En främmade man.

Jag vandrade längs gången, det fanns en närvaro.
Alla bilder ur Bibeln var målade på väggarna. Två stearin ljus kastade sina lågor vid altaret. Allt var rent och välstädat, det var som om Gud själv gick ner och städade vem han nu var. Jag knäböjde framför altaret, såg en avbildad kvinna på väggen jag kände igen, vem hon nu var. Allt runtomkring mig syntes i ögonvrån.

Jag fokuserade på Gud, eller den jag uppfattade som Gud, jag ville finna något som jag inte visste vad det var. Längtan fanns, därför hade jag sökt mig till en kyrka i den världen vi levde i. Allt bara skedde, av en slump?
Var det en slump till världens existens?
Livet hade rasat framför mina ögon liksom en spegel faller från en vägg och krossas i tusentals bitar. De finns inte längre än bild av en flicka som speglar sin utsida utan att se hjärtat. Hon dömdes efter utseendet, inte av det hon gjorde.

Förkrosselse och saknad efter något var mina känslor framför någon som var större än mig. Han fanns framför mig, han fanns bakom mig, han fanns överallt och uppfyllde kyrkan.
Altaret var gammalt liksom kyrkan. Jag var ensam med en främmande man, Gud.
Vad som hände går inte förklara. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag kunde inte förstå och inse. Livet spelades upp framför mig, vad jag gjort och vad jag valt bort.

Ånger kände jag nu för första gången i mitt liv. Mina känslor var som att vara nykär och inte inse svek som kommer.
Jag såg ingen, mina öron hörde ingenting trots detta kände jag i hela min kropp att det var någonting i den gamla kyrkan jag ville vara kvar hos för alltid.
Trygghet kom och besökte mig. För första gången i mitt liv.

Jag går här och nu med ett okänt mål. Floden strömmade och löven var vackert orange färgade när mina steg förde mig längre och längre bort från kyrkan. Jag kände samma känsla här och nu. Mina steg blev snabbare och snabbare och tillslut sprang mina ben i en vacker natur. Kylan trängde in min jacka och andedräkten stod som ett rök moln i luften. Tillslut stannade jag. Jag satte mig ner på en kall sten. Kollade mot floden som flöt fram som jag sett hundratals gånger. Tänkte på mitt första besök någonsin i en kyrka. Tänkte på allt liv som finns och existerar. Hur hade allt kommit från en början?

Sängen var mjuk och inbjudande för min trötta kropp. Trots trötthet kunde inte mina tankar slitas ifrån mina upplevelser i kyrkan. Frågor kom som jag inte kunde besvara. Veta mer ville jag. Det fanns större än mig.

- Himmel eller helvete?
Frågan kom radikalt till mig i min dröm.
- Himmel, svarade jag säkert.
- Vad är du då villig att lägga ner för att komma till himlen?
Jag tänkte, ändå visste jag inte vad jag var villig att lägga ner för att himlens dörrar skulle öppnas för mig. Mitt liv och karriär för en okänd man?
Jag valde den okända mannen Gud, att jag skulle följa honom, inte att han skulle följa efter mig. Han skulle bli min Herre.

Skriven av: Sanna N