En dödsdömd flickas sista dag

En dödsdömd flickas sista dag.

En dödsdömd flicka vaknar upp måndagen två dagar innan jullovet tar över från de annars så hektiska veckorna. Hon känner sig väldigt trött och frågar sin mamma om hon inte kan få stanna hemma idag. Mamman svarar med ett bestämt nej, har hon släpat sig upp för att skicka iväg sin dotter till skolan så är det dit hon ska. Så flickan blir tvungen att dra sig upp ur den mycket mjuka och sköna sängen. Hon försöker intala sig själv att skoldagen inte tar så lång tid, hon går trots allt bara i andra klass. Dessutom får hon ju träffa sina klasskamrater. Efter att hon klätt på sig går hon sakta mot frukostbordet och gnuggar tröttheten ur ögonen. Hon sätter sig och när hon känner efter så mår hon inte riktigt bra. Hon frågar sin mamma om hon verkligen måste åka till skolan. Ja, nästan ropar mamman från sovrummet som hon har återvänt till. Själv skulle hon bli hemma idag. Migrän, skyllde hon på. ”Om man ändå kunde få migrän”, tänker flickan. Hon äter snabbt upp frukosten och går mot badrummet för att borsta tänderna. En snabb blick faller ut genom ett fönster. Det ligger ett tjockt lager med nysnö på den redan isiga asfaltvägen utanför. Hon borstar tänderna och går in till sin mamma i sovrummet, hennes pappa var redan på jobbet, ger henne en puss på kinden och säger hej då.
Sedan går hon till tamburen och klär på sig sin vita, tjocka dunjacka och sina kängor. Hon har precis lärt sig att snöra dem, så det tar lite längre tid än när hon har sina vanliga skor med kardborreband. Hon tar på sig sin mössa innan hon går ut och stänger dörren tyst efter sig, hon vill ju inte väcka sin mamma, ifall om att hon har somnat om. Flickan går mot busshållsplatsen som ligger ett kvarter bort.

När hon kommer dit är det mesta som vanligt. Hon är inte ensam där, nej, en äldre kille och en av hennes bästa kompisar är redan där. Hon ställer sig och pratar lite med sin kompis och drar med fötterna i snön. Avtrycken ser lite ut som en gubbe och flickans kompis börjar fnittra lite grann. Fnittret smittar snabbt flickan och lika snart börjar de skratta högt. En gammal tant som också hade kommit till hållplatsen tittar lite snett på flickorna och tar några steg åt sidan. Efter en stund blir deras skratt avbrutet av att skolbussen kommer, fem minuter senare än vanligt och bara sex timmar innan den helt ovetande flickan ska dö. Bussen lämnar den gamla tanten ensam på hållplatsen.

I bussen sätter sig de två tjejerna bredvid varandra och pratar om skoldagen. Idag ska de på utflykt till skogen och flickan kommer på att hon glömt att packa ner sin matsäck. Som tur är säger hennes kompis att hon kan ge bort några mackor. Flickan tackar och kramar om sin kompis som om det var den viktigaste saken i världen. Det var det kanske också, just då. Bussen åker från det lilla samhället där flickan bor och ner för en krokig backe, efter det är det bara några kilometer, men den ska åka en liten omväg för att plocka upp några fler ungdomar.

När bussen väl är framme vid skolan, hinner den knappt stanna innan barnen springer ut ur bussen. Fast de två tjejerna, som är lite lugnare av sig, går lugnt ut och traskar sakta över skolgården. Det är kallt ute och bussen var lite sen, på grund av halkan, så alla har gått in i sina klassrum. Det är lugnt och tyst ute och det blir en skarp kontrast till hur det är inne i skolan, där springer pojkarna och jagar varandra med skolväskorna, andra står i grupper och pratar. Värmen slår mot de när de öppnar dörren till skolan. De går till sitt klassrum och väntar på att läraren ska komma. De bryr sig inte om att klä av sig sina jackor, för att de vet att de ska gå ut i skogen direkt. Det pratas mycket i klassen, de flesta är förväntansfulla och skratten ekar i hela salen. Plötsligt öppnar fröken dörren och det blir knäpptyst, sånär som på ett par killar som sitter med ryggarna mot dörren och har inte sett att fröken har kommit.
Fröken börjar prata lite om utflykten, men slutar snart, hon ser på barnen att de vill ut. Ut till snön, ut till isen. Så hon säger åt de att samlas utanför skolan vid gungorna där tvåorna alltid samlas. Barnen rusar genast dit, alla utom de två tjejerna och en lite lugnare kille som går med fröken ner. När fröken väl har räknat in att alla är med, börjar de gå. Hela klassen marscherar i rask takt till utflyktsplatsen. Det är strålande väder och avståndet känns inte så långt, fem timmar före flickans död.

Barnen springer omkring och leker i snön, medan fröken plockar fram diverse roliga saker ur sin väska. Ungarna ska få leka en kom-ihåg-lek. Det gäller att titta på sakerna under en bestämd tid och sedan försöka komma ihåg så många som möjligt. Fröken samlar ihop barnen och försöker få de tysta, det tar sin lilla tid. Sedan leker de leken och efter det hugger de in på den medhavda matsäcken, alla utom flickan, fast hon fick ju låna ett par av sin kompis. Hon går bort till kompisen och tar tacksamt emot smörgåsarna. Så börjar också flickan tugga på sina mackor. När alla har ätit upp så får de springa omkring och göra vad de vill, förutom att gå till sjön, den nya isen håller inte särskilt bra. Några av barnen blir besvikna, men det kan inte hjälpas. Flickan som vill springa iväg och leka hinner inte äta upp den sista smörgåsen, men tänker att den kan hon säkert lämna tillbaka.

