En ensam kocka

En ensam klocka

Hon tittade på klockan, hon tittade upp. Hon tittade ut över sjön, utöver evigheten, ut över sitt liv. Hon tittade ner på klockan igen och knäppte sakta av sig den. Hon gick ut på bryggan och kastade iväg den så långt hon förmådde. Då kom plötslig allt över henne igen det liv hon sakta glömt under vandringen hit kändes av igen. Hon satte sig ner på bryggan, lät fötterna skvalpa lite i vattnet. Hon tänkte på sitt liv, på ont och gott på svart och vitt, hon tänkte även på det som var lila. Ja, lila var en färg eller lila kanske var en flicka. Lila kanske till och med var båda. Då kom den flickan, Lila, eller lila är nog fel ord. Men hon hade inget namn, inget som någon förstod och lila var hennes kläder så Lila blev hennes namn. Lila satte sig bredvid Malena, ja Malena hette hon. Hon som ogillade en klocka, hon som just nu satt och tänkte på svart, på vitt och även på lila. Ja, fortsatte tänka, Lila störde inte hennes tankar trots hennes oväntade framträdande från skuggorna. Då Malena fortsatte sitta tyst frågade Lila:
”Var har du min klocka?”
”Jag tappade den när jag badade” sa Malena tyst, något skuldmedveten.
”Du är inte blöt i håret?” svarade Lila lugnt.
”Nä” svarade Malena undvikande och ryckte lite lätt på axlarna.
”Den klockan var värdefull”
”Mmmm, jag förstog det ” svarade Malena.

Båda viste sanningen och båda viste att den andre och så viste. Ändå pratade de. Fråga inte mig varför, jag vet inte varför Lila frågade och jag vet inte varför Malena svarade som hon gjorde. Men faktum kvarstår, Lila frågade och Malena svarade. Även om vissa av hennes svar var lögn, så svarade hon fortfarande.

”Varför gick den av?” frågade Lila stilla.
”Jag vet inte. Den kanske inte tålde vatten, men det gör den väll?”
”Bara så länge tiden tickar och så länge den inte hamnar i ont vatten” svarade Lila sakligt.
”Ont vatten? Det här är väll inte ont vatten? Klockan har väll inte slutat ticka?!” Frågade Malena desperat och drog kvickt upp fötterna ur vattnet igen. Lila såg sorgsen ut och om man var riktigt uppmärksam kanske man skulle kunna upptäcka en tår på hennes kind men jag är inte riktigt säker.
I samma stund så försvann plötsligt allt vatten från sjön. Det enda som fanns kvar på sjöbottnen var klockan, inga alger ingenting, bara klockan. Den hade stannat, slutat ticka och skulle aldrig behöva ticka igen.
Lila hopade ner på sjöbottnen och gick fram och tog upp klockan. Hon gick tillbaka till Malena och visade upp den för henne.
Malena tittade skräckslaget på klockan. Lila klappade henne försiktigt på kinden och Malena försökte lugnade sig. Lila sträckte fram handen åt Malena. Hon tog den och hoppade ner på sjöbottnen bredvid Lila. Tillsammans började de vandra hand i han, bortåt mot evigheten.

Författare:

Publicerat

Dela: