EN FÖRÄLSKELSE

En förälskelse


Perfektion

Ett flickrum. Rosa. Spetsar och himmelsäng. Vita väggar prydda med affischer från diverse romantiska filmer. En svag doft av sommar svävar lätt omkring. Solens strålar blir till glitter då den träffar den nypolerade fönsterrutan och tar sig in i rummet för att ge liv. En flickdröm. Ett liv, en framtid.
Det var därför, på grund av känslan av liv och framtid som döden blev så oerhört, oerhört förkrossande för hennes mor.
Hjärnsubstans på väggarna. Det var blod i hela sängen. Små röda droppar som färgande vita lakan och som bildade en pöl på golvet. En pistol på den himmelsblå mattan. En kropp utan något riktigt huvud. Bara geggamoja kvar av det som en gång vart ett dockansikte, älskat och beundrat. När hon såg allt låg, konstigt nog, fortfarande samma känsla kvar i rummet, oskuld. Det var en total chock. Inga tecken eller onormaliteter hade förekommit. Ingenting. Hennes första tanke var att: ”Det måste vara en dröm, detta händer inte, det är inte på riktigt, ta det lugnt nu Ing-Marie, du drömmer” och allt snurrade runt, runt, runt som i en karusell som går alldeles för fort.
Det tog luften ur hennes mor. Som om att hon varit en ballong som något knutit upp och släppt ut all luft ur – och du vet hur det låter då. Ett tjut. Samma tjut hade hon också i huvudet flera år efteråt. Och hon mindes för alltid lukten. Lukten av lik. Lukten av hjärna som reagerat med syre. Den gjorde henne illamående i de mest opassande situationer. Hon återhämtade sig aldrig, modern, Ing-Marie. När hennes dotter dog, dog liksom hon också.
Media tystades ner. Ingen sa något. Flickan lämnade en tung, tjock tystnad efter sig. Ett tomrum, ett hål. Svart och mörkt – en total motsats till det hon var.

Hon hette Beatrice. Hon var tolv år och bland det sötaste människan någonsin skådat. Hon hade vänner, medelbetyg, hon var lugn men hade sina stunder av uppror hon också. Hon var som alla andra, förutom en svag böjelse för det där flickiga. Absolut inga pistoler.
Det var en varm sommardag. Ingen idyllisk sommardag kanske, men det var varmt. En promenad hem från skolan som tog ungefär tjugo minuter. Hennes blonda, skimrande hår fladdrade lätt i vinden, hennes läppar var formade i något slags leende. Hon gick med bestämda steg, men fortfarande väldigt flickiga sådana. En knälång kjol gjorde sommarvärmen uthärdlig. Hade någon fått för sig att verkligen granska henne där hon gick, hade de förmodligen tänkt på ordet perfektion. Hade de dessutom sett bortom perfektionen hade de kanske lagt märke till det där ovissa draget som visade sig då hon log. Draget från hemligheten. En hemlighet som var tyst men som aldrig gick att dölja helt. Små detaljer gjorde den synlig. Små detaljer ingen såg eller ville lägga märke till eftersom de bländades av den där perfektionen.


Ett privat mysterium

En varm sommar med kalla drag. En förkylning som inte släppte, halsont, rethosta och grönt slem. Uppehåll från baletten i veckor. En tuff tid, - men tillräckligt tuff för att få en att inte orka längre?
- Nej, så kunde det väl inte vara?
Beatrice död tog hårt på omgivningen. Frågor ställdes, frågor som ingen kunde svaret på men som man ändå gärna satt och filosoferade på. Hennes mor fick läggas in på psyket under en kortare tid och hennes far fick, med den lilla kraft han hade kvar, försöka att få det trasiga pusslet att se så helt ut som möjligt.
Inget brev hade hittats. Ett privat och medialt mysterium hade tagit fart men det mediala slutade ganska snart då polisen genast la ner teorin om mord. Det var ju s j ä l v m o r d. Det privata mysteriet skulle aldrig klaras upp eller läggas ned. Det privata mysteriet förblev en pina, nålen på stolsdynan som stack sådär hemskt helt oförberett. En äcklig känsla i magen som kröp upp genom halsen på två helt slutkörda föräldrar när de minst anade det.
Ett evigt letande och grävande bland Beatrice vänner och bland hennes privata saker resulterade inte i någonting förutom mer virrvarr och tårar. Tillslut, efter flera år, kunde de acceptera det som hänt och andas ut. Ärret satt dock kvar på insidan för alltid.


