En kvalmig natt i Bangkok / 6

En kvalmig natt i Bangkok /6

- Jag hade mönstrat av en norrman i New York, började han. Det var på vintern -58 och det var kallt och jävligt. Pengarna började att ta slut. Jag bodde hos en tjej som jag kände sedan förut. Hon hade en lägenhet i Bronx. Hon var väl allright så länge det fanns stålar men när det började att sina i börsen, så blev det genast tajtare. Ja, ni vet ju hur det är. Så, när jag en dag fick ett erbjudande om ett jobb som andre maskinist, i en båt som gick mellan Corner Brook på New Foundland och New Orleans tog jag tåget direkt ner till Louisiana. Det var skönt att komma iväg från kylan i New York, och tjejen i Bronx.

Jag bryr mig inte om att tala om båtens namn fortsatte Westerlund och vilken flagga som det hängde i aktern, spelar heller ingen roll. Båten var en styckegodsare på cirka 5ooo ton och vi gick alltså mellan Corner Brook och New Orleans. I bland stack vi in till Alexandria utanför Whasington D.C. Där låg vi alltid, precis under bron och de där flygplanen som ingår i pendeln mellan New York och Whasington D.C. flög bara femtio meter över våra huvud. Ett jättestort plan, var tredje minut! Tänk er det!

I New Orleans låg vi alltid vid Magazine Street, vi kallade det så, gatan låg alldeles i närheten.

Det var ett bra gäng ombord. Chiefen kom från argentina och förste maskinisten från tyskland. Skepparn var Stockholmare. Gnistan som jag fick i hop det med ett tag innan chiefen blev svartsjuk, hon kom från Falkenberg och var en trevlig tjej. Motormannen på min vakt kom från Uppsala. Hans namn var Rosengren men kallades naturligtvis Kvist.

Vi gick sällan iland i Corner Brook, inte heller i Alexandria utan det var New Orleans som gällde. Speciellt tjugofyratimmarschappet som vi sa, och som låg ungefär mitt på Magazine Street, inte långt från kajen där vi lossade och lastade. Shappet såg ut som alla andra sämre ölschapp ' down with the riverside ' och det var väl varken sämre eller bättre än de andra som låg runt om. Tjugofyratimmarschappet var en enda stor ölhall och hade naturligtvis öppet dygnet runt. Några av grabbarna brukade gå upp till de franska kvarteren, men för de flesta så var det Magazine Street som gällde.

Westerlund tog en paus. Han körde tillbaka den ljusa luggen med ena handen och med T- skjortans korta arm torkade han av sig svetten, som sakta pärlade fram i hans bleka panna. Klockan var halv tre på natten och det var varmt däruppe i Djungel Jims träd, varmt och kvalmigt. Innaför skynkena hördes ibland hur flickorna rörde sig, där de låg på golvet. Annars var det tyst, alldeles tyst. En tystnad som ibland ändå avbröts, av det ettriga knattrandet från en speedbåt, som snabbt blåste förbi, därute på den svarta floden.

Vi korkade upp tre nya öl och Westerlund fortsatte sin berättelse. - Grabbarna var ju kända däruppe på schappet. Många av dem hade ju sina brudar där. Det var bra tjejer, de flesta i allafall och de visste hur de skulle hålla grabbarna kvar, helst hela natten. Och det lyckades de också, för det mesta med, det var snygga brudar må ni tro. Westerlund flinade mot Jim och mig och drog bort luggen från pannan.- Så de flesta killarna satt däruppe på schappet hela natten fortsatte han. Drack Budweiser och småhånglade med brudarna. Skulle det börja dra på ordentligt i de undre regionerna på någon av killarna, kunde de alltid lösa ut sin utvalda för någon timma. Det låg ett litet hotell i närheten som hyrde ut hotellrum per timma. Kvist presenterade mig för tjejerna där uppe på schappet redan andra kvällen som jag kommit ombord.

Skriven av: Boris Söderberg