En juninatt

En juninatt av Agnes Scarlett


Elisabeth Tyler stod framför altaret och tänkte att det här var den lyckligaste dagen i hennes tjugoettåriga liv. Hon stod iklädd brudklänning och höll sin blivande make i handen medan junisolen föll in genom de stora kyrkfönstren och syrenerna doftade i hennes hand.
Hela släkten var samlad, och det rådde en andlös, förväntansfull stämning inne i den lilla kyrkan i utkanten av byn Bridgeton.
Prästens röst ekade i kyrksalen då han talade till brudparet;
-Tager du, Scott Harrison, Elisabeth Olivia Tyler till din äkta maka, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?
Elisabeths och Scotts ögon möttes över den stora buketten med syrener som Elisabeth kramade i sin högra hand.
-Ja.
Scott släppte fortfarande inte Elisabeth med blicken då han trädde en ring på hennes finger.
Prästen fortsatte;
-Tager du, Elisabeth Olivia Tyler, Scott Harrison till din äkta make, att älska i nöd och lust tills döden skiljer er åt?
-Ja, sa Elisabeth med en röst som darrade lite av spänning, och hon trädde ringen på Scotts finger.
Släkten som dittills suttit tysta i sina kyrkbänkar, jublade nu då brudparet kysses, och kyrkorgeln spelade då nyblivna Elisabeth Harrison lät sig ledas av sin make genom kyrksalen.

Junikvällen var ljum och sval då den vita limousinen stannade upp utanför den nyinköpta ljusgula villan, och brudparet klev ut.
Villan låg belägen på en mjuk kulle, omgiven av lummig lövskog på ömse sidor och ett vattendrag passerade och rann ned i dalen för att mynna ut i en större sjö.
Villan var enkel men ändå vacker, den hade en stor balkong på övre våningen och knutarna och fönsterramarna var målade i blekt grönt.
-Åh det är så vackert! Utbrast Elisabeth då de stod på vägen och såg upp mot huset som tornade upp sig mot den molnfria kvällshimlen, det är som en saga, är det inte Scott?
Han såg ned på hennes ansikte, det var alldeles rosigt och de djupt bruna ögonen glänste av lycka, en glans som han aldrig sett hos henne förr och den lyste upp hela hennes lilla späda figur.
Håret som omgav hennes ansikte lockade sig vid tinningarna och det föll som mjukt vatten ned mot axlarna. Händerna var tryckta mot bröstet och vigselringen glimmade i silver mot den vita brudklänningen.
-Den allra vackraste sagan är du, sa han och lade armen om henne och lyfte upp henne i sin famn och bar henne in över tröskeln.

En blek fullmåne gled upp över den klara natthimlen och några fåglar lyfte skriande från sin plats bland trädgrenarna och deras siluetter avtecknade sig svarta mot himlen.
En kvinna låg hopkrupen invid husets baksida, i skydd av rosenbuskarna och med blicken stadigt fäst på det enda fönstret som ännu lyste – sovrumsfönstret på övre våningen.
I fönstret avtecknande sig siluetten av två personer, tätt omslingrade om varandra, och kvinnan nere på marken började röra på sig. Som på en given signal förflyttade hon sig bortåt längs huset, i början långsamt – tätt tryckt intill marken, men då hon svängt runt hörnet rätade hon på sig och började springa.
Hennes ansikte verkade spöklikt blekt i månens ljus, och de blekt gröna ögonen lyste i en nästan manisk glöd. Håret fladdrade bakom henne som en mantel och läpparna var hårt sammanpressade. Hon stannade upp invid huvudingången, ryckte i dörren men märkte att den var låst. Glöden i hennes ögon blev starkare, läpparna skälvde och hon sjönk ned på knä, kom på fötter igen – darrande i hela kroppen.
Hon mumlade något, tog sig bort till fönstret och pressade sitt ansikte mot rutan. Hennes naglar skrapade mot husväggen som en katts och hon kämpade med hela sin kropp, drog sig uppåt men föll ned igen.
Hon flämtade efter luft, backade några steg och såg upp mot sovrumsfönstret igen.


