En förlorad vän.

Löven rispade mot mina armar och nässlor brände min ben när jag sprang rakt igenom skogen.
Jag flåsade och ville bara sakta farten opch hämta andan. Men det här var ingen lek och jag var tvungern att springa för att hinna.
Svettet gjorde så att håret klibbade sig fast i pannan och jag började få huvudvärk.
Det värsta var magen. Den satte igång att gå huller om buller och var utom sig av oroa. Precis som min hjärna.
Plötsligt såg jag henne. Det blonda hästsvansen uppe i skyn och så såg jag henne hoppa.
- Julia, neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! skrek jag. Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej neeeeeeeeeeeeeeeej!
Jag vrålade allt jag kunde. Men det ändrade ingenting. Julia skulle inte komma tillbaka....

- Makaroner med fiskpinnar och mjuka kokta broccolin! sa mamma överdrivet glättigt.
Jag pressade fram ett leende och svalde ner makaroner på gaffeln.
Mamma tog det hårt att hennes bästa väns dotter dött.
Hon tog självmord....
Tanken svepte genom mitt huvud och fick mig att rysa till. Ögonen tårades och jag vände ansiktet mot tallriken medan jag tog upp ny mat.
Jag var inte alls hungrig. Men mamma sörjde fortfarande sin guddotter och försökte allt. Jag ville inte såra henne fast jag nu skulle vilja vara arg.
Men när jag tänkte på den flygande hästsvansen och vårat skratt tillsammans orkade jag inte längre.
- Tack för maten, sa jag kort och gick därifrån.
Jag skulle inte gå på Julias begravning. Hon var min bästa vän... Min bästastre kompis. Och nu är hon inte kvar!
Vem ska jag sitta och fnittra med på kvällarna? Den enda jag har nu är dumbommens Jessikas storebror Jones.
- God natt, Julia, viskade jag uti tomma intet, vila där du vilar.

- Strunta i Julia. Inget att ha, sa Jones.
Jag stirrade, det var inte sant, vad var det med honom?
Visst, Jones hade aldrig gillat Julia. *Det berodde nog på att de varit tillsammans ett tag men sedan dumpade Julia honom * men han borde i alla fall kommit över allting och förlåtit henne nu när hon dog.
- Vadå strunta i henne? skrek jag och reste mig upp. Det vore likadant som om Jessika dog och jag bara skulle säga '' strunt i henne. Ingenting, bara lite damm! ''
Jones såg inte ens ut att ångra det han sagt utan ryckte på axlarna.
- Jessika är inte som Julia.
- Nej, Jessika är dummare och elakare! muttrade jag.
- Dessutom så är Jessie min syster, sa Jones irriterat.
Jag såg på honom, ögonen sved och jag visste att jag var röd om ögonen.
- Det är visst nåt du inte förstås, Jones, viskade jag, jag och Julia var som systrar.

Jag sitter där i trädstammen och försöker sjunga. Men de vackra orden ersätts av mörka.
'' Du sitter här ensam och ingen att bry dig om,
du kommer aldrig växa, aldrig bli som dem,
du kommer bara gråta, tycka syck om dig själv,
Men jag väntar fortfarnade, jag väntar fortfarande, på en dan, när min lycka vänder. ''
Jag grät tyst.
Allt kändes hemskt, det jag såg var bara svarta väggar och ett svart gap som jag föll nedför helat tiden.
*Jag suckade * jag fortsatte sjunga.
'' Im sitting here alone, and think about my life,
we was only friend, and you're not my wife,
but i donät care about that, 'cause you're my sister,
But now you're dead,
i saw your bed,
i'm vrying out today,
you're always a day away!
But i'm still waiting, i'm still waitint for that day, when my lucky.... ''
Jag hade börjat sjunga högt om och om igen, med exakt samma dåliga engelska ord.
Samtidigt som jag grät ännu värre hörde jag en röst inom mig.
Jagh var säker på att den kom inifrån mig, det var Julias röst.
Jag vägrade ge sången * det var en sång som jag inte ville ge * fram.
'' Du ska ej sjunga, bara kalla takten.
nu när jag är borta, har du hela makten,
tänk på alla saker jag har gjort illa,
så nu ska du springa ej mer tid att spilla
tralalalalala sjung och vara glad, lalalalalalala det kan vara svårt men bra. ''
Jag tyckte det var konstigt men så kom en våg att trötthet och förståelse.
- Jag ska leva, viskade jag, minnas alla onda saker du gjort och skratta åt dem, jag ska gå på din begravning och känna din förlåtelse. Jag ska minsann se till att vi för alltid förblir bästisar!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 11 år