En kall vinternatt del 1

Det snöade fortfarande när Wilma och Jonathan kom ut från sjukhuset. Hon kände obehag i kroppen och rös till, hon hatade kylan och hon var rädd för snön efter allt som hade hänt. Klockan var bara två men solen var redan på väg ner borta vid horisonten.
- Vill du att jag följer med dig hem? Frågade han och lade ena armen bakom hennes axlar. Jag tänkte så att du slipper vara ensam, om nu dina föräldrar är i Egypten.
- Jag vill jätte gärna att du följer med mig hem, svarade Wilma med ett stort leende.
- Jag är så glad över att du klarade dig, sa han.
- Jag vet, jag kommer nog aldrig att kunna tacka dig tillräckligt, va? Sa hon.
- Du behöver inte tacka mig, sa han. Vart bor du?
- Inne i stan, själv då? Svarade hon.
Han visste att han skulle göra henne besviken om han talade sanning, men han hade inte mage till att ljuga, så det var lika bra att vara ärlig från första början.
- Jag bor i Uppsala! Svarade han och teg.
- I Uppsala? Frågade hon besviket.
- Ja, sa han fort.
Hon sa inget, hon ville inte låta besviken inför mannen som räddat hennes liv. De gick under tystnad, när hon plötsligt kom och tänka på hennes saker.
- Mina saker, de är kvar på festen! Sa hon.
- Vill du att vi hämtar dom? Frågade han.
- Ja, men vart var festen egentligen? Frågade Wilma.
- Hos en kille som heter Philip, svarade Jonathan.
- Känner du han? Frågade hon.
- Ja, svarade han. Så jag kan vägen.
- Är det långt? Frågade Wilma tröttsamt.
- Det är nog bäst att vi tar bussen va? Sa han och log.
- Ja, svarade hon och log.
De gick på vid närmaste busshållsplats, bussen stannade bara några meter från Philips hus. Jonathan svängde in på en garageuppfart till ett stort gult hus, med jätte stor trädgård med säkert tio äppelträd. Wilma kunde inte minnas att det var här hon hade varit för bara några dagar sedan och blivit drogad.
- Jonathan, jag stannar nog här! Sa hon och stannade vid postlådan.
- Okej, gör som du vill, sa han och fortsatte upp mot ytterdörren.
Dörren öppnades och Jonathan steg in. Philip stängde dörren efter dem.
- Tja, vad gör du här? Frågade Philip. Glömde du nått eller?
- Nej inte jag, men du vet tjejen jag umgicks med, svarade Jonathan. Har du sett hennes prylar?
- Ja, kanske. Vad var det hon glömde? Frågade Philip.
- En svart jacka och en väska, svarade Jonathan.
- Det måste vara det här då, sa Philip och tog fram en svart jacka och en sidoväska ur garderoben.
- Ja, svarade han.
- Har du lust att komma in och ta en öl? Frågade Philip uppmanande.
- Nej tack, hon väntar på mig, sa han och vände sig om och öppnade handtaget.
- Hej då, vi ses väl, sa Philip.
Jonathan gick med snabba steg ner till Wilma som stod nere vid postlådan och höll händerna för ansiktet. Jonathan drog henne intill sig och kramade henne hårt och sa: Jag fick tag i dina grejer.
- Var inte ledsen, sa han och pussade henne löst i pannan. Du behöver inte vara rädd längre, jag är hos dig.
- Jag vet förlåt, men alla minnen, de spelas upp som en film och jag hör dig ropa och sen så minns jag inget mer, jag önskar att jag kom ihåg mer från dig, sa hon och tårarna rann ner för hennes kinder.
- Det är inte bra att gråta när det är så här kallt, tårarna fryser fast på kinden, sa han skämtsamt och log.

*
När de kom fram till Wilmas hus tog hon upp bunten med post som hade samlats i brevlådan de dagar som huset hade stått tomt, hon bad Jonathan hålla i posten medans hon letade fram nycklarna ur väskan. Hon låste upp dörren och dumpade ner posten på köksbordet. Jonathan tog av sig skorna och hängde upp jackan på en galge, medans Wilma bara slängde av sig jackan på en av köksstolarna och slog sig ner.
- Kan jag göra nåt? Frågade han oroligt.
- Det räcker med att du håller mig sällskap, svarade Wilma. Vill du ha te?
- Hellre kaffe, om det finns, sa Jonathan med ett charmigt leende.
- Det finns, sa Wilma och reste sig upp från stolen.
Hon kokade Jasmine te och gjorde i ordning några mackor med skinka medans Jonathan kokade kaffe i kaffebryggaren.
- Vill du ha mjölk och socker? Frågade hon.
- Nej tack, jag föredrar svart, svarade han.
När de hade gjort klart allt bar de in det på en bricka till vardagsrummet. De slog sig ner bredvid varandra i soffan och tog varsin kopp med respektive innehåll.
- Minns du något om mig? Frågade han.
- Jag tror inte det, svarade hon. Så jag är nog rädd att du får rabbla din historia igen, sa Wilma med ett sött leende.
- Jag tycker att du är otroligt charmig, sa han och log.
Hon kunde inte låta bli att rodna, men samtidigt log hon, för en kille hade aldrig berört henne så mycket som Jonathan hade gjort. Hon hade heller aldrig beundras så mycket av en kille som med Jonathan, han var verkligen en hjälte i hennes ögon, en Clark Kent fast i Sverigeformat och utan dräkt.
Hon drog handen genom hans rufsiga hår och viskade: Du är min hjälte!

Jonathan tittade djupt in i hennes ögon, lade armarna runt hennes hals och för första gången möttes deras läppar i en romantisk kyss. De blundade och fortsatte kyssas, han lade sig försiktig över henne och hans tunga smekte hennes läppar, hon rös för första gången av välbehag och det pirrade i hela hennes inre och hjärtat dunkade för fullt av lättnad och kärlek.
Plötsligt blev hon rädd och lös gjorde sig från hans armar, han tittade undrande på henne och sa med en lugn och mild röst:
- Vi kan ta det lugnt om du vill, om du tycker att allt gå för fort, jag förstår det efter allt som har hänt.
- Det är bara det, jag är inte van vid sånt här, sa hon blygt.
- Du lilla vän, det är ingen fara! Vi kan se på teve eller vad som helst, det behöver inte hända nåt, sa han och kramade om henne.
- Tack, viskade hon.

Wilma slog på teven och lutade sig mot Jonathans axel, han lade ena armen om henne och drog sig intill sig.
- Tror du att någon är ute efter mig? Frågade Wilma plötsligt.
- Jag hoppas inte det, svarade han.
Jonathan blev rädd när han kom att tänka på det, Wilma hade ju faktiskt blivit drogad och kanske var det meningen att just hon skulle råka illa ut. Inte nog med att hon kunde ha dött, någon pervers jävel kanske hade andra syften eller andledningar för att droga just Wilma. Han svalde och tittade oroligt in i Wilmas mörka ögon och sa: Ingen kan göra dig illa så länge du är med mig!
Wilma log mot honom och sa: Jag känner mig trygg med dig!
- Det är syftet med att jag är här, sa han och kysste henne löst på håret.
- Du gör så att det pirrar i min mage, berättade Wilma.
- Vilken tur för mig då, för annars skulle jag väl inte få stanna, sa han och log charmigt.
- Det har du nog rätt i, jag skulle nog inte vara lika tacksam om det hade varit någon som jag inte hade haft några känslor för, svarade hon och log.
- Det är nog helt sant, sa han.
- Hur var jag på festen egentligen? Frågade hon.
- Du var glad, sprallig och oemotståndligt söt, alltså du var så charmig så det finns inte på kartan, berättade han.
- Tycker du fortfarande så? Frågade hon oroligt.
- Det är klart, annars skulle jag väl inte stannat hos dig, svarade han.
- Jag förstår det, sa hon.
- Jag tycker jätte mycket om dig Wilma, det spelar ingen roll fall du vaknar med rufsigt hår, jag bryr mig inte, jag tycker att du är lika fin ändå, förklarade han och smekte henne över kinden.
Wilma log och förstod att han verkligen menade det han sa och hon kände sig för första gången meningsfull och behövd i en killes sällskap.

*

Morgonen där på vaknade Wilma tidigt, hon kallsvettades och var helt skräckslagen. Hon såg sig oroligt omkring i rummet när hon upptäckte att hon låg tryggt i Jonathans armar, han andades tungt och snarkade oroligt emellan åt. Hon var rädd, även fast Jonathan var här, hon var rädd för allt, för mörkret, för spöken som hon aldrig i hela sitt liv varit rädd för tidigare, hon var rädd för ensamheten, men allra helst var hon rädd för att någon skulle ta livet av henne. Hon var otroligt rädd för att försvinna från denna vackra plats ”jorden”, rädd för att försvinna från Jonathan och rädd för att försvinna från hennes föräldrar.
Men det kanske inte skulle vara så tokigt att leva uppe i den mörka himlen bland alla stjärnor, tänkte Wilma. Nej, jag vill inte dö, sa hon tyst för sig själv, jag vill inte.
- Jag är så rädd Jonathan, viskade hon.
Han vred på huvudet och mumlade nåt otydligt. Han var så söt i sin fridfulla sömn, men Wilma ville ändå väcka honom, hon klarade inte av att ligga ensam vaken och tänka på alla vidrigheter som kretsade i hennes hjärnsystem.
- Jonathan, viskade hon och smekte honom över håret. Snälla du vakna!
Han mumlade igen och sakta öppnades hans ögonlock.
- Wilma, sa han och for upp fort som ögat. Har det hänt nåt?
- Jag är bara så rädd, sa hon och lutade sig mot hans axel.
- Du ser alldeles skräckslagen ut, har du drömt nåt? Frågade han och tittade oroligt på henne.
- Ja, snyftade hon. Det var så hemskt, jag trodde att jag aldrig skulle få se dig igen.
- Lilla du, sa han. Jag finns ju här.
Han lade armarna om henne och omfamnade henne hårt och länge och började sakta kyssa henne i nacken. Hon rös när hans varma läppar kysste hennes kittliga hals, han flåsade henne i örat och hela hennes hud förvandlades till knottror.
- Sluta, jag ryser, sa hon skämtsamt med ett charmigt skratt.
Han log och gav hennes oskuldsfulla läppar en lätt kyss.

Han ville så gärna förföra henne, men han vill inte verka framfusig nu när han hade lovat henne att ta det lugnt, men han var så nyfiken på hennes vackra kropp och otroligt attraherad. Men han kunde inte göra mer än att kyssa henne, han ville verkligen inte bli avvisad och han ville absolut inte pressa henne till något som hon inte egentligen inte skulle vilja göra.
- Har du haft många tjejer? Frågade hon plötsligt.
- Nej, det har jag inte, svarade han. har du haft många killar?
- Knappast, jag är känd för att avisa alla killar som bli kära i mig, svarade hon.
- Jaså, så då hade man tur alltså? Frågade han och log.
- Ja, så det är bäst att du tar det lugnt med mig, varnade hon och log.
- Egentligen så tror jag inte att du vill ta det så lugnt, du vill bara låssas vara svår flirtad, sa han.
- Kanske, men i så fall varför går du med på att ta det lugnt? Sa hon och skrattade till.
- Det är väl kanske bäst så, så att man slipper bli avvisad, sa han.
- Jag är oskuld och det är jag stolt över, sa hon och log stöddigt.
- Jag kunde tänka mig det, sa han och puttade till henne löst på axeln.

Skriven av: Ida 16