Vägen hem


Slutet på en tuff skoldag avnjöts med högläsning av fröken Elisabeth. En modern tappning av Romeo och Julia skulle man kunna säga, en saga som faktiskt fångade de förpubertala eleverna. Snart var det sommarlov, en resa till Grekland väntade Beatrice om några veckor. Sedan en tripp till Gotland för att uppleva medeltiden på nytt under medeltidsveckan.

Den ständiga promenaden hem. Både lycka och krämpa, men ganska jobbigt med en hosta som aldrig gav upp. Nya skavsår från sandalerna gjorde den ännu mera besvärlig, men två citronfjärliar som lekte i den varma vinden fick på något sätt smärtan att blekna. En av de två fjärilarna virvlade runt henne och vingarna fladdrade extra snabbt, tillslut tog den mod till sig och satte sig i Beatrice hår. Där satt den helt stilla och Beatrice började gå så sakta och så försiktigt hon kunde för att den skulle följa med henne så långt som möjligt. Men efter bara några sekunder började den flaxa och stöka runt i det blonda, tjocka håret och flög tillsist sin väg och förenades åter med sin partner. Fjärilarna gjorde 12-åriga Beatrice så upprymd att hon bestämde sig för att ta en omväg hem. En väg genom parkleken, en extra promenad på 10 minuter.
Parken var vacker och för Beatrice var den näst intill antik. Den var byggd under 70-talet och alla originalinventarier stod kvar, slitna men ändå i gott skick. På ena sidan parken höll man däremot på att bygga om. En modern klätterställning med tillhörande gungor skulle upprättas. Män i bara överkroppar stod och grävde ett stort hål. Den 12-åriga flickan med det blonda håret kunde inte slita sig ifrån sin nyfikenhet och var tvungen att låtsas att vägen förbi byggarbetet tillhörde hennes dagliga rutiner. De arbetande männens svällande muskler väckte något i Beatrice. Inte sexuell upphetsning såsom en kvinna kanske skulle känna i en liknande situation utan en känsla av upprymdhet, spänning och ett förbannat pirr i magen som inte skulle släppa på hela dagen. En av männen tittade på henne. Han log. Han var vacker. Hon kunde inte säga hans ålder, han hade kunnat vara 22 och han hade kunnat vara 35. Han hade mörkt, kortklippt hår, mörka ögon, en smärt kropp som var något tunnare än de andra männens. En fet snusprilla under höger sida av överläppen. Han var vacker. Beatrice hostade till och fick kämpa för andan en stund. Han avbröt deras ögonkontakt och fortsatte gräva.
Beatrice gick, något generat, hem med pirret i magen och pirret höll sig kvar ända till middagen som serverades klockan åtta den eftermiddagen. En middag som knappt gick ner men en dessert som smakade som sommar i munnen.


Dagen därpå var en regning dag. Inga fjärilar och ingen strålande sol så långt ögat kunde nå.
Däremot ett trassligt hår som satte sig på tvären och gjorde tvärtemot det hon ville göra. Ingen kjol, inga sandaler. Ett par fula men praktiska stövelliknande skor och långbyxor som värmde bra när man var lite sjuk. Ingen dans idag heller. Suck.
Åter igen den långa vägen hem, förbi byggarbetarna, förbi honom, han som gav henne ett pirr i magen för bara 24 timmar sedan. Åter igen såg han på henne, hon kände sig förlägen och skämdes över sin klädsel, något som han verkade se förbi.


Mannen med de stora händerna

Han hade presenterat sig som Peter, kommit fram och tagit henne i hand. Det som Beatrice hade reagerat starkast på var hans enorma händer. De liksom svalde hennes små bleka fingrar med hull och hår. De var gigantiska och huden var hård som läder. Ett resultat av flera års kroppsarbete. Han log hela tiden. Det gjorde henne obekväm men obekvämheten fick henne att attraheras ännu mer. Han frågade efter hennes namn och hon svarade bara med ett mummel: ”Beatrice”
I den stunden visste hon att hon var ute på djupt vatten. För magkänslan talade till henne. Men hon struntade nonchalant i den, som om den vore hennes mor och hon var en revolterande tonårsdrottning. Hon ville ha mer av honom. Han med händerna, Peter.
”Beatrice, ett fint namn, får man fråga vad en flicka som du gör på dagarna, eller låt mig gissa! Du går på Riddarsjöskolan? Eller hur?” Han log som om att han visste att han avslöjat en stor hemlighen.
Riddarsjöskolan var en skola för äldre barn. Beatrice var inte sexton år, det var till och med långt till dess. Ändå kunde hon inte förmå sig att svara annat än ja. Det var så enkelt. En så liten lögn som aldrig skulle skada i alla fall. En fågel sjöng uppe i den stora eken som stod precis intill Peters arbetsplats. Både tittade upp och efter en stund möttes deras blick igen. Han bruna ögon såg på henne. Han log. Han frågade tillsist om hon ville träffa honom i morgon, samma plats men två timmar senare. Beatrice revolterade återigen mot magkänslan och svarade ja.


Hemligt möte nr.1

Hon bar en vit knälång kjol, vita nätta sandaler och håret fladdrade fritt i sommarvärmen.
De träffades i parken men Peter verkade ha bråttom, han sa bara, med ett stressat uttal, ”kom med här” och sedan tog han henne i armen och gick med raska steg bortåt. Beatrice blev rädd, hon hade blivit varnad för äckliga och fula gubbar många gånger och pulsen blev bara högre och högre ju längre bort de kom. I hennes huvud: ”H J Ä L P !”
Men Peter var tydligen inte någon ful gubbe, han ville bara bort ifrån sina arbetskamrater och den testosteronfyllda stämningen. Det visade sig att han tagit med henne till en lugn och vacker plats, precis bakom allting. Här var ingen annan än dem. En plats som gjort för romantik, och förväntningarna la sig om ett tungt lock över de båda. De satt på en liten gräsplätt med solen i ryggen. Det första Peter gjorde, efter att han med sina enorma spindelliknande händer lagt in en prilla, var att säga: ”Berätta inte om det här för någon är du snäll, det blir bara pinsamt… jag..jag.., du förstår”, med en röst som darrade. Beatrice nickade, plockade en maskros som satt bredvid henne och började pilla på de små gula, fjäderlika bladen. Hon blev kletig om fingrarna, så som man blev när man var barn, och visade sitt missnöje med en stor grimas. Peter skrattade.
Det var tyst. Pinsamt tyst. Tillslut kläckte han, byggarbetaren med de stora händerna, ur sig:
”Berätta om dig själv, vem är du?”
En klump i halsen på en tolvårig flicka som hade revolterat mot sin magkänsla och som visste att hon var tvungen att fortsätta ljuga om detta skulle ta henne någonstans. En känsla av spänning och skräckblandad förtjusning. Vad kunde
hända, liksom?
Hon berättade för Peter att hon var sexton år, gick på den där skolan han pratade om tidigare, gillade rockmusik men dansade balett, fast inte just nu för hon var sjuk. Hon talade snabbt med tydligt, som om det var inövat. Repliker. Något som Peter inte lade märke till. Han var antagligen själv en dålig skådis. Peter talade trögt och fumligt, han hade svårt att formulera sig, Beatrice tänkte att han antagligen hoppat av skolan och börjat jobba i tidig ålder, kanske i den ålder hon utgav sig från att vara. Peter sa aldrig hur gammal han var och Beatrice frågade inte heller, men hon frågade sig själv om kvällarna innan hon somnade. Det var också mer saker hon undrade över; Visste Peter att hon ljög om sin ålder? Hon såg ju inte ut som sexton, inte heller som tolv kanske men INTE som sexton. Vem var han? Varför hade han gått fram till henne?
Pirret som hade förföljt henne sedan de träffades hade omvandlats till ett annat slags pirr, en oro som alltid fanns där. En lögnares oro, oron inför att bli påkommen. Men där fanns också en liten växande känsla av förälskelse. Förbjuden och hemlig men ändå ljuv. Och kanske, om Peter blev förälskad i henne också, skulle hon kunna avslöja sin riktiga ålder utan att det skulle spela någon roll.


