En ensam bingolott med vinst

- Nu får det vara nog!!
Olof slängde kaffekoppen i väggen. Koppen höll men kaffet rann ut bakom en kista som stod vid väggen.
- Jag orkar inte koka mitt eget kaffe mer! Aldrig mer! Jag vill ha en fru!
Samma dag haltade han iväg till resebyrån för att få en billig resa till Ryssland eller Polen. Han hade hört att det fanns billiga och snälla fruar där som kokade kaffe, lagade mat och städade. Han var 45 år, socialt missanpassad och arbetslös. De enda han träffade var hans egna hemoröjder och dom gjorde minsann ingen fröjd för honom.

Han ville ha ett liv han aldrig haft. Ett liv med en av motsatt kön. En kvinna som gjorde kvinnliga saker som att köra hempermanent ibland medan han gjorde något typiskt manligt som hemlavemang. De kunde dricka varmt kaffe tillsammans och prata och inte vara ensamma. Var det för mycket begärt?

Det blev Ryssland. Han for redan nästa dag. Det var ett stort SAS-flygplan med sittplats mitt i gången. Han satt mellan en tjock tant och en mager liten gubbe. Tanten kunde aldrig sluta snarka och gubben kunde aldrig sluta kräkas i en prasslig papperskasse som det stod SAS på med stora blå bokstäver. Trots att han var irriterad så kände han stor förväntan. Det spelade ingen roll om hans blivande fru var ful med äckliga svarta tänder. Bara hon var snäll och kunde koka kaffe och torka bort brödsmulorna från bordet. Kanske kunde dom gå arm i arm genom parken. Tillsammans. Inte ensamma.

Han vaknade med ett ryck. Han tittade upp och mötte den lilla magra gubbens blick. Olof hade visst råkat somna mot hans axel. Usch så pinsamt.
- Vi ska snart landa.
sa gubben och en vidpust fylld med spystinkande andedräkt krockade med Olofs anlete. I samma sekund drog tjockisen bredvid en snark. Han kände en påträngande kväljning. ”Här” sa den magra lilla gubben och gav honom en spypåse. Den var redan använd av den magra gubben. Usch så äckligt. Olof kräktes och kräktes enda tills dom hade landat och gubben äntligen lämnat sittplatsen bredvid Olof. Det var nog en bland dom äckligaste gubbar Olof mött. Man såg att han verkligen inte menade att vara motbjudande men det var han. Med råge.

Det var inte förrän han hade haltat ut från flygplatsens portar som han insåg var han var. I Ryssland. Det gamla sovjet. Han låtsades att han var en mäktig gammal Tsar som letade efter sin bortrövade fru. Han hittade på en låt som lät mäktig och rysk och trallade på. Taxichauffören var van med idioter. Han trallade enda till hotellet.
Imorgon. Imorgon... Då var det dags att träffa någon som kanske var hans blivande hustru... Inte ensam längre.. Imorgon..

Han kunde inte somna förrän sent inpå natten. Han fick bara ett par timmars sömn. Men det gjorde ingenting för han låg och vakendrömde hela natten. Om bingolotter. Två bingolotter. En bingolott är en bingolott men två bingolotter är två glada bingolotter. Två glada nitbingolotter är roligare än en ensam bingolott med vinst.

På morgonen tog han en taxi till mötesplatsen. Han var så nervös att han vibrerade. Han kunde bara jättedålig engelska och den enda ryska han kunde var inte ryska utan en ryska imitation i en dålig låt han gjort kvällen innan. Men han skulle genomföra detta. Om han inte gjorde det skulle han få ångra sig i resten av sitt meningslösa och ensamma liv. Nej! Det skulle han inte. Han slutade plötsligt att vibrera.

Taxin stannade och chauffören skällde lite på honom av någon ospekulerad anledning. Han betalade för sig och stängde taxidörren med en smäll. Mötesplatsen var ett café där det spelades lite glad technodragspelsmusik. Några dansade. Många rökte. Många kvinnor hette Olga. En svarthårig man tog tag i en mick. Det blev rundgång, sedan började han prata.
- Take a women. Dance with her.
Olof blev så nervös att han nästan kände hur ringmuskeln gav vika för hans maginnehåll. Han såg någon. Den äckliga magra lilla gubben från flygplanet. Det svartnade för hans ögon. Allt blev svart. Ensam föll han ner i ett svart hål. Svart.

Han vaknade i en korridor. Ett sjukhus. Han hade nog svimmat och så hade någon kört honom dit. Vad bra, nu slapp han caféet och alla hemska människor. Hur kunde han ha varit så dum? Han kom att tänka på den äckliga och magra lilla gubben. Han tänkte visst också skaffa sig en fru och bli lycklig. Olof rös över hur han kunde ha varit så självisk. Visst skulle den magra äckliga lilla gubben bli lyckligare, men hur skulle det vara för hans fru? Att låtsas tycka om denne gubbe. Gå armkrok med honom genom parken. Olof kände spystank i samband med tanken på den magra gubben och hans stackars fru.

Nej.. Han fick ont i magen av denna omedvetna själviskheten. Nog var han ensam. Nog var han socialt missanpassad och gammal. Inte var han riktigt stilig heller. Men han var inte självisk och dum. Om han åkte hem nu kunde han i alla fall glädja sig över det.

Han for hem samma dag. Han behövde inte skriva ut sig från sjukhuset eller någonting. Dom hade ingen koll i det där sjukhuset, han tyckte sig t.o.m. ha sett en mor förlösa sig själv i den där långa korridoren. Men han förträngde det med tanken om att det var en syn.
Han hamnade vid ett fönster på flygplanet hem. Bredvid honom satt en rar dam som drog in snor och snöt sig hela tiden. Men det gjorde ingenting. Människor måste ju få vara förkylda utan att någon mår dåligt över dom.

Han visslade på en låt av Snoddas. Den snoriga rara damen sjöng med eftersom hon kände igen låten. Dom skrattade lite och hon stampade takten med sina beiga pumps. Hon hette Britta och var 10 år äldre än Olof. Men hon var rar och kunde säkert koka varmt kaffe och torka bort smulorna från bordet.

SLUT

Skriven av: Sonja Abrahamsson