En händelse i mitt liv

EN HÄNDELSE I MITT LIV
Av Yngve Åslund

Nu skall berätta någonting för er. Er mamma tror att jag berättar en godnattsaga, men det här är inte påhittat, det har hänt i verkligheten och det skall jag bevisa för er sen. En dag när jag åkte med bussen, kom jag att sitta bredvid en mycket gammal tant. Vi började prata med varandra, och hon talade om att hon var på väg till en begravning. En kompis till henne som hette Kristian hade dött. Hon förklarade att hon själv snart skulle dö också.
Jag borde förstås ha tyckt synd om den gamla, men hon verkade inte tycka synd om sig själv, så det var svårt. Hanna, för det var så hon hette, bjöd mig på godis då och då, ur en stor rutig godispåse.

Det var stora söta karameller som knastrade härligt, när man tuggade sönder dem. Men plötsligt var det som om mina tänder skulle gå sönder med ett knastrande ljud. För vad jag än tagit ur påsen var det mycket hårdare än mina tänder.
” Vaa ! Vad är det här !? ” Frågade jag och plockade ut de hårda sakerna ur munnen.
” Får jag se ? Det är nötter. ” Sa Hanna.
” Nötter !? Jahaja. ” Sa jag.
” Ja, jag har visst lagt nötterna i godispåsen av misstag. Dom här nötterna ” sa hon och plockade upp dem i handen ” har jag, Petra och Kristian samlat ihop tillsammans. ”
Därför tänkte jag lägga ner dem i graven tillsammans med blommorna. Men om du vill kan du få två av dem. Så att historien om dem inte går i graven med Kristian och mig. Då måste jag också förståss berätta historien om dem för dig. ”
Det var tur att vi hade en lång bit kvar att åka med bussen, För Hanna berättade om när hon var barn, och det tog mycket lång tid.



Det var en helt vanlig dag, då Hanna och Kristian var hemma. Som vanligt besvärade de sin mamma ganska mycket.
” Gå ut och lek nu, jag behöver städa upp härinne. ” Sa mamma Hispaniola till Hanna och Kristian.
” Okey, okey. ” Sa de och gick ut.
Kristian och Hanna hade det ganska tråkigt därute. Men då fick Kristian en idé.
” Vi går till Petra ! ”

Petra bodde i ett gröngult hus långt därifrån. Man var tvungen att först gå över vägen, där det kunde komma bilar som körde fort, så det var inte lätt att komma över. Hanna och Kristian fick se sig för både åt vänster och höger en lång stund innan de var på andra sidan. När de nu var på andra sidan, gick de in i skogen en bit, tills de kom fram till en skogsstig, som de bara skulle följa. Nu dröjde det inte så hemskt länge innan de var framme vid en lada, bakom ladan låg Petras hus.
”Hej, är Petra inne ?”
”Hon ligger fortfarande och sover, men gå och väck henne, jag gör i ordning saft och bullar.”
De väckte Petra medan Anneli, Petras kusin, som var mycket äldre än Petra, helt vuxen faktiskt, blandade till körsbärssaft. Petra åt de flesta bullarna med russin i, och sedan gick de ut. Efter ett tag hade de det ganska tråkigt därute. Kristian fick tag i en såg och började såga i grenar som låg på marken, men sågen var tung, så det var inte så roligt. Då gick de till en jättestor grushög som fanns på gården, och fick en massa sand i skorna.
” Kom så går vi och letar efter maskar och skalbaggar i jorden.” Ropade Petra och sprang iväg med en spade, som inte var en leksaksspade, men inte heller var så stor och tung. Petra började gräva på baksidan av ett skjul, för hon sa att där var det mörkast och kallast, och därför mest med maskar där. Petra grävde, grävde och grävde.
” Nu jag gräva ! ” Skrek Kristian. Han stötte snart till något hårt med spaden. De trodde alla att det var en stor sten först, så de försökte ta bort all jorden runt den, för att lyfta upp den. Men snart märkte de att det inte var en sten utan en lucka som var gjord av sten.

Kristian bestämde sig för att de skulle ta upp luckan. Det var ett himla besvär, men till slut lyckades de.
” Va ! Sa Hanna, för därunder fanns en stentrappa som gick rakt nedåt. Kristian gick två-tre steg nedåt i trappan, Kristian tittade på Hanna, Hanna tittade på Petra.
” Ska vi ? ” Frågade Hanna.
Petra stod still och nickade sedan. ” Vi måste ha ficklampor. ” Sa hon nästan viskande.
Petra sprang in i huset igen och kom tillbaks med två ficklampor. Den ena var stor, men den andra var bara en leksaksficklampa, som lyste svagt. Petra gick före med den stora ficklampan nedför trappen, som gick runt, runt, runt.
Det blev kallare och kallare ju längre ner de kom ner. Trappen var nu så fuktig att det droppade ner på deras huvuden.
” Jag är rädd. ” Sa Hanna.
” jag också, men fortsätter ändå. Kom nu ! ” Utbrast Petra.
Snart blev det ljusare, och de förstod att de närmade sig slutet av trappan. Trappan mynnade ut i en grotta och de märkte att de var utomhus och att det var ljust. Det var ett konstigt ljus, inte som det brukar vara på dagen. Det fanns vulkaner som sprutade eld och aska över landskapet, och det var därför det var ljust.
” Usch, jag blir smutsig ! ” Klagade Kristian och slog bort aska ur håret.
” Vi sköljer av oss i en av gölarna som finns där borta, men vi måste vänta tills vulkanerna slutat sprida aska. ” Sa Hanna.
När vulkanerna stillat sig, badade de i en av gölarna. Petra gick upp och klädde på sig först.
” Vi går tillbaks till grottan nu. ”
Men när de kom till grottöppningen gick en hund där utanför och skällde som om den var galen.
” Hjälp ! Vi springer ! ” Skrek Kristian.
De sprang tills de inte kunde höra galne hunden längre.
” Känner ni ? Har ni märkt något ? ”
” Vad då för någonting, Hanna ? ”
” Det är gräs under fötterna. ”
Det var gräs under deras fötter, och det var halvmörkt nu, för de var långt borta från vulkanerna. De började också snubbla för de trampade ner i hål som lymlar grävt. Kristian blev arg.
”Fördömda lymlar, vi gräver upp och saboterar !”
Några lymlar hittade barnen inte, men nötter. Petra fick en idé.
”De här nötterna räcker inte till oss, men om de har nötter måste det finnas träd i närheten. Gräset sitter löst i jorden. Så vi kan sparka upp jorden, så att vi ser lymlarnas fotspår och åt vilket håll de går för att hämta nötter.”
Petra, Hanna och Kristian sparkade upp jorden i en cirkel runt ett av lymmelhålen. Sedan gick de därifrån och la sig och sov i gräset.

De vaknade och gick tillbaka till lymmelhålet. Där såg de i vilken riktning lymmelspåren gick. De följde spåret och kom så småningom till en skog. Där byggde de en koja och åt nötter. Dem de inte orkade äta upp, samlade de i Hannas tröja och sen gick de mot grottan igen. De såg inte till galne hunden. De orkade inte bära upp alla nötterna för trappen, utan plockade ner några i en näsduk i stället. När de kom ut i dagsljuset ändrade nötterna färg och blev ljusare; tidigare hade de varit svarta. Nötterna luktade också lite rök. Nu skall jag bevisa för er att historien är sann, för här är nötterna jag fick av Hanna. Som ni känner luktar de rök, och om ni hittar en gång ner till underjorden, så skall ni se, att de kommer att skifta färg till svart.

Skriven av: Yngve Åslund