En ceriserosa blomma

Han hade bestämt sig. Han skulle gå till henne, och han skulle säga det han behövde utan att bli avbruten. Han visste att det var det som behövdes. Redan första gången han såg henne visste han att han skulle behöva göra detta i framtiden. Han hade bara skjutit upp det. Fanns det en annan väg att gå? Inte synlig för hans ögon eller hörbar för hans öron.

Hon var inte som andra. Hon var speciell. Varför? Hur kan man förklara hennes utseende, som likt en katt ändrar sig från att i ena stunden ligga stilla och spinna i ens knä, till att i nästa, hoppa upp och klösa med de sylvassa klorna, och morra, som ett lejon morrar mot sin fiende. Hon var som en blomma fladdrandes i vinden, ensam och skrikande efter att bli vald. Hon var som hajarna i haven, full med ilska och redo att attackera vilken minut som helst. Som sagt hur ska man förklara en person med fler utseenden än Madonna? Sitt utseende till trots var hon alltid samma person. Så självsäker och modig, men ändå, så oerhört skör på insidan. Det tog bara ett tag att verkligen se det. Se det som fanns innanför murarna som, liksom Berlinmuren, omringade hennes hjärta.

Första gången de träffades hade inte varit ett speciellt ögonblick som man hör talas om på TV, verkligen inte. De hade träffats på en fest anordnad av gemensamma vänner. Han lade märke till henne med en gång. Hon är en sådan där person som alltid - vem vet hur de lyckas - hamnar i orkanens öga, där själva orkanvindarna är omgivningen. Han är inte sådan. Han gillar att sitta i bakgrunden och betrakta. Han är väl inte känd som den roligaste människan på jorden antagligen.

Hur som helst, så stod hon och hennes kompisar och dansade. Han såg att hon förstod att alla tittade på henne, och att hon stormtrivdes. Efter ett tag satte de sig ner vid ett bord och langade upp några flaskor, alla fyllda med smuggelsprit. Han är inte den som dricker. Hon är det. Han undrade om något otrevligt hade hänt, för hon drack, mycket. Tills hon knappt kunde stå på benen. Likaså gjorde hennes kompisar.
Han satt och tittade på medan de blev fullare och fullare, framförallt hon. Ingen verkade bry sig. Tillslut tog han steget, han gick fram till henne och sa att hon kanske skulle ta det lugnt med drickandet och lägga sig och vila ett tag. Svaret han fick var inte riktigt det han hade förväntat sig, eller var det?

– Vafan, så säger du bara för att du vill ha en chans att dra över mig, skrek hon.
– Ser jag ut att vara typen som gör något sådant, hade han svarat, lugnt och sansat på utsidan, men storgråtandes inombords.

Sen hade han inte hunnit säga något mer innan hon hade spytt ner honom. Fräscht. En normal människa hade kanske blivit arg, men han var nog inte normal, tänkte han. Han hjälpte henne in på toan, och stod sen och höll upp hennes hår, som värsta tjejkompisen, tills hon mådde bättre…

Hon var som sagt speciell. Och det var det han var tvungen att säga till henne nu. Han var tvungen att säga att hon var för speciell för honom. Han menade inte att det var något negativt. Men en person med hennes egenskaper får inte det utrymmet som hon behöver tillsammans med en som han. Han var för tråkig för henne helt enkelt. Han såg det i förbipasserandes ögon när de gick på stan. De kunde inte förstå hur en sådan tjej kunde gå med honom. Han var beige och hon var ceriserosa. Det var så det var helt enkelt. Han var tvungen att avbryta det här innan han blev fast. Lät han det fortlöpa skulle han snart gå under.

Lite senare, den där första kvällen, gick han in i sovrummet där hennes kompisar hade lagt henne efter hon hade kommit ut från toaletten. Hon såg ut att må bättre tyckte han då, skulle han ha känt henne hade han inte hållit med. Hon tittade upp när han kom in, log lite trött, och det var knappt att han kunde urskilja ett förläget ”tack” och sedan ett ännu tystare ”förlåt”. Han satte sig bredvid henne. Hon påpekade att han hade bytt tröja. Han sträckte fram handen och hälsade. Det var början på en väldigt omaka relation…

Ju närmare hennes hus han kom började en klump i halsen växa. Han kände sig med ens som en isbjörn i Sahara öknen. Han visste fortfarande inte riktigt vad det var han ville säga. Han visste bara att han var tvungen att få det sagt, nu. Men, hur? Hur förklarar man för den man älskar att man inte kan träffas mer? När inte ens man själv vet varför. Han visste inte hur han ville att hon skulle reagera heller, ville han att hon skulle bli en vissnande blomma, eller en attackerande haj? Ingenting visste han.

De första dagarna efter de hade träffats kunde han inte tänka på något annat än henne. Var det han som skulle ringa? Han hade aldrig gjort det här förut. Var han tvungen att ta första steget? På tredje dagen ringde hon. De gick och tog en fika, och trots deras olikheter verkade det som om de passade ihop. De kompletterade varandra. De fortsatte att träffas efter skolan flera dagar den veckan. Han blev kär nästan direkt, lite senare fick han reda på att det hade hon också blivit, bara det att hon inte ville visa det. I skolan var det många som påpekade att han började leva upp, han skrattade mer, och han pratade mer. Han pratade mer på den veckan än vad han hade gjort på två månader.

Veckorna blev till månader och plötsligt firade de sex månader tillsammans. Det var då han förstod att snart skulle han vara tvungen att säga en sak som han hade velat säga i månader, men som han hade skjutit upp. Han väntade ytterligare tre veckor. Sedan bestämde han sig.

Nu såg han hennes hus. Klumpen i halsen försvann. Han såg hennes lillasyster som lekte i trädgården. Han såg hennes pappa som vaxade bilen. Han vinkade till båda och gick fram till dörren. Han ringde på. När hon öppnade brast båda i gråt.

Skriven av: Susanna Lundgren