryckte till. Fotspår i snön.
Hon vände sig om och såg hur ett par snabba fötter skyndat över gården, till inhägnaden och förbi. Spåren ledde bort i mörkret, rakt mot den lilla skogen.
Det fanns ingen tid till att undersöka det under denna tid. Margit Johansson gick till sömns.
?

8
Det var torsdagen den artonde februari och ruset hade börjat. Margit Johansson packade, vandrade runt i huset och la undan det ena och det andra. Sanna hade redan underrättat Lisa som snabbt avvisat henne. Att ta hand om gården skulle inte vara ett problem. Margit förväntade sig inte detta heller, den trötta själen hon såg i Lisa utförde sitt jobb närmast mekaniskt. Alla har sina perioder, tänkte hon.
Ytterdörren öppnades och smällde igen. Hon hörde ljudet av någon som närmast slängde av skorna. Sanna klampade in i köket med en tidning i högerhanden.
”Den här hade du glömt i alla fall!”
Hon viftade med den ihoprullade tidningen framför Margits näsa och slog upp den på bordet.
”Javisst fan, det var posten också.” Margit skrockade till och satte sig ner vid köksbordet med Sanna.
Hur en bondtös kan bli så bedårande hade hon inte förstått. Så begåvad och smart. Den allra största stoltheten i sitt liv satt här framför henne. Den allra minsta, låg på bordet.
En bister min trädde över hennes ansikte då hon fick syn på fotografiet. Det var ett äldre fotografi, tonat gult. Gräset såg grönt ut, men ovårdat. Likaså den unga kvinnans hår som lyste på bilden, blont och ovårdat. Men den unga kvinnan såg glad ut där hon stod, arm i arm med en varm och stark man. Ett fyraårigt barn sticker fram mellan mannens ben och strax bakom står en väsentligt mycket äldre kvinna med ett svagt leende. Hon ögnar sig fram över mannens axlar.
”Vad spenslig pappa såg ut där!” Sanna hade kikat fram bakom tidningen.
”Jodå.” Muttrade Margit. Hon visste inte, vad hon visste. Det fanns en rad etiska principer som Margit valde att följa, men att säga sanningen behövde inte nödvändigtvis vara en av dem. Hon kollade i bakgrunden, på det stora röda huset, på den blå himlen, och över den äldre kvinnan.
Kärringjävel.

Det fanns lite kvar att göra, Sanna hade hämtat ner väskorna från övervåningen och låst alla dörrar. Hon tog sig ut och slängde in väskorna i bilen. Morgondimman låg som vanligt på och kränkte gården. Den ensliga slätten blev för mycket, även för Margit ibland. Just vid denna tid brukade vanorna på gården skära i Margit och en resa var välbehövlig.
Dagen var alltid densamma för dottern och modern. En tradition de hade bibehållit sedan flera år. Margit plockade undan papper och skräp i köket. Kollade på det ensliga fotografiet som låg ensamt kvar på bordet, hon tog till slut upp det, vek det, och stoppade det i bakfickan. Det var dags att åka
Åkte det gjorde dem, i en hel vecka höll sig modern och dottern borta från gården. Veckan tillbringades i en nyligen renoverad stuga på Lefkes. En vacker ö belägen strax utanför Grekland, ett visst arv hade gett Margit och Sanna möjligheten att få sig en egen strandtomt på en av de minst turistiska öarna i Grekland. Resten av året hyrdes stugan ut för en överskattad summa. Återigen en av de etiska principer Margit tillät sig ignorera. Veckan fylldes med åkturer över kullarna på ön, med fönstren uppe kunde de spana ut över olivfält och de mycket pittoreska husen. Solen stekte och det fanns helt enkelt inte tid till att tänka på den gamla gården.

Efter en vecka hade snön nästan smält bort fullkomligt i det avlånga landet. Sanna och Margit såg ett sorgligt land där de åkte, ut från Landvetter och hem igen. Genom de svenska skogarna och förbi åkrar som långsamt visade sig som bruna bläckfläckar under den smältande snön. Ungefär en och en halvtimme senare var de på den gamla västgötska asfalten igen. Margit började muttra om hur illa skött vägen var, la till en svordom i meningarna för att addera lite emotionellt stoff. Bilen körde upp på den gamla grusvägen, fortsatte upp för den lilla upphöjningen som markerade trädgårdens början och stannade mitt på gården. De tog ut alla grejer och bar in i huset. Margit såg sig omkring på den ensliga gården.
Det var någonting som inte stämde. Sanna hade gått in på toaletten och Margit stod ensam kvar.
Ja, hon kände sig verkligen ensam. Det var knäpptyst på gården, som att ett vakuum flutit över den lilla gården och dränkt den med tystnad.
Hon knackade på den lilla stugan, gick runt hönshuset och ladugården. Det saknades en ung kvinna på gården. Men på något sätt visste Margit att stegen hon tog ledde bort från Lisa, och vände istället tvärt om mot den lilla skogsdungen. Hon gick in och följde den smala stig som fanns slingrande mellan björkträden. Tystnaden låg på, särskilt här. Ljuset bröt fram ur trädkronorna där framme och belyste det mest sargade ansikte Margit någonsin sett. Handen for upp till Margits torra mun då hon kväljde. Ett likvitt ansikte, med stirrande svarta punkter som ögon och stripigt hår syntes uppå en blodig träpåle mitt i gläntan. Margit vände sitt ansikte och kräkreflexen reagerade extra starkt. Innehållet inom henne vällde upp över hennes skor och hon ville inte vara i närheten av den stirrande blicken som brände henne i nacken. Margit stapplade ut ur skogen, halkade sig fram över gården och tänkte precis gå inåt för att göra något. Säga till Sanna, ringa ett samtal eller vad som helst. Men egentligen var det högst onödigt, för hon visste trots allt vem som gjort detta, och hur olösligt ett sådant fall skulle vara för en myndighet. Hon drog handen över den svettiga pannan och tvingade sig själv att motstå de tårar som vällde i hennes tårkanaler. Ögonen slöts och hon gick nu med långsamma kontrollerade steg.
Ladugårdsdörrarna trycktes upp av hennes högra hand, den välbekanta stanken berörde henne inte längre. Någonting rörde sig längst in i ladugården, och Margit stannade upp. Hon kände med sin hand i bakfickan. Vek upp det vikta fotot och stirrade på den mycket stiliga mannen. Lyfte sedan blicken och ropade hans namn.
”Eskil!”

Författare:

Publicerat

Dela: