En dam och prinsessa del 5.

- Elizabeth!
Cristine sårang fram till Elizabeth, från sitt gömställe väl dolt i skuggorna.
Hennes blick föll på dagboken och hon stönade högt när hon såg vad som var skrivet.
Hon tyckte så förksräckligt synd om Elizabeth.
Elizabeth slog upp ögonen och spärrade upp dem när hon såg Cristine.
Hon försökte resa sig men det gjorde ont, i hjärtat och i ryggen.
- Jag läste vad du läste, förklarade Cristine. Jag vill hjälpa dig.
Elizabeth stirrade misstänksamt på henne.
Skulle hon för andra gången i sitt liv lita på någon?
Alla smärtsamma minnen från hennes och Jollans tid.
- Du kan inte, sa hon till slut. Jag måste hitta min mamma.
Cristine reste sigb modigt, rakryggat och högfärsdigt upp.
- Då tänker jag följa med dig!
- en vi vet inte var hon bor, sa Elizabeth.
Cristine pekade bort mot lådan av dagböcker.
- Du är ett geni! log Elizabeth.
Ja, hon log, mot en flicka som kanske kunde bli hennes vän.
- Det här är den allra nyaste, sa Cristine som själv skrivit dagbok.
Hon tänkte precis öppna den och börja läsa närhon tvekade.
- Äsch, du får läsa, sa hon till slut och räckte boken till Elizabeth som log tacksamt.
- '' Kära dagbok.
Jag tycker synd om mig själv! Barnet är den fulaste jag vet.
Jag vill egentligen inte skiljas från den, det gör ont, men jag måste tänka på vår plikt. Ingen vill ha en ful prinsessa. Ingen riktig drottning, alltså.
Jag gav henne till Nicole och ska nu i väg till Bristol. Där tänker jag gömma mig, och aldrig, aldrig, visa mig för varken Nicole eller elizabeth.
Inte svikaren Dolores heller. Han och Nicole hade en romans i smyg. De får ha Elizabeth. Jag bryr mig knappt! ''.
Elizabeth kom av sig och snyftade till.
- hon är inte värd dina tårar, tröstade Cristine. Och vem vet? Hon kanske har ångrat sig?
Elizabeth skakade på huvudet.
- Jag är inte säker på att jag vill gå länge.
- du måste ju! rotesterade Cristine. Och jag kommer med. KOM NU!
Hon drog Elizabeth så hårt att hon blev förvånad över hurdan- Vi tar en taxi, sa Cristine. Vi betalar.

- Vi söker mrs Eva Marculie, sa Cristine.
- Hade ni bokat tid hos henne? frågade chefen.
- Nej, sa Cristine och mötta chefens blick.
Han skakade på huvudet.
Jaha, så var det med det! Elizabeth suckade.
- Det är inte frågan om en besök, utan en förhör. Hon ska svara på ett par frågor. Och vi har rätt till det.
Elizabeth avundades Cristines talförmåga.
Chefen såg gillande men förvånad ut.
- visst, stig in då, sa han bara. Men säg inte att jag släppta in er.
cristine ryckte på axlarna.
Gud, vad lätt det gick! tänkte Elizabeth. Men.... Jag tänker ju!
Hon kunde tänka igen, egna tankar.
Det var inte konstig tpå en normal flicka, men på Elizabeth var det konstigt, hon kunde tänka!
Omedvetet knackade hon på dörren som Cristine pekade på.
Dörren öppnades av en kvinna med kastanjebrunt hår och bruna ögon.
Oj, vad lika dem var, tänkte Cristine. Vadå ful? Jag tycker Elizabeth är söt.... Å, hjälp! Jag tänker ju! woow!
- Vad gör ni här? frågade kvinnan.
- Eva, eller hur? frågade Crsitne retsamt.
Det retsamma fanns där, för att reta upp Eva.
- Kalla mig inte så oförskämt, sa Eva.
Hennes ögon var rödkantade och hennes röst djupt sorgsen.
- Det är inte frågan om Eva eller mrs Merculie, svarade Elizabeth vist. Utan om mamma, eller förrädare, eller jag älskar dig elelr jag hatar dig.
Eva såg smått flrvirrad ut.
Cristine avundades Elizabeths förmåga att uttrycka sig, det kände elizabeth på sig.
Hon hade kontrollen nu.
- Det handlar även om jag ska förlåta dig eller straffa dig, låta dig glömma eller minnas. Jag kan göra vad som helst. Men det hanlar inte om Eva och mrs Mercuie. Det handlar om våra liv!
- Vem är du? frågade Eva hest. Du är väl inte.....
- Jag är Elizabeth Layton, svarade Elizabeth högdraget. Eller mitt riktiga namn är kanske Elizabeth Merculie?
Eva stirrade på dem.
- Nå? frågade Elizabeth.
Hennes ögon mötte Evas hårt. Eva Mercueries ögon tårades.
- Förlåt, sa hon till slut. Förlåt för allt, Elizabeth.... Jag mådde inte bra, och... Förlåt!
Elizabeths ansikte sprack upp i ett vinnande leende.
- Jag förlåter dig, MAMMA, sa hon och betonade ordet mamma noggrant. Och jag är beredd att komma och bo hos dig.
Plötsligt befann sig elizabeth i sina mors famn, de kramade varandra.
Sedan berättade Eva allt.
- Jag var bara nitton år när jag fick dig, Liz, sa Eva.
Även Cristine fick höra historien.
- Jag fick det jobbigt, jag började röka och dricka, fortsatte Eva. Sedan efter ett tag började jag röka hash,, jag hade det väldigt svårt, ska du veta. Och när jag fick dig tyckte jag så rydligt synd om mig själv att jag tyckte du var ful, fast du var en skönhet. Jag var aldrig nöjd med mig själv, eller det jag åstadkom, inte ens min egen dotter. Sedan lämnade jag dig hos Nikki. Du ska veta hur mycket jag saknat dig alla dssa år, men jag trodde inte du skulle förlåta mig om jag berättade.
Elizabeth skakade på huvudet.
- Det gör ingenting, sa hon och log. Det viktiga är att jag fick reda på sanningen och att vi är tillsammans nu.
- Bra, sa Eva och log. Men gör det någonting att du inte kommer vara en prinsessa, hos dem andra, om du flytar till mig?
- Nej då, skrattade Elizabeth. Jag har trots allt dig, pappa, min styvmamma och den bästa vän man kan tänka sig - Cristine.
Och de båda flickorna, med böjda ryggar, log strålande mot varandra.

Författare:

Publicerat

Dela: