En främling gick förbi.

En främling gick förbi.



Vi måste flytta oss nästan ett halvt sekel bakåt i tiden. Året var 1952. Allt började i Paris och skulle ha slutat i Dakar. För oss svenskar var Paris exotiskt och främmande. Ögonen såg stort på Champs Elysées, Triumfbågen, Montmartre, Place de la Concorde och Sacré Coeur.



Paris var himmelriket.



Det som började i Paris och skulle sluta i Dakar var givetvis 1952 års Paris-Dakar rally.

Vi unga män, nå-ja pojkar, var som uppslukade av motorcyklar. Att få köra motorcykel till Paris var bara det ett obeskrivligt äventyr. Fortsättningen ner till Algeciras och över till Tanger var som att köra på räls.



Ibland såg man en medtävlare. Ibland såg man en fransman eller en spanjor. Men i övrigt var man helt utlämnad till sig själv. Men efter många timmars ensamkörning blev man väl mottagen på etappmålen.



Det som hände det hände i Sahara. Av alla platser på denna jord.



Det började bra. Visst blev man trött av att ta sig fram i en grusgrop. Ansiktet kunde ibland kännas som om man blev utsatt för Atlas Copcos mest effektiva sandblästringsmaskin. Färgen på bensintankens framsida slipades bort och metallen sken som om den var förnicklad.

Skinnkläderna blev skrovliga av sanden som trängde in i lädret. Trots att jag hade två lager linnenäsdukar över näsan och munnen åt jag sand.

Jag var ute efter strapatser och jag var på rätt plats.

Förvånansvärt nog var inte värmen något problem. Mina farhågor besannades inte. Eftersom motorcykeln var i rörelse kyldes kläderna ned av fartvinden.



Första dagens körning gick min väg. Med hög fart och med rätt kurs kom jag efter fem timmar fram till en oas. Palmer, grönt gräs, vattenhål och ett hus, eller var det en stor borg. Här fick vi vila ut i två dagar. Beduiner var en ny bekantskap för oss som kom med bilar och motorcyklar. De kom med kameler som var lastade med stora och säkert tunga packningar. De vaggade så ibland såg det ut som om de skulle tappa balansen och falla.

Det var inte tal om att tala med dem. På mellandagens kväll satt vi runt eldar, såg och lyssnade utan att förstå ett ord. Men vi var där och vi upplevde det. Under dagtid arbetade vi med våra cyklar. Vi var utlämnade till cyklarna så det gällde att ge dem den omvårdnad de behövde.



På tredje dagens morgon lämnade vi oasen på motorcyklar eller i bilar. Sanden låg stilla. Inte en krusning på dynerna. Det var lätt, mycket lätt att köra eftersom sanden inte hade rört sig på några dagar. Underlaget var hårt som en svensk grusväg.



Plötsligt hostade och puttrade motorn. Jag kände hur cykeln bromsades av att motorn inte gav någon effekt.

Det som inte fick hända, hände.

Jag hade karta, jag hade kompass, jag visste exakt var jag befann mig. Det prekära i min situation var att det var endast jag som visste det.



Sand så långt ögat kunde se och det var inte långt. Min färd hade gått upp och ned, som en berg- och dalbana av värsta slag. Sanddynerna var höga men inte särskilt branta.

Nu satt jag i dalen mellan två höga sanddyner. Det skulle ta allt för mycket kraft att gå upp för den sandiga sidan.



Värmen började krypa in under mitt skinnställ. Vatten hade jag för några timmar. Bensin hade jag inte. En ventil i förgasaren hade släppt sitt fäste och där hade min bensin läckt ut.



Någon skugga var inte att upptäcka. Jag tänkte på hur man gjorde på fjället, grävde ned sig i snön.

Nu insåg jag att åtminstone denna natt måste jag bereda mig på att vara alldeles ensam i den stora öknen.

Om en timme stod solen i zenit och jag hade inte en möjlighet att gömma mig för dess varma strålar. Kände hur paniken började växa inom mig. Det var många äventyrsfilmer som jag borde ha avstått från. Torra benrangel som satt insandade vid sidan om ett havererat flygplan eller en trasig bil.



Utan att jag kände det tog solen och värmen ut sin rätt.



Så kom främlingen.



Beduinen vandrade på toppen av sandvågen. Efter honom balanserade en kamel på den smala sandkanten.

Beduinen var klädd i grått och färgen på hans kläder gick i ton med sanden och kamelen. Det var overkligt som om en konstnär genom hårt arbete med färgcirkeln och penslarna hade återgivit en harmonisk bild.

Det var varmt. Pressande varmt. Ångande varmt. Värmen steg som en transparent ånga. Beduinen blev större och större ju närmre han kom. Han såg gammal ut. Men skenet bedrog. Beduiner över fyrtio år är omöjliga att åldersbestämma.

Jag vinkade lite svagt och svepte med armen från den ena sidan till den andra. Beduinen gjorde inte det minsta sken av att ha upptäckt mig. Utan en sidoblick vare sig mot mig eller motsatt håll gick han vidare. När han var mitt ovanför mig stannade han upp. Sträckte ut armen på samma sätt som Karl den tolfte gör i Kungsträdgården hemma i Stockholm.

Majestätiskt och auktoritärt, gesten visade att beduinen bestämde. Vad då bestämde. Nu fortsatte främlingen, beduinen, sin vandring tätt följd av sin kamel. Pekade mot vem, för vilka? I mitt omtöcknade sinne uppfattade jag inte att beduinen observerat mig. Jag kände en obeskrivlig rädsla växa upp inom mig.

Hur skulle detta sluta? Efter några minuter såg jag endast bakdelen på kamelen.



Min nästa förnimmelse var att jag skakades, kastades från ena sidan till den andra. Ett brummande ljud sövde mig så att jag försvann ut i ett intet.



Lakanen kändes så härligt svala som de bara kan göra, när de är nytvättade och gammeldagsmanglade. Torr och sandig var jag i munnen. Försökte öppna mina ögon men ögonlocken satt som klistrade.

En sval hand tog på min panna. Fuktade mina ögon och mina läppar. Sköterskan log mot mig. Ingen sa något. Det var svårt att orka hålla emot sömnen.



Främlingen hade observerat följebilen och visat den var jag var.



Det tog åtta timmar för följebilen att komma till min sida om sandvågen.

Främlingen gick förbi just när jag behövde honom.

Skriven av: Olle Olsson