En Flickas Kärlek Till Sin Mamma!

En Flickas Kärlek Till Sin Mamma!

Denna novell handlar om en flicka och hennes mamma
Hennes historia börjar såhär:

När Frida var 1½ år gammal så ”förlorade” hon sin mamma.
Hon kommer inte ihåg nått utav det men det har alltid varit jobbigt för
Henne att acceptera att hennes mamma hade ”lämnat” henne.
Men det gick ingen nöd på henne för hon hade Världens Bästa Pappa!
Hon behövde aldrig känna att hon saknade en mamma för hennes pappa gjorde allt själv…som egentligen två föräldrar hjälps till med. Han lämnade Frida och hennes bror på dagis, sen gick han till jobbet, sen hämtade han de från dagis. Och hushållet sköte han jätte bra. Han tvättade, diskade, lagade mat, städade, ibland bakade han också mm
Så på det sättet behövde hon aldrig känna att hon saknade en mamma. Men hon kände alltid att det var nått som fattades. Hon kunde prata med sin pappa om allt. Men vissa saker hade varit lättare att prata med sin mamma om. Frida träffade sin mamma då och då. Men det gjorde ingen skillnad i hur hon kände. Men åren gick och hon växte upp och blev en snäll tjej och duktig i skolan. Hon hade alltid glimten i ögat och för det mesta ett leende på hennes läppar. Men det finns en dikt som hon gillar väldigt mycket som hon känner stämmer på henne.. ”Mina Ögon Kan Glittra, Mina Läppar Kan Le, Men Sorgen I Mitt Hjärta Kan Ingen Se…..”

- Pappa, jag går nu till skolan, sa Frida.
- Jaha ok, men vänta 1 sekund så kan vi ta sällskap, sa hennes Pappa.
- Ja…ok men skynda dig..haha, sa Frida

I skolan var hon väldigt duktig som sagt. Och fick ganska bra resultat nästan på varje prov.
Engelska och matematik var hennes favoritämnen. Åren gick från lågstadiet till mellanstadiet och nu väntade högstadiet. Det såg hon fram mot väldigt mycket.
Men hon kände ändå alltid ett tomrum i hennes hjärta efter sin mamma.
Frida åkte till henne och hälsade på. Och de första två dagarna var jätte bra. Men sen så hände det alltid nått så när hon kom hem så grät hon ändå ut mot sin pappas axel. Antingen hade hennes mamma lovat henne någonting som de skulle göra eller vad som helst. Men gång på gång höll hon inte sitt löfte. Och Frida lärde sig aldrig att inte se fram emot någonting som hennes mamma lovat för att hon inte skulle bli besviken och ledsen gång på gång.
Varje gång hennes mamma sårat henne så fick hon ett sår i sitt hjärta men med tiden så blev det ett ärr. Men det fick inte vara ett ärr, utan det där ärret bara fortsattes att rivas upp igen. Hon älskar sin mamma så mycket att hon står ut med den smärtan hon utsätter henne för. Och Frida vet nu att det ärret aldrig kommer försvinna.

- Hej mamma, sa Frida.
- Hej gumman, jag håller på med maten, sa hennes mamma.
- Ska jag hjälpa till med någonting? Frågade Frida.
- Hmm…ja du kan öppna majs burken där på bordet och skära några tomater, sa hennes mamma.
- Mamma, vilken film var det som vi skulle se på bio ikväll? Frågade Frida.
- Frida, förlåt jag vet att jag hade lovat att vi skulle göra nått tillsammans men det går inte nu för Krister och jag har inte gjort nått på länge så vi tänkte göra nått.
- Alltså det blir alltid så här, du gör allt för din Krister! Ni bor ju tillsammans, ni kan göra saker hela tiden, sa Frida

Krister är Fridas mammas nya man och Frida har ALDRIG gillat honom.
Hon rent ut sagt hatar honom och hon har bra anledningar till att göra det.

Men som vanligt så åker Frida hem och gråter.
Fast hon gråter inte längre ut mot sin pappas axel. Utan hon går in till sitt rum, och där
Sätter hon på musik sen lägger hon sig på sin säng och gråter ut. Hon känner att hon måste få ut allting. Och varje gång det händer så tänker hon varje gång att ”Jag ska aldrig mer åka dit”
Men hon älskar sin mamma så himla mycket ändå fast hon sårar henne som ingen annan någonsin har sårat henne förut. Och så åker hon ner dit gång på gång och hoppas och tänker att ”Den här gången är det annorlunda, det kommer bli bra nu..”
Men det har bara hänt någon enstaka gång i hela hennes liv att det har varit bra hos hennes mamma och hon har inte kommit hem och gråtit.
Hon har jätte snälla och söta kompisar. Speciellt en…hon heter Cecilia.
Cecilia och Frida de pratar om allt och Cecilia tycker att Frida är snäll, omtänksam och osjälvisk. Frida tycker att det är väldigt viktigt med bra vänner. Utan vänner är man ingenting.

Ännu en gång åker Frida till sin mamma. Men den här gången kommer det dröja länge innan hon åker dit igen.

- Hej mamma, sa Frida när hon klev in genom dörren.
- Hej Frida, hur mår du? Sa hennes mamma.
- Det är bara bra, sa Frida ”Hoppas det kommer fortsätta vara bra också” tänker Frida.

Frida har precis fyllt 15 år och dagarna går hyfsat bra. Kristers dotter är där hos de också, så de umgås med varandra. När det bara är en dag kvar tills de båda ska åka hem så känner Frida att hon har burit på så mycket skit och det tynger ner henne mer och mer. Och nu har det gått så långt att hon inte orkar längre. Hon måste få ut allting. Hon sitter i köket och Krister kommer in i köket och ger henne en taskig kommentar som vanligt.
Men nu har hon fått nog. Och för första gången så börjar de att bråka och tjafsa med varandra.
Och Frida får ut allting som hon har burit på i flera år och hon säger exakt vad hon känner om hennes mamma och Krister hennes man. Och så säger Frida en sak till sin mamma som hon aldrig trodde att hon skulle säga:

- JAG HATAR DIG MAMMA, FAN VAD MYCKET JAG HATAR DIG.

Hon ångrar sen vad hon sagt när hon ser hur hennes mammas ögon bara blir blankare och fyllda med tårar. Och nu känner hon skuld att allt är hennes fel, att det är hon som har varit dum nu mot sin mamma. Det var ju inte det som var meningen. Hennes mamma har svikit henne utan att Frida har förtjänat det. Och nu när hon vill få ut allt och lätta hennes hjärta så får hon skuldkänslor på köpet. Hon orkar inte längre.
Hon har det tusen gånger bättre hos sin pappa och hon har klarat sig utan en mamma vid sin sida ända tills 15 års ålder. Så det ska inte bli några problem att vara utan henne i 15 år till.

Nu har det gått 7 år sen den dagen och Frida är 22 år gammal och väntar barn med sin pojkvän som hon också är förlovad med. Och hon kommer alltid finnas där för sin dotter/son så länge som hon lever.
Frida har inte pratat med sin mamma sen den dagen.
Hon känner inte att det som hände den dagen var fel tvärtom, det var bra.
Men hon kommer alltid att ha ett upprivet sår i sitt hjärta efter sin mamma som hon utan några tvivel älskar trots all smärta hon orsakat henne.


© Sandra Forsslöw

Skriven av: Sandra Forsslöw