En lucias hundliv

Det hade varit mörkt i flera timmar redan när jag klev av skolbussen utanför vårt hus. Den här tiden på året tittade solen bara fram en kort stund mitt på dagen. Det gick inte att skilja solens uppgång från nedgång.
Sakta med släpande steg gick jag mot huset och snön gav ifrån sig ett sånt där knarrande ljud som bara kan framkallas en riktigt kall vinterdag i Lappaland. Kylan nafsade mig i öronen. Mössan hade jag i jackfickan, redo att sätta på mig så snart skolbussen försvunnit bakom snödrivorna.
I köket höll mamma på att röra ihop mat till vår senaste valpkull. Köttfärs och majsvälling. Det luktade förfärligt.
”Hej gumman”, kvittrade hon bortifrån spisen. ”Har du haft roligt i skolan?”
Roligt? Hur skulle det ha gått till? I dag hade fröken läste upp resultatet av skolans luciaomröstning. Jag hade bara fått en enda röst och blev sist. Men det kom inte som någon överraskning, precis.
Dagen efter att fotografierna av skolans luciakandidater sattes upp utanför aulan hade någon skrivit med svart tuchpenna på min bild ”Vem vill rösta på någon som är ful och luktar hund?” Men någonstans, längst inne i hjärtat, hade jag ändå hoppats att jag genom ett under skulle bli vald. Men nu var förnedringen inte bara en känsla, utan ren fakta. Svart på vitt.
”Tycker du att jag är ful?”, frågade jag. Mamma slutade genast att röra i bunken.
”Du är jätte söt, det vet du att jag tycker. Vaför frågar du det?”
”Men varför måste vi ha så många hundar då?”
”Det är vårat jobb att köra hundspannsturer med turister. Då behövs ett trettiotal hundar. Det är inget konsigare än att andra föräldrar jobbar på sjukhus eller kontor”, sa mamma samtidigt som hon började hälla upp den oaptitliga smeten i små skålar.
”Ibland retas killarna mig för att vi har så många hundar”
”Dom är nog bara avundsjuka, för dom skulle nog också vilja ha en hel hög polarhundar. Det är inget att bry sig om”
Jag skulle ha förstått att mamma inte fattar någonting. Istället för att svara henne gick jag upp till mitt rum hämtade lådan med alla mina luciasaker.
Akka och Nalla satt i samma hungård på baksidan av huset. De ställde sig på bakbenen och viftade intensivt på sina plymliknade svansar när jag kom in till dem med lådan under armen.
Jag satte lådan på hundkojans tak och plockade fram stjärngossestruten. Nalla försökte ruska av sig struten men jag knöt fast den ordentligt under hakan så att den satt kvar. Akka halsband lindade jag in med glitter som jag tagit i smyg från julgranen i vargasrummet. Sist satte jag på mig luciakronan, som jag inte skulle få användning av i år heller. Jag tände alla ljusen.
Då vände Akka upp nosen mot stjärnorna och började yla. En efter en hängde de andra hundarna på, alla i sin alldeles egen tonart. Jag klättrade upp på hundkojan. Där uppifrån, med trettio ylande polarhundar runtomkring mig, sjöng jag för full hals luciasångens samtliga verser. Sedan rundade jag av med Staffan var en stalledräng.

Skriven av: Annika Venimore