En liten stad i ett litet land

Det var en gång begynnelsen av en solig dag i en liten stad, i ett litet land i en stor värld. Solen hade precis gått upp över skogen vid horisonten, det var ännu lugnt och stilla. Ingen var vaken för att beskåda denna dags födelse, ändå skedde den. Detta magnifika vardagliga underverk, det stora i det lilla.
Snart började det röra på sig, den lilla staden vaknade till liv. En dörr öppnades och ut tassade en liten hund med sin ägarinna i andra änden av kopplet några meter bakom. Hon gäspade stort, fastän dessa tidiga morgnar hade varit rutin länge hade hon ännu inte vant sig och skulle aldrig komma att göra det. Hon började gå och svängde vid gatans slut vänster, som varje morgon. Promenaden skulle ta tjugo minuter och på vägen passerade hon det lokala bageriet där hon gick in för att köpa färska frallor. När hon kom hem igen skulle hon äta en fralla och dricka sitt kaffe innan hon åkte till jobbet, som varje morgon. Hennes liv var inrutat, hon hade bott i denna lilla stad, i detta lilla land längre än hon ville tänka på. Alltid. Vad hon inte visste var att denna dag skulle bli annorlunda. Vad som skulle komma att ske hade potential att förändra allt.
I en annan del av den lilla staden, i en ljus vindslägenhet vaknade en ung man med ett ryck av väckarklockans tjutande. Han hade försovit sig. Igen. Ett kort ögonblick övervägde han att åter sluta ögonen och återvända till den behagliga drömvärld där han nyss befunnit sig men bestämde sig för att kliva upp och delta i sitt liv. Om han skyndade sig skulle han hinna med tåget och slippa klampa in sist av alla när det redan hade börjat. Solen sken in genom de skira gardinerna i fönstret bredvid sängen vilket gjorde honom på dåligt humör. Den lyste honom i ögonen och kastade ljus över allt han skjutit upp, allt han borde göra. När solen sken fanns det inga ursäkter. Han suckade djupt, han hade en känsla av att det här inte skulle bli en bra dag. Vad han inte visste var att denna dag skulle bli annorlunda. Vad som skulle komma att ske hade potential att förändra allt.
Hon satt vid sitt skrivbord på sitt kontor, den andra koppen kaffe för dagen stod bredvid laptopen vars skärm hon satt och stirrade på. Hon hade befunnit sig på samma plats, blickande oavvänt på skärmen utan att skriva ett ord ända sen hon kom in på kontoret samma morgon. Idag verkade inspirationen ovanligt långt borta. Det var sin veckoliga krönika hon jobbade på, den som alltid publicerades i torsdagens nummer av tidningen och som mycket väl kunde vara anledningen till att hon fortfarande hade jobbet kvar i dessa tider av nedskärningar. Det brukade inte vara såhär svårt, det var det här hon var bra på. Det låg en hög med tidningar på skrivbordet, som hon i hopp om att hitta ett ämne att skriva om hade skummat igenom tidigare bara för att sedan frustrerat kasta ifrån sig. Hon kastade en blick på klockan. Hon hade blivit sittande alldeles för länge, improduktiv. Om hon ändå inte skulle få något skrivet kunde hon lika gärna vara effektiv på annat sätt, tänkte hon. Skrivbordet hade inte blivit städat på år och dagar. Hon drog ut den översta skrivbordslådan och vände helt sonika upp och ner på den. Papper singlade elegant genom luften och landade ljudlöst, ett efter ett, på golvet. När hon åter vände på lådan för att skjuta tillbaka den in i skrivbordet såg hon att något låg kvar längst in i hörnet. Hon drog efter andan när hon insåg var det var och sträckte sig genast efter föremålet. Det satt fast i något, ett gammalt tuggummi förstod hon men var för distraherad av föremålet hon nu höll i sina händer för att bry sig nämnvärt. Den var svart, rektangulär och vägde inte mycket. Hennes gamla dagbok. Hon måste ha tagit den för ett vanligt anteckningsblock och på så vis hade den väl hamnat längst ner i lådan bland alla andra saker hon bara tryckte ner där när hon inte visste vad hon skulle göra med dem. En känsla av nostalgi sköljde över henne och hon slog upp boken med andakt. Ögonblicket tycktes viktigt, nästan heligt. Många minnen kom åter till ytan bara vid synen av den lilla, svarta anteckningsboken, rader och sidor fulla av hennes prydliga handstil, ord nedtecknade med stor omsorg av hennes 16-, 17 – åriga jag.