Några av pojkarna smyger ner till isen trots frökens varning. De andra barnen leker kurragömma i närheten av fröken. De hinner inte leka alltför länge innan fröken blåser i sin visselpipa. Barnen samlas runt sin fröken igen och hon räknar in alla. Det verkar dock som om en av killarna är borta. Men innan fröken hinner fundera på vem det kan vara, så kommer en kille springandes från skogen och ner på stigen, han hade bara varit borta och kissat. Nu var alla samlade och de börjar gå hemåt. Då har klassen varit ute på utflykt i två hela timmar och flickans sista andetag närmar sig med stormsteg.

När de kommer tillbaka har de två lektioner kvar i skolan, två timmar av väntan tycker flickan som helst av allt bara ville vara hemma och leka i snön eller sova. Hon börjar prata med sin kompis som sitter på bänken bredvid, de pratar om allt kul de ska göra när de kommer hem. De är så mitt uppe i samtalet att de inte märker att fröken står bredvid och harklar sig. Hursomhelst så klarar alla av de två lektionerna riktigt bra och när ringklockan ringer för sista gången så springer barnen ut i snön och leker igen. Fröken står inne i klassrummet och ser barnen leka utanför. Lika bra att låta de hållas, snön är säkert borta imorgon tänker hon. Hon kommer att tänka på hur det var när hon själv var barn. Vid denna tidpunkt är det bara 40 minuter kvar av den lilla flickans liv.

Det dröjer fortfarande en ganska bra stund innan bussen ska komma, men när den väl kommer så är den ganska sen på grund av den lite oväntade snön. Men barnen klagar inte, de flesta rullar runt i snön och en del har snöbollskrig. När bussen väl kommer så har flickan inte mer än tio minuter kvar att leva.

Hon sätter sig i sätet framför sin bästis, som satte sig bredvid en annan kompis, efter att hon slängt upp väskan på hatthyllan ovanför sätet. Fast flickan får inte sitta själv denna busstur ändå, den lite blyga killen tar mod till sig och sätter sig bredvid henne. Kompisarna bakom skrattar till lite grann, de vet att flickan är lite förtjust i killen. Fem minuter är det kvar nu och kompisarna bara skrattar.

Hon vänder sig om. Hon sätter sig på knä i sätet och tittar på sina kompisar. De blir tysta direkt, men snart så skrattar alla tre. Bussen kör på ett gupp på den hala vägen och flickan slår i hakan i sätet. Kompisarna börjar skratta ännu mer. Men nu blir flickan lite sur på de och slår lite lätt efter de med sin hand. Detta tycker bara kompisarna är ännu roligare. Plötsligt minns hon den sista smörgåsen som hon i all lek inte hann äta. Samtidigt som bussen kör in i svängen uppför kullen reser sig flickan och ställer sig i gången för att plocka ner väskan. Då, just då, får bussen möte av en lastbil. En kollision är oundviklig. Flickan kastas framåt i bussens mittgång och träffar vindrutan som med ett kras bryts av flickans tyngd. Den hala vägen gör så att bussen glider ner för sluttningen ett par meter och välter sedan. Busschauffören som var den ende med säkerhetsbälte, klarade sig relativt oskadd med ett par blåmärken. Han får upp dörren och ropar till barnen att försöka ta sig ut lugnt och sansat. Själv försöker han ta sig bakåt och hjälpa de barn som inte kan ta sig ut eller har tuppat av. Väl ute ur bussen får han syn på flickan vars vita jacka färgats röd av hennes blod. Lastbilschauffören som hade klarat sig bra kommer springandes till bussen och berättar att han ringt efter ambulans, som snart skulle vara på plats. Han försöker också få barnens uppmärksamhet och säger åt de att ingen får lämna platsen, sedan börjar han ringa hem till några av barnens föräldrar.

Busschauffören lyssnar inte på det örat just nu, han gör allt för att få liv i den lilla flickan, inför ögonen på flera av hennes kompisar. När ambulansen kommer så sitter han med flickans huvud i knäet och gråten i halsen. Det fanns inget han kunde göra, hon dog nästan direkt när hon for genom framrutan. ”Hoppas att hon slapp lida i alla fall” säger busschauffören lite tyst. Männen i ambulansen bär in de värst skadade och flickan i sin bil. Nu har även polisen och en bärgningsbil anlänt. Överallt står barn och de flesta gråter, polisen försöker trösta dem. Den lilla flickan var den enda som inte överlevde olyckan. Hennes kompisar, som klarade sig ganska lindrigt och som var bland de första ur bussen, står och tittar på deras döde vän som bara för en halvtimme sedan skrattade högt och ljudligt. För dem väntar en svår tid. En svår tid väntar även en av poliserna som ska åka hem till den döda flickans familj för att berätta den hemska nyheten.

Han skjutsar först hem några av barnen och berättar för deras föräldrar vad som hänt. Han får tårar i ögonen när han ser hur glada de blir när de får höra att deras små älsklingar är oskadda. Han vet att det inte blir lika lätt att berätta det för den döda flickans familj. Han hoppas att det ska vara flickans pappa som öppnar när han ringer på, det är lättare att berätta sådant här för en man tycker han. Hemma så ska mamman precis ställa sig i duschen och hon blir mycket irriterad när det ringer på ytterdörren. Hon drar på sig en t-shirt och en handduk runt midjan och går mot ytterdörren. Hon är helt ovetande om att hennes flicka var en dödsdömd flicka, hennes lilla flicka som inget ont varken fick eller kunde hända. Med ett fast tag om dörrhandtaget öppnar hon dörren. ”Jag har dåliga nyheter” säger polisen utanför.


Slut

Skriven av: Rickard Pettersson