Förälskad

De fortsatte träffas i smyg, i hemlighet. Nästan varje dag under flera veckors tid sågs de. De kramades och kysstes också ibland. Men Peters stora händer rörde henne aldrig på det sättet, det gick aldrig för långt. Som om att han visste att hon bara var tolv. Förhållandet med den äldre mannen (vars ålder hon fortfarande inte var medveten om) gjorde att hon var tvungen att hitta på nya vänner för sina familjer, nya ställen som hon ”hängde” på. Hennes resultat i skolan förblev dock oföränderliga och därmed blev ingen orolig.
Peter spände ögonen i Beatrice. Hans intensiva bruna ögon som hon älskade, som hon ansåg sig inte kunna leva utan. Han kysste henne och hon kysste tillbaka. ”Du kysser som en prinsessa flicka!” utbrast han och gav henne en puss på pannan. Klockan hade blivit mycket och de var båda tvungna att ge sig av. Båda åt olika håll, helt ovetande om var den andre tog vägen.
Han gick hem med en känsla i magen: Förälskad
Hon gick hem med en känsla i magen: Förälskad

Det hade nu gått flera månader och deras möten hade blivit rutin. De träffades varannan dag, samma tid, samma plats, genom hela veckorna och månaderna tills hösten blev intensivare. Helt utan misstankar från omvärlden, men med en egen misstanke: ”Han vet hur gammal jag är”


Kris

En stormig dag var Peter försenad, trodde hon till en början. Men det skulle visa sig att han inte dök upp över huvud taget. Inte heller kom han dagen därpå, inte på hela veckan. Beatrice gick till mötesplatsen som vanligt, enligt rutinerna, men aldrig var han där. Hon satt och satt i kylan och väntade. Lät en tår rulla ner längs kinden. Han vet, tänkte hon hur många gånger som helst. Det ekade i huvudet. Han vet han vet han vet han vet HAN VET.
Efter flera veckors försök till att träffa honom, efter att ha besökt hans arbetsplats men inte funnit någon Peter (ingen visste vem han var), efter att ha ringt till alla Peter i hennes område som fanns med i telefonkatalogen utan något resultat, gav hon upp. Hennes liv föll i spillror, kristallen gick sönder, hennes hjärta blev till små kaksmulor. Hennes förälskelse sved och brände där innanför den lilla bröstkorgen. Ingen hade hon att vända sig till.
Hon förträngde Peter, hon var tvungen. Satsade på skolan igen började med baletten så fort hon kunde. Försökte glömma honom. Men han kom till henne om nätterna. Han log, han kyssten henne, drog fingrarna genom hennes hår. Hon vaknade kallsvettig, VAR ÄR DU PETER? Skrek hon tyst. Borta med hösten tänkte hon, grät sig till sömns igen.

Dagarna gick. Hjärtat fortsatte svida, inget kunde få skärvorna att bli till ett igen. Inget hopp kvar, ingen tro, ingen lust. Ingen förälskelse. Allt bleknade utan honom. Blev grått och dassigt. Baletten blev ett stelt försök till att hålla liv i kroppen men hon såg mest ut som en dålig stumfilmsskådis där hon stapplade fram i tyllkjol och tåspetsskor.