”Det borde vara olagligt att vara sådär attraktiv. Ögonen, leendet, de breda axlarna. Jag vet att jag kommer komma över det, men just nu känner jag inte att jag vill det. Även på avstånd gör det mig lycklig, det räcker på något sätt, även om längtan efter mer ibland är överväldigande”.
Hon mindes det väl, log vid tanken. Hon hade varit så förälskad i en klasskamrat men aldrig vågat göra något åt det. Sanningen var att det hade tagit henne lång tid att komma över det, än idag fanns han ibland i hennes tankar. Fingrarna strök över pappret, bläddrade sig vidare framåt i dagboken, i hennes liv.
”Jag tänker för mycket. Jag önskar att jag kunde sluta. I alla fall pausa eller sänka ljudet, sänka hastigheten. Jag ifrågasätter och funderar men får aldrig några svar. Ju mer jag försöker reda ut tankarna och känslorna, desto mer trasslar jag in mig. Jag får reda på mer men inser hur lite jag vet. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill. Hur ska jag komma på det? Var finns svaren?”
Känslorna var så tydliga, svävade framför henne likt dammpartiklar i luften när solen skiner in genom fönstret. Hon mindes detta också, osäkerheten och tvivlen. Hur hon hade trott att allt skulle falla på plats, en dag skulle hon bli vuxen och då bara veta. Vem hon är och vad hon vill. Hon visste fortfarande inte. Inget hade blivit som hon föreställt sig och planerat. Något hon dock visste var vad hennes krönika skulle handla om.
Dagens föreläsning var äntligen över. Att sitta och lyssna sådär länge var inte alls hans melodi. Faktum är att han var ganska övertygad om att det inte kunde vara någons melodi eftersom han drog sig till minnes att ha läst någonstans att det är omöjligt att hålla koncentrationen på något mer än tio minuter i sträck. Medan han klev på tåget som skulle ta honom hem och satte sig vid fönstret funderade han på om detta inte hade varit ett misstag. Att hoppa på ännu en utbildning. Borde han inte ha lärt sig något av sina tidigare misslyckanden vid det här laget? Ångesten började krypa sig på, känslan var bekant. Han tog ett djupt andetag och viftade i sitt huvud bort de där jobbiga känslorna som irriterande flugor. Känslan av att ha misslyckats, av att stå stilla när världen runt omkring snurrar allt fortare som han hade blivit allt bättre på att ignorera men som fortfarande ibland kom upp till ytan och påverkade honom. När blev det såhär, när började hans liv gå utför? Han hade haft så många drömmar och planer, aldrig hade han trott att han skulle sitta här, vuxen för länge sedan men fortfarande osäker på vad han ville. Fortfarande hade han inte åstadkommit något och han kunde inte säga att han visste vem han var heller. Att återvända till staden där han växte upp hade varit det sista han ville. Samma dag som han sprang ut ur skolan, den vita mössan på huvudet och betygen i kuvertet i hans hand, hade han börjat göra upp planer. Alla platser han skulle besöka, allt han skulle prova på. Många olika vägar hade han provat att gå, men inget hade känts rätt och inget hade han fullföljt. Trots att han uppnått många av sina mål, besökt platser som tidigare enbart existerat i hans drömmar så var han aldrig nöjd. Rastlösheten. Det var dags att sluta springa nu, tänkte han. Som en hamster i ett hjul, hur mycket han än sprang skulle han aldrig kunna springa ifrån sig själv. Han väcktes ur sina funderingar av ett plingande ljud, tåget hade nått sin ändstation, hans hemstad. Den ljumna luften slog emot honom när han klev av tåget och mot sin vilja uppskattade han det. Doften av blommor, den behagliga temperaturen och solskenet. Fåglarna kvittrade. Sommaren nalkades, varje år kom den och varje år verkade invånarna i det lilla landet lika förvånade och lika hänförda över dess existens. Promenaden från tågstationen, genom staden till hans lägenhet tog inte mer än några minuter men ändå han hann passera hela stadskärnan. Gallerian, nattklubben, restaurangerna och fiken. Den lokala tidningens redaktion. Hon jobbade där hade någon berättat för honom. Flickan som många gånger hade upptagit hans tankar och fantasier under gymnasietiden. Undra vad hon gjorde nu? Hade hennes liv blivit som hon föreställt sig? Mobilen i hans ficka gav ifrån sig ett ljud som talade om att han hade fått ett sms. Han rynkade pannan. Vem skulle smsa honom? Ingen av hans gamla kompisar visste att han var tillbaka i hemstaden. Hans mamma ringde om hon ville något, trots hans många envetna försök hade hon inte lärt sig skriva textmeddelanden. Nyfikenheten tog överhand, han stannade till och tog upp telefonen för att kika. Ett nummer han inte kände igen. ”Kommer ifrån jobbet tidigare än jag trodde, ses vi ikväll? ?”
Felskickat. Mot sin vilja kände han en viss besvikelse. Han var typen som tyckte om att klara sig på egen hand men den senaste tiden, trots försöken att sysselsätta sig, hade ensamheten blivit påträngande. Utan att tänka började fingrarna röra sig över skärmen och ord uppenbarade sig. Han tryckte på skicka innan han skulle hinna ändra sig. Det var dags att ta en chans, vem vet vad det skulle kunna leda till.
Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon läste igenom vad hon skrivit en sista gång. När hon väl börjat skriva hade fingrarna bara flutit över tangenterna av sig själva, hon hade glömt tid och rum och när hon skrev den sista meningen kände hon sig nöjd. Det här kunde mycket väl vara det bästa hon skrivit, kanske kunde det till och med bli grunden till boken hon alltid drömt om att skriva. Hon tittade på klockan och insåg att hon varit effektiv när hon väl kommit igång, kanske skulle hon faktiskt hinna träffa sin väninna och ta ett glas vin som de pratat om när de sprungit på varandra på stan föregående helg. Snabbt sträckte hon sig efter telefonen, knappade in ett meddelande och skickade iväg. Om hon skyndade sig hem skulle hon både hinna ta en promenad med hunden och duscha innan hon behövde åka igen. Dörren till redaktionen hade precis slagit igen bakom henne när mobilens skärm lyste upp och visade att hon hade fått ett svar.
De kom gående längs samma gata från varsitt håll. På väg till samma restaurang. Han kom först, öppnade dörren och höll sedan artigt upp den åt henne. Deras blickar möttes, ett ögonblick var de bara två främlingar som råkat titta på varandra samtidigt. Nästa sekund igenkänning. Hon blev nästan yr i huvudet när hon insåg vem det var som stod framför henne. Ingen av dem kom sig för med att säga något. De kände aldrig varandra egentligen, ingen medveten om den andras känslor. En sekund senare var det för sent; han tittade bort och hon fortsatte framåt in på restaurangen som om ingenting. Han följde efter och ett moment var deras vägar enade, på väg åt samma håll. Sedan vek hon av till vänster, kastade en sista blick över axeln, ville inte släppa taget. Han såg på henne men återigen fastnade orden och han tittade bort. De fortsatte åt varsitt håll för att möta upp sitt respektive sällskap. Så var det över. Om de båda vetat, om de kunnat se in i framtiden och få reda på vad som kunnat vara hade de kanske vågat. Om de vetat att det här ögonblicket hade potential att förändra allt hade de kanske inte tvekat. Bara en del vilar i ödets händer, möjligheterna som dyker upp, men det är människorna själva som måste ta sina chanser och få det att hända.
Och så levde de inte lyckliga i alla sina dagar. Solen gick ner över skogen vid horisonten och världen antog alla färgskalans varma nyanser under några minuter innan den slukades av mörker. Nästa dag skulle solen åter gå upp och livet fortsätta som vanligt i den lilla staden.

Vendela

Vendela är medlem sedan 2016 Vendela har 2 publicerade verk