En lycka, större än allt

Jag försöker skriva men mina fingrar vill inte forma några ord, det blir mest oregelbundna bokstäver utan sammanhang. Mitt papper är till största delen tomt och datorns markör står och blinkar, ber mig av allt att döma att skriva mera. Men det är svårt.
Ändå är det så mycket jag vill säga. Men hur skriver man ner en sisådär tusen olika känslor och säkert tiotusen olika tankar på ett par futtiga ord i en text? Det är för mig en gåta.
”Öppna upp era sinnen”, var det inte så du sa? Men du nämnde aldrig något om hur man gör när man förstår att ens sinnen är likt en forsande kran som inte går att tillsluta. Inte heller vilka åtgärder som bör vidtas när man upptäcker att den forsande kranen leder ner i ett badkar som redan svämmar över. Om tankarna inuti bollen bara snurrar runt i irrade banor, likt stjärnor och planeter under kollisionskurs. Jag vad gör man då?
Johan sparade dokumentet och stängde ner datorn. Sedan blev han sittande en stund med skulderbladen tungt lutade mot ryggstödet på den obekväma pinnstolen.

*
Det låg dagg i luften, luktade morgon. Disigt var vad väderleken var och gräset var högt, inte klippt på länge. Hans nedre del av byxbenen var mörkbeiga, inte khaki beiga som de varit innan de äntrade ängen. Regnjacka som han mamma tvingat på honom, en skitful lila regnjacka som inte var hans, prasslade när han gick. Läderremmen runt handen stramades åt, därför ryckte han lite i den, tre snabba ryck och stramandet han känt innan upphörde.
Istället kom Maya glatt traskande emot Johan, som hon alltid gjorde när hon visste att hon gjort något hon inte fick. Dumma hund, tänkte han och fortsatte framåt med hunden vid sin sida.
Det här med att köpa hundvalp var ju knappast hans idé. Om han hade fått välja kunde de lika gärna ha varit utan kräket, så man fick sova ordentligt på mornarna. Men nu var det som det var. Siri ville ha en hundvalp och då var det väl klart att Siri skulle få en hundvalp. Allt precis som vanligt.
Efter det att han tagit sig ut ur den kompakta ängen tog han direkt till höger, svängde ner åt vänster, över krönet så att säga och var tillbaka på gångbanan. Han kunde skymta mellan en grannes två magra björkar att det fortfarande var upptaget på toaletten. Det lös i det lilla badrumsfönstret på övervåningen, precis som det hade gjort när han gick iväg.
Siri var förvisso inte den enda i familjen som tog god tid på sig i badrummet, men nog rådde det inget tvivel om att det var just hon som nu ockuperade rummet. För ju närmare deras eget hus han kom, desto tydligare såg han imman på fönstret. Siri var den enda i familjen som duschade i så förbannat varmt vatten.
Innan han klev in i hallen, för att torka Mayas blöta tassar med en handduk, slog han en blick på klockan. Den var redan halv åtta. Efter två sekunders överläggning om huruvida han bara skulle gå in och byta jacka, för att sedan skynda iväg till busshållplatsen eller om han skulle gå in, äta frukost i lugn och ro samt läsa sportsidorna, bestämde han sig för det senare alternativet. Skolan fick vänta.

*
Om världen var likt en fyrklöver, uppdelad i fyra delar, på vilken del skulle man då vilja bo?
Den delen som är grönast, den som får mest solljus, den vackraste delen eller den som ger mest näring? Vi betraktar fyrklövern som världsalltet, fast den egentligen bara är en liten, liten del av hela skogen.
På samma sätt ser jag på mitt liv. Jag är bara en eldsjäl ibland miljarders människor. Frågar du mig vad jag tror på så svarar jag att jag tror på människan i grunden, det övernaturliga i spetsen och verkligheten någonstans däremellan.
Låter det krångligt? Det är det också. Men jag tror att det är menat så. Vi människor på vår del av fyrklövern skall driva runt i ostrategiska banor och rita upp vår livs karta, lika individuellt som vårt DNA i kroppen. Kanske hinner vi under vår livstid besöka flera delar av klövern, kanske gör vi det inte.
Tanken stannade kvar inom honom, ville inte släppa taget, när han stängde ner datorn för andra gången inom åtta timmar. Den följde honom faktiskt större delen av hans liv.

*
Korridoren låg rätt öde när Johan steg in i den. Men ändå kändes det som om väggarna viskade om vad som utspelats där inne genom åren. Skolan var gammal, och båda Johans föräldrar hade gått där för länge sedan. Faktum var att detta var den enda gymnasieskolan i närheten. Närmaste låg ungefär tio mil härifrån och eftersom denna skolan var helt okej, så hamnade de allra flesta automatiskt här.
Utspritt på det gråmelerade plastgolvet låg ett par papper här och var, men förövrigt var det relativt rent. Förutom skåpen längs med väggarna, var det kalt möblerat. Skåpen var tonade i en ljusgrön färg. De var ca. en halv meter höga och placerade tre och tre på varandra. Där med blev det ordentligt trångt att ta sig fram till respektive skåp under rasternas värsta rusningstid.
När Johan väl var framme vid rätt sal, tvekade han först någon halv sekund innan han försiktigt, men bestämt knackade två gånger på dörren. Han hörde lärarens röst från insidan och öppnade varsamt dörren, genom att överdrivet långsamt trycka ner handtaget och dra upp dörren.
Med allas blickar riktade mot sig gick han ett par meter in i klassrummet. Han fick ta plats i bänkraden längst fram eftersom alla andra platser var upptagna. Hela tiden försökte han se så oberörd och nonchalant ut som möjligt. Som tur var kände inte läraren för att göra något provisoriskt korsförhör om vart han varit och varför, utan han bara vände sig mot tavlan och fortsatte sin genomgång. Denna genomgång som Johan, förmodligen enligt läraren, lite olyckligt lyckades avbryta. Klassens däremot tyckte nog att avbrottet var det bästa som hänt på hela lektionen.
Ungefär trettio minuter fortskred och klassen började tappa intresset mer och mer, istället var helgens strapatser och bravader det heta diskussionsämnet. Då uppmärksamheten mot tavlan nästan var lika med noll, gjorde läraren det klassiska misstaget. Han lät då eleverna jobba med en gruppuppgift istället, naivt uträknat att det på så sätt skulle bli mera gjort. Det resulterade dock i vanlig ordning bara i berättelserna om helgen blev allt mer utpräglade. Någon gruppuppgift blev förstås aldrig gjord, än mindre inlämnad vid lektionsslut.