Elisabeth satt upp ovanpå sängen, fortfarande med brud-klänningen på sig, och betraktade Scott som hade börjat gå av och an i rummet med händerna på ryggen.
-Vad är det, Scott? Är du orolig för någonting?
Hon uppfångade hans blick men hann inte se den underliga plågan som fyllt den nyss, hon hann bara se det återkommande lugnet i den och det stillade hennes oro över hans konstiga beteende.
-Scott, viskade hon och sträckte sig efter hans hand. Han grep den och lät sig dras närmare henne, han blev sittande på sängkanten med hennes huvud intill hans.
Han blev sittande så ett tag, tills han försiktigt lösgjorde sina händer från hennes,
-Jag måste gå ut ett tag, älskling,
Han reste sig upp och lämnade henne, stängde sovrumsdörren efter sig och gick igenom den mörka förhallen, ned för trappan och med raska steg bort mot ytterdörren.
Genom det tjocka fönsterglaset kunde han skymta en figur, han drog en lättnadens suck och skyndade sig att låsa upp dörren.
Det klickade till i husets tystnad, dörren gled upp och han steg ut i juninatten, stängde dörren efter sig.
-Isabelle?
Kvinnan såg på honom. Hennes ansikte hade antagit ett iskallt lugn som även avspeglades i de blekgröna ögonen. Hon omgavs av ett gyllene hårsvall som tycktes som spunnet guld i den ljusa natten, och föll ned långt över ryggen, falldrade som en slöja i vinden.
Scott grep efter hennes händer och som av ett trollslag mjuknade alla hennes drag, ögonen återfick den där extatiska glöden och hon utstrålade en nästan skrämmande skönhet som fick hans händer att pressas hårdare mot henne,
-Isabelle, upprepade han och vidrörde hennes panna med sina läppar, Isabelle, jag har väntat på dig.
-Och jag har väntat på dig, kom Isabelles svar, knappt mer än en viskning i nattens tystnad. Som jag har väntat, har du henne hos dig?
-Ja, hon är där uppe. Scott drog henne en bit från sig men höll fortfarande hennes händer hårt i sina.
-Då är stunden inne, sa Isabelle, stunden som vi har väntat på så länge.
-Ja, sa han, ja, stunden är inne.
Han drog henne intill sig igen, kysste henne lidelsefullt innan han motvilligt släppte henne ifrån sig.
Så gled hon bort i natten, som en tyst skugga, som en tystnadens ande smälte hon in i natten och försvann.

Uppe i sovrummet satt ännu Elisabeth och väntade, fylld av förvirring och misstro och med händerna hårt knutna i knäet. Hennes blick flög genom rummet hon satt i, flög över de vackra, mönstrade tapeterna i gräddvitt, över den mjuka mattan i samma färg och över buketten med syrener hon ställt i en vas på nattduksbordet. Den flög över sängtäcket i blekt violett, och över balkongdörren som stod på glänt och fick gardinerna att fladdra stilla i sommarnattens bris.
Hon reste sig upp, tyckte att hon uppfattat någonting – en rörelse, ett ljud, utifrån.
Hon stannade till vid den öppna balkongdörren, njöt en stund av svalkan som svepte över henne, av brudklänningens svala tyg som fladdrade mot hennes ben.
Plötsligt ryste hon till, kände hur en underlig rädsla kröp utmed hennes rygg. Hennes ögon uppfattade åter en rörelse där ute, och hjärtat började slå snabbare.
Det var någon där ute, någon som gick över trädgården, och det var inte Scott.
Brudklänningen fladdrade omkring henne, hon tog några motvilliga steg ut på balkongen, tvekade men lutade sig ut, över räcket.
Hon kunde höra steg bakom sig, någons andedräkt.
-Scott?
Hon vände sig om, såg rakt in i Scotts ansikte som bara var några centimeter från hennes. Men det hade förändrats, uttrycket skrämde henne. Ögonen var hårda, ansiktet var hårt.
-Scott? Upprepade hon trevande. Vart har du varit, har det hänt något?
Han sa fortfarande ingenting, bara såg på henne med den där skrämmande blicken som fick henne att darra.
-Scott, vad är det som händer? Varför ser du på mig sådär?
-Du kommer att ramla, Elisabeth.
Hans röst var hård, men ändå mjuk, lekande, retfull, lömsk.
-N-nej, sa hon tvekande, nej jag kommer inte att…
-Av en olyckshändelse, fortsatte han.
Hon stirrade på honom, kände hur hon började andas allt häftigare och hur blodet pulserade snabbare i ådrorna.
Han grep om hennes axlar, lyfte henne över marken och lutade henne över balkongräcket.
Hon sprattlade, försökte skrika men lyckades inte få farm ett ljud.
-Du ska dö, Elisabeth, dö för din dumhet, för att du lät dig luras.
-L-luras?
-Jag älskade dig inte, som du var dum nog att tro. Hur skulle jag kunna älska dig? Jag spelade bara min roll i spelet, Elisabeth. Ung och tanklös som du var –
-Vad menar du? Hennes röst darrade lite, men ögonen var klara, hon hade slutat skaka.
-Pengar, lilla Elisabeth, pengar betyder mycket - du är rik.
-Så du menar… att du gifte dig med mig – för pengar?
En tår lämnade hennes öga, sökte sig ned för hennes vita kind och droppade ned på marken. Läpparna skälvde, hon drog efter andan.
-Så dum och tanklös, Elisabeth, fortsatte Scott. Jag ville faktiskt inte göra dig illa, men jag var tvungen att göra mig av med dig. Så att jag och Isabelle kunde använda oss av pengarna, gifta oss…
Hans grepp hårdnade, han tryckte henne längre ut över räcket,
-En liten olyckshändelse, viskade han, och puttade henne över räcket.
Hon föll, som en vit fjäder, med brudklänningen flygande omkring sig, med ett uttryck av skräck och chock i sitt ansikte – innan hon landade på marken med ansiktet nedåt.
En blodfläck flöt ut över den vita brudklänningen, månens silvervita sken föll ned över henne och hon badade i dess bländande ljus.
Isabelle lösgjorde sig från nattens skuggor, passerade den döda kroppen med ett leende som lekte över hennes läppar. Scott log också, och utan ett ord lämnade han balkongen.

Skriven av: Agnes Scarlett