Ett brev

Ett brev i brevlådan på måndagen. Ett skärt kuvert adresserat till Beatrice. Hon skyndade sig in, hon visste vem det var ifrån.
En lapp. En endaste liten lapp med tre nedklottrade ord: Ordet är fritt, och en signatur: Farväl - Peter.
Nej nej nej nej nej nej nej. Inte farväl, inte tre konstiga ord, nej, detta händer inte. Tårar, panik, andnöd. NEJ. Jag drömmer. Min förälskelse!
Det blev svart i det lilla rosa flickrummet. Ett regnmoln låg över henne medan allt annat var i ständigt, varmt solsken.

Hon gick till skolan som vanligt, log mot fröken, skötte sig, gjorde läxorna. Gick på baletten och stapplade de 60 minuterna hon betalde för. Men det var inte värt något längre.


En pistol. Pappas. Skarpladdad. Ett skott. Hjärnsubstans och blod överallt. En lättad oro. Ett lugn som spred sig i ett rum som senare skulle fyllas av kaos.
Beatrice såg på röran utifrån. Hon såg på sig själv som om hon var en annan människa. Hon var död nu. Dödare än dödast. Hennes huvud var en enda sörja.Geggamojja.





Ordet är fritt

Efter två månader begravdes sörjan som en gång varit en vacker, enastående flicka. Det var en hemsk begravning. Ingen andades, ingen sa något. Alla gick som om de trampade på nålar, de liksom smög sig fram, såg ut att ha ont i hela kroppen.
Längst fram i kyrkan satt en förkrossad mor och en lika förkrossad (men lugn utanpå) far. Tårar sprutade åt alla håll, prästen hade svårt at göra sig hörd för alla tjut.

Längst bak satt en man, det var svårt att säga hans ålder, han hade kunnat vara 22 och han hade kunnat vara 35. Han hade bruna ögon, ett vackert ansikte och enorma händer som såg ut att vara gjorda av läder. Han var den enda med torra ögon den dagen. Han satt helt själv men kom undan med det då alla var så uppe i sorgen.
Prästen predikade om liv och död, om Gud som tog hand om alla där uppe i himlen. Han avslutade med ett ”amen” och sa sedan att den som ville fick komma upp och säga några ord, vad man kände för, om man ville. ”Ordet är fritt” sa han och gick ned ifrån det som såg ut som någon slags scen där kistan stod.
Mannen längst bak ryggade till. Han blev blek i ansiktet. Allt stod stilla för några minuter. ”Ordet är fritt” De där orden, det gjorde något med honom. Det syntes inte om man inte granskade honom noga men något hände. Med stapplande steg började han gå framåt på den lilla vägen fram till kistan. Alla såg på honom, slutade gråta, bara stirrade på den där bleka främlingen och hans enorma händer. Han lossade mikrofonen från stativet och förde den till munnen men stod bara tyst ett bra tag. Han kände hur en förväntan från alla andra växte sig stark. Han hade svårt att röra läpparna, de var stela, han var helt betagen av prästens sista tre ord.
”Jaa, jag kände ju inte Beatrice så bra, men, ehm, hon var en oerhört generös och varm flicka och jag beklagar verkligen, eh, det här, det är hemskt, jaa… eh...” Det var ett oerhört misstag att gå upp och tala inför alla dessa människor som befann sig i ett extremt sorgeläge. Han framstod som ett fån. Ingen visste vem han var och kanske var det bra att ingen blev nyfiken på honom efter hans tal heller. Hade man inte varit så bedrövad över det som hänt hade man skrattat åt hela grejen. Men det gjorde man inte nu. Han lämnade mikronen igen och sa bara ”Ordet är fritt” innan han gick ner ifrån den lilla scenen och direkt ut ur kyrkan.
Mannen skulle inte dyka upp på begravningsfikat. Han skulle inte bli ihågkommen utan bortglömd, någon skulle kanske ta upp honom under en lunchrast någonstans men annars fanns han inte kvar. Ingen skulle heller någonsin igen våga yttra sig i det tysta kaoset, i rädsla för att riva upp två förkrossade föräldrars sår. Han försvann lika snabbt som hans sista ord, lika snabbt som Beatrice.

Skriven av: jenny lindblad