En Grå Värld

I en grå, tråkig stad där de ansåg att betong skulle vara framtidens byggmedel levde jag när jag var liten. Nu vet jag att allt jag fick veta var lögn, allt jag såg var lögn och allt jag kände var byggt av människor som inte lever längre. Jag trodde det var naturligt att allt var grått, till och med de små stråna som växte ur gatornas sprickor var grå. Jag hade aldrig lämnat staden förrän jag var 15. Jag hade aldrig sett någonting vackert förrän då. Jag hade samma kläder som alla andra. Ett par vita strumpor med en billig blå dräkt åt oss killar och en röd dräkt åt tjejerna. Det var egentligen det enda som skiljde ås åt förutom kroppsformerna för alla hade samma frisyr. Det var så livet var, allt skulle ju vara lika fick jag lära mig i skolan. Jag fick veta om det inte hade varit så, då skulle vårt fosterland vara förstört sen länge. Jag fick veta att varje människa var en byggsten som skulle samarbeta med partiet för att nå en välfärd. Jag trodde på det tills jag var 15.

Jag hade fått veta att min nummerdag (ni kallar det födelsedag) var den 5 maj. Den 5 maj 1974 blev jag ett nytt nummer precis som en hel del andra. Den dagen var inget speciell, den enda fördelen var att jag fick exakt 22 gram mat på tallriken framöver. Hur mycket är 22 gram? – Ingenting nästan. Men jag minns detta som ett steg i livet, jag drömde om att vara en av de lydigaste personer i partiet. De gav mig så mycket, de gav mig allt tyckte jag. Jag fick mat, kläder, utbildning och kärlek från dem. Deras kärlek var värd allt för mig.

Men så kom den dagen. När jag skulle gå till den dagliga skolan klockan halv åtta på morgonen dag 4 i veckan (de använde 10-dagarssystem för varje vecka) så gick jag förbi den gamle mannen som sopade gatorna som varje morgon. Han följde mig med blicken som vanligt men denna dag så viskade han till mig precis när jag gick förbi honom. Han viskade att jag skulle möta honom utanför frihetsmonumentet klockan 17.00 den dag.
Jag gick till frihetsmonumentet, han stod där tittade på mig mitt i folkmassan. Sedan gick han iväg och jag följde efter honom. Han tecknade att jag skulle hålla ett långt avstånd från honom och bar sina steg mot floden där det väntade en båt som skulle ta partimedlemmar till sina bostadsområden. Han gick på båten och jag följde efter honom. Vi var på båten säkert en timma, jag oroade mig för att min mamma skulle undra var jag tagit vägen om jag inte var hemma innan hon var hemma.

Den gamla mannen gick av båten vid ändstationen där det var lika grått som övriga staden. Men det var någon skillnad. När jag andades in luften och luktade så kände jag en frihet jag aldrig känt förr. Jag ville springa men vågade inte för jag visste att det fanns spioner från säkerhetspolisen överallt. Jag följde efter honom och helt plötsligt efter vi hade gått 200 stegfot (ungefär 400 meter i ert räknesätt) så ropade han att jag skulle komma och jag lydde honom. Han stod längst ut på en brant, när jag sprang fram till honom kunde jag blicka ut över ett grönt, vacker landskap. Varma vindar värmde mina kinder och jag hörde underliga pipiga läten. Han förklarade för mig att det var fåglar som kvittrade. Jag förstod inte vad han pratade om då men nu vet jag vad han pratade om. Det var så vackert, jag såg höga träd men gröna löv och små skogsdungar. Han pekade på en röd byggnad lite längre bort som jag vet nu var en bondgård. Han sa att det var de som bodde där som ordnade min mat. Jag kunde inte tro att man kunde få ut den gråa havregröten ur de växande sakerna utanför gården.

Vi gjorde på samma sätt som när vi kom till stadens ände när vi skulle hem. Han bodde i samma kvarter som mig. Jag återvände varje vecka till den platsen i hemlighet bara för att kunna blicka ut och känna de friska vindarna samtidigt som fåglarna sjöng för mig.
Men jag vågade mig aldrig nerför branten för att känna på gräset förrän idag. Jag vill att du som läser detta ska veta min historia. Jag vill att du ska veta att det finns någonting bakom murarna som stoppar dig. Hopp lever om du tror på det, vackra saker finns om du tror på det. Allting handlar om din tro. Jag hoppas du kommer att fortsätta tro. Jag vet att du tror. För annars skulle du aldrig sitta i fängelset.

Skriven av: Rasmus