En kort illusion av liv

En kort illusion av liv
Hon har överträffat ordet vacker, över all rimlighet. På ytan är hon vacker, mer än jag någonsin anat. Hennes sätt att föra varje rörelse är föralltid det bästa. Munnen formas till små ljuvliga naturmålningar då hon talar, och aldrig kan jag sluta lyssna.
Från höstkyla, mörker och blåst gick jag barfota rakt ut i underbara färger, grönska och livet. Som om jag plötsligt öppnat kistlocket, rest mig upp och börjat leva, kom nu värmen inifrån. Varje dag var en lång berusad tur i blomsterklädd vagn dragen av två vita vilda hästar som fritt travade kring på nya, spännande platser. Som om jag hela tiden skådade den underbara staden som väntade mig.
Mitt upp i allt fanns hon helt plötsligt bara där, som om varje dag hade varit en väntan på hennes uppenbarelse. Min blick fångades, som en prickskytts sikte, och jag kunde inte slita mig ifrån det jag fruktat; det jag alltid längtat efter. Jag kunde knappast varit någon annanstans än i hennes periferi, inom hennes synfält, hennes värld.
Min värld hade då ett namn, ett med ljuvlig klang. Ett namn sammansatt av de finaste bokstäver, i den enda ordningen, endast för att locka mig. Jag hörde det inifrån och utifrån, dag som natt, alltid som en ros sakta fäller ut sina blad i vårsolen. Om kvällen, då allt var stillsamt tyst, kunde jag tydligt läsa det då jag slöt mina ögon. Av doftande kärlek var jag omfamnad, omskakad och berusad. Sinnet tänkte vad kroppen ville i samklang med förväntan, själen kände utefter de situationer som sinnet utpekat viktiga, och jag var fullkomligt tindrande, skimrande och sårbar.

Där fanns ögonblick jag var nära, så nära att det nästan inte fanns något emellan. Hela tiden letade skölden ursäkter, påhittade, larviga, smått knäppa ursäkter. Kanske hade de substans, men resulterade i vart fall i ångest.
På lite avstånd såg jag allt, men mina fötter trampade aldrig den marken, mina händer rörde aldrig glaset, mina ögon såg aldrig detaljerna och mina öron fick aldrig höra den ljuva sanningen, bara den smärtsamma, skoningslösa och själsfalska sanningen. I ögonblicket jag insåg, var jag inte mer än död, varken mer eller mindre. Inte heller hade jag slutat leva utan var tvingad att känna, känna verk, verk i bröstet, ett bröst större än min tanke numera når. Jag var tvingad att känna smärtan omfamna mig som min allra trognaste vän. Frusen stod jag återigen barfota i mörkret en oktobernatt och lät regnet skölja mig ren från fantasi och dröm, efter hettan. Jag la mig ner, lät kylslagna fukten röra min kropp, och sedan stängde jag kistlocket efter mig.
/Sebastian

Skriven av: Sebastian