En instängd Stjärna

En instängd stjärna.



Skit också! Jag missade igen! Varje morgon är samma sak; jag försöker komma ur sängen och sätta mig i rullstolen men jag missar alltid stolen.
Mamma stod i dörröppningen.
”Hannes, Hannes, Hannes – varje morgon är det samma sak. Varför väntar du inte på mig så hjälper jag dig?”
Jag ryckte på axlarna. Mamma gick fram till mig och lyft upp mig i stolen. Jag rullade bort till garderoben och tog fram en tröja och ett par jeans.
Fortfarande, fem år efter olyckan tror jag varje morgon att jag kan gå och att benen gör som jag säger. Men det gör de inte. De gör ingenting – det ör det som är problemet! Direkt efter olyckan bytte jag rum till syrrans. Hon tog mitt så klart. Nu har jag alltså ett rum som har rosa tapeter med gula blommor på. Kul som sjutton-åring liksom. Pappa säger att vi ska tapetsera om men det händer väl efter jag har flyttat hemifrån. Jag har heller inte varit på övervåningen. Det är faktiskt ganska jobbigt bär man tänker på det.
Jag tog på mig tröjan och slingrade mig i jeansen. Sen rullade jag ut i köket.
”Tyvärr, Hannes, flingorna är slut, det får bli gröt idag”, sa mamma till mig. Jag som verkligen är sugen på Kellogs!
”Hannes, målade du den där teckningen till mig som du lovade?” frågade syrran. ”Tack”. Sen gick hon upp på sitt rum.
”Kan du inte ta på dig en finare tröja idag när det är kusin Olgas födelsedagsfest? Ta den fröna med det fräcka trycket på. Och glöm inte att fixa håret,” Sa mamma.
Jag tog ett rostat bröd och lite gröt. Hon bara tjatade hela tiden. Det är nog hennes passion i livet – att tjata. Jag älskar min mamma jättemycket men ibland vill jag bara slå sönder något. Slå något i väggen så att det går i tusen bitar. Det vill jag oftare – bara slänga iväg det och visa att jag finns och hörs.
Pappa kom in i köket.
”Hannes, hur gick det på pianolektionen igår?” Han tände en cigarett och kysste mamma på kinden. ”Vad bra, då kan ju du spela för kusin Olga på kalaset ikväll, om du vill! Nähä, inte det. Du är jätteduktig Hannes, bara så att du vet.”
Min syster kom in igen. Hon hade på sig kläder för festen.
”Mamma, ska jag ha den bruna eller den röda tröjan?”
”Hanna, ta den röda, den passar dig bättre.”
Varför gör hon inte då med mig?Med Hanna resonerar hon men mig bara kontrollerar hon med järnhand. Jag åt upp det sista av gröten, sa tack för maten och rullade in på mitt rum. Jag drog upp rullgardinen, satte på AC/DC på hög volym och satte mig och kollade ut mot trädgården. Tänk att få kunna springa igen!Tänk att få känna gräset uder tårna igen!Tänk att kunna cykla – eller övningsköra för den delen också! Det finns så många saker andra tar för givet som jag inte kan göra och de andra förstår nog inte att det är jobbigt. Jag är ju bara Hannes. Hannes pratar man inte med. Hannes bara hälsar man på och går förbi. Hannes har inga känslor, han tycker ingenting, han bara finns.
Men ack så fel alla har.

På festen hos kusin Olga.

Jag har som vanligt blivit placerad längst in i hörnet där jag tar minst plats. Mamma pratar med faster Svetlana från Ukraina om när hennes hårfrisörska råkade färga håret orange istället för rött. Pappa förklarar för min farbror Åke om hans dumma musikelever som inte förstår skillnaderna mellan ett A-Moll och ett E7-ackord. Hanna pratar med kusin Olga om när hon var på JC i förra veckan och den EXTREMT snygga försäljaren Håkan som jobbar där. När middagen är slut rullar pappa mig till pianot i vardagsrummet och säger till mig att spela Beethoven – jag gör ju det så bra. Jag börjar att spela och sen bara fortsätter jag och fortsätter. Det tar aldrig slut.
Samtidigt sitter mamma och pratar med faster Svetlana.
”Han spelar jättebra, Berit verkligen.”
”Ja, det gör han. Han har väl utvecklat det sinnet efersom han är stum.”
”Ja, det är verkliget tråkigt att han inte kan prata, men han hör ju i alla fall och kan ju teckenspråk, det är bättre än ingenting!”
”Jo, det är sant, men det är så lätt bara att han blir utanför.”
Jag slutade spela Beethoven och gav mig på Bach istället. Den musiken är mycket roligare att spela och det känns som att jag får höras genom musiken då.

Skriven av: Jennifer Lindskog