En kamrer är borta


Han nickade till och för ett ögonblick svindlade hela världen som i ett fall från en hög avsats.
Ett svart hål och han var borta.
Di di de li du, di di del li do … di di, di di, de do!
Han greppade tag i en gren. Fallreflexen skakade om honom och han vaknade till liv. Handtaget var fast och det svängda armstödet lotsade honom upp. Yrvaken satte han sig till rätta i kassan på banken.
Mobilen väckte mig visst, mumlade han tyst för sig själv. Ingen svarade men jag har fått ett mejl i alla fall.
Till personalen!
Vi vill tacka alla för ett fantastiskt bra jobb. Vinsterna återinvesteras och fem procent delar vi ut till aktieägarna.
Som ett led i en anpassning till den stora strukturomvandlingen måste vi också passa på ett meddela att alla lokalkontor avvecklas och personal på respektive enhet anmäler behov av medarbetarsamtal till närmaste chef i samband med arbetsomläggelsen.
Vänliga hälsningar
Styrelsen.
Va fan! Vad är detta?
Han föll igen och ett påträngande vinande eko ljöd genom skallbenet.
Pannbandet med den lackblanka skärmen satt snett och skjortärmshållarna hade hasat ner nedanför armbågarna. Glasögonen låg i knäet och på något sätt hade en stor våt fläck brett ut sig högt upp på byxorna, i trakten till grenen. Västen täckte inte mer än nätt och jämnt byxbaken och det var länge sedan den gick att knäppa runt midjan.
På trottoaren bländade aprilsolen och gatdammet la en matt hinna över det ylliga famlandet ner mot tunnelbanan. Med små korta steg sprang han och kunde precis ta sig in i spalten mellan dörrarna.
Ett ihållande gnissel väckte alla som sov, till och med de som bedövade sig insjunkna i mobiltelefonens sociala pekfingerslikes. Andra med hörlurar såg att lämmeltåget lämnade vagnarna.
Ändstation! Avstigning för samtliga passagerare.
Kylskåpet var ovanligt tomt. Ett äggpaket. Lite torkade lökskal och en förvriden kaviartub mötte den trötta blicken och i diskvattnet låg resterna av dillkronor och flöt från gårdagens färdigköpta torskmiddag.
Doften av en torr ryamatta och en väl nedsutten bäddsoffa lockade ändå till en tillfällig vila.
Knäckebrödet smulade ner på tofflorna och tevens go´kväll önskade alla välkomna!
Ja, så här börjar kamrer Kenneth Kulblads kväll i Källarängen. Tre trappor upp utan hiss. Kokvrån och det lilla rummet är från tidigt 70-tal och hyran är mer än vad Kenneth tycker är rimlig efter alla dessa år av trogna inbetalningar.
Kenneth hängde med huvudet och med händerna på knäskålarna lyfte han sig sakta upp och vred ansiktet snett upp mot taket. Ögongloberna drog med sig skallen och sakta öppnade sig locken. Plötsligt. Två pupiller tittar med en blandad känsla av skräck och uppfordring, rakt mot mitt håll.
Varför fick jag så lite mat i kylskåpet? -skrek han. Fattar du inte att jag behövde något gott och uppmuntrande när jag kom hem! Varför gjorde du så?
Ser han mig verkligen? Är det möjligt? –tänkte jag.
Och varför fick jag bara en ynklig etta? Jag har ju jobbat sen gymnasiet och har i stort sätt haft lön sedan dess. Jag borde bo i en mysig trea!
Att jag skulle förlora jobbet kom väl inte egentligen som någon större överraskning. Att det blev just idag var kanske lite oväntat, men du tyckte väl att jag lidit nog i min snurrfåtölj.
Förresten har jag inte sådana där kläder som du har ekiperat mig med. Jag är med min tid och har till och med ett klädsamt helskägg som jag precis har ansat med lite fint italienskt bivax.
Jag höll hårt i pennan och några nervösa droppar pressades genom huden strax ovanför ögonbrynen. Är detta verkligen möjligt? Jag har aldrig hört talas om något bivax. Inte något italienskt i alla fall.
Du!!! Jag är inte riktigt nöjd med dej! Vad heter du? Försök inte smita. Ge mig lite kontanter så jag kan röja upp lite i ditt fantastiska fantasiskafferi. Du ska inte komma här och besservissra mej, jag kan reda mig bra utan dej! Säg nu vad du heter!!!
Okej…göm dej du. Jag kan frasgoggla på dej! Du har säkert i din egen fåfänga publicerat lite orddynga på nätet. Och har du gjort det…då har jag snabbt ditt namn. Nå, ska du säga vem du är.
Jag la snabbt ifrån mig pennan och låtsades upptagen med att bläddra i morrontidningen.

FÖRFATTARE ANKLAGAD FÖR MORD.
Vad är detta? Ännu en illgärning. Jag tycker absolut som om det verkar att antalet mord ökar och att många fall bara blir en notis eller möjligen en största rubrik i lokalnyheterna.
Den här författaren hade tydligen haft ihjäl en kamrer. Ekonomiska motiv verkade ligga bakom. En annan teori handlade om svartsjuka.
Ett djupt stick for genom min kropp. Det kan väl inte vara jag?
Jag tappade kaffekoppen och det skvimpade ut lite på pappershögen. Översta arket fick några stänk och blötte igenom även till några undre liggande pappersark.
Fan också! Vaddå? Frasgoogla. Finns det verkligen? Hur gör man det? Tänk om Kenneth hann med att göra det.
I ett förvirrat chocktillstånd slog jag numret till Kenneths mobil. Hela romanen for igenom mitt huvud och precis som om jag fått hjärnsläpp eller tappat minnet efter en alltför påtaglig mardröm insåg jag att slutet var borta. Hur i helvete slutade det nu igen? Dog han? Han var ju alldeles för levnadsglad för att ta livet av sig. Blev han obotligt sjuk? Att jag inte kommer ihåg det!!!
Ring…. Ring…. Ring.... Ring….
Poliserna högg sig genom dörren. Med kommandoberedskap stötte de sig in i rummet. De lyckades pressa ner honom mot parketten och under några ynkliga gnyn slappnade kroppen av och två poliser lyfte honom till halvt stående.
Jag ger mig! Jag är oskyldig! Ta det lugnt!
Det ekade stål och sten i trapphuset och nere på trottoaren hade polisen kört upp strax intill entrén.
Bakdörren öppnas och den gripne blev nedtryckt i skinnsätet. Precis innan dörren stängdes, yrde en tillknycklad papperslapp ner vid stenläggningen. Ingen tog notis om den och bilen körde mjukt iväg.
Jag gick fram till lappen, vecklade upp det brevpappersliknande arket och såg några handskrivna rader längst upp till vänster. I nedre kanten anade jag några bruna fläckar, precis som om någon spillt efter ett hastigt uppbrott eller kanske bränt sig på fingrarna…
Jag kvicknade till och för ett ögonblick svindlade hela världen som i ett fall från en hög med påhittade och staplade ord.
Var detta verkligen ett mord?

Författare:

Publicerat

Dela: