En KlarBlå Tår!

Det här är en sorglig historia. Inte förrän nu, 8år ifrån då kan jag prata om de.

Förberedelserna började flera veckor innan. Det 2månaders långa monsunregnet skulle komma att ta många liv.
Dom flesta flydde från Mas aufena*, oftast till Chile eller Argentina men även till Europa och Amerika. Men det fanns dom, som t.ex. vi, som inte kunde fly....

Regnet kom vart 20: e år oftast under månaderna november-december, men inte alltid. Det var därför som förberedelserna började så tidigt. Jag kommer ihåg varje detalj, jag skulle kunna beskriva nyanserna på havet den dagen. Jag kommer inte att berätta hela historien med alla detaljer, det smärtar ännu.

Strömmen gick runt 2 tiden, sedan kom regnet. i 2 dygn satt vi bara i vårat hus och väntade. Jag mina 2 bröder, min syster och mina föräldrar. Jag var näst yngst i våran familj. Didrik var redan 22 och hade egentligen flyttat hemifrån, Dimitri var 19 och Yimini var bara 14, jag själv var 16. Jo förresten jag heter Yijanna.
Sen sprängdes dammen, aldrig, ALDRIG mer vill jag se den synen. Hela hus spolades bort. Mamma, pappa, Didrik och Dimitri, gav sej ut. Dammen måste hållas!
Yimini ville följa med men aldrig att jag skulle släppa henne, min syster hade allt jag någonsin velat ha, hon hade fint röd-brunt, mjukt lockigt hår, perfekt näsa, två underbart gröna ögon, fina runda rosa kinder, och hon var världens bästa optimist.
Vi kände hur huset skakade, aldrig har jag varit så rädd. Vi flydde upp på vinden. Genom takfönstret såg jag hur människor sprang mot dammen (på dom få landstycken som fortfarande syntes under det fyra meter höga vattnet) med bräder och plankor för att stadga dammen, men det var dömt att misslyckas. att se sina föräldrar och bröder spolas bort var en syn som för alltid kommer att sitta inpräntad i min hjärna. Ena stolpen som huset stog på brast. att se en stor byrå glida över golvet som för att svälja oss var hemskt. Precis innan den slog i kanten gick väggen vi satt lutade mot sönder (den var av bast). Vi föll båda handlöst ner i dom vilda strömmarna.

Det var i det tillfället som jag trodde att min syster var borta, att jag var ensam kvar.

Jag grep tag i en omkring flytande tunna där jag snart somnade av kyla och utmattning av rädslan. Mitt sista uns av livs glädje var borta. Jag ville inte ge upp men det var svårt att låta bli…..

I sömnen började tårarna rinna.

En ström av obehag spred sig längst mina ben, kittlade i tårna, som om någon stint stirrade på mej.

Ett kraftigt ryck i tunnan och jag gled, ner i vattnet. Du förstår säkert att det gjorde så att jag vaknade.

Det var min älskade lilla syster som gled omkring där bredvid mej, (i en låda från våran gamla byrå).
Hon sov

Jag såg en tår i hennes öga med min hand mot hennes kind strök jag bort den, den var alldeles blå, min spegelbild reflekterades i den.
I den såg jag land, och en båt kom mot oss. Vi var räddade.












*en liten ö i stilla havet utanför Chile

Skriven av: Cecilia Johansson