En helt vanlig tisdag.

Det tycktes bli en helt vanlig tisdag den där morgonen när Charly vaknade. Han vankade in i badrummet som vanligt, han vankade ut ur badrummet som vanligt, han drog på sig några helt vanliga klädesplagg... som vanligt efter det att han först blickat ut genom fönstret för att avgöra lämpligaste kombination av plagg i förhållandet till vädret. Morgonsolen sken bland höghusen, som vanligt. En vacker sommardag nalkades.

Men redan vid frukostbordet började han ana att denna dag skulle bli annorlunda för att inte säga 'extremt ovanligt'.

Han svepte sin sömniga blick över bordet och sa 'G'mor'n'. Där satt hans mor, far, lillasyster och, han spärrade upp ögonen, en helt okänd pojke som han aldrig hade sett förut. 'God morgon, Charly', sa pojken glatt.

'Vem är det där', frågade Charly yrvaket. 'Men Charly då', sa hans mor. 'Känner du inte igen din egen lillebror'. 'Uh, oh, va, eh...', Stammade Charly ett tag men bestämde sig för att han ännu inte hade vaknat riktigt ordentligt. Han reste sig upp och gick ut.

När han kom ut på gata stod där en helt okänd kvinna som sa, 'Hej Charly'. Han stirrade på henne. 'Det här är ju inte klokt', tänkte han. 'Vad är det som pågår'.

Vart han än gick tycktes helt okända människor känna honom mycket väl. Han gick ner i tunnelbanan. Vagnen var full av folk och han tittade oroligt omkring sig. Ingen tycktes känna igen honom. Så skönt.

'Hej Charly', hördes plötsligt en mansröst säga. Charly vände på blicken och där stod en helt okänd gubbe och flinade vänligt mot honom. 'Yo, Charly. Hur e läget', Hördes det plötsligt från andra hållet. 'Men Charly då', sa en tredje röst.'Hur mår du? Du ser så konstig ut'.

Charly kände paniken bubbla upp i strupen. Men just då susade tåget in på en station och stannade. Dörrarna åkte upp och Charly trängde sig ut ur vagnen. När han kom ut sprang han rakt in i en liten klunga av japanska turister. 'Nämen hejsan Charly', sa japanerna i kör. Charly sprang med ett skrik därifrån.


När han kom ut på gatan vände sig flera hundra människor mot honom som om de kände igen honom som en kär vän. Innan de han säga något flydde han in i ett varuhus. Han sprang planlöst omkring i huset medan folk hälsade på honom från olika håll. Våning för våning tog han sig högre och högre upp i huset.

Till slut kom han ut genom en dörr och fann sig stå på varuhusets tak. Där syntes inga människor till och han sjönk ner på knä och tryckte handflatorna mot ansiktet.'Vad är det som händer', sa han. 'Vad fan är det som pågår. Har jag blivit galen'. Han sänkte sina händer och såg ut över staden som tycktes känna igen honom.

Plötsligt slog dörren bakom honom upp och människor välde ut. Alla ropade de glatt, 'Hej Charly!'. Han reste sig upp och såg sig om med en vild blick. Det dök upp glada ansikten runt hustakens kanter: Folk klättrade upp för husets fasader.

'Nej. Nej', viskade Charly fram i vanmakt. 'Nej! NÄÄÄJJJ!!', skrek han och plötsligt med ett vrål sprang han och kastade sig ner från taket.


Han svävade som i en dröm ner mot den hårda gatan. I höghusen trängdes det i alla fönster glada ansikten som log igenkännande mot honom. Ett hundratal människor runtomkring honom som också föll mot marken, log med fladdrande läppar och kinder mot honom. 'Hej Charly!' skrek de glatt för att överösta vinden som dånade förbi. Charly tittade ner mot marken som rusade mot honom. Gatorna var fyllda med hundratusentals människor som glatt vinkade till honom.

'Neeeeeeejjjjjjj', skrek han och dunsade mot gatan.

...

Två män sopar upp resterna efter ännu en människa som tagit livet av sig en helt vanlig tisdagsförmiddag i en alldeles för tätbefolkad stad någonstans i världen där påträngande vänlighet kan göra vem som helst galen.

Skriven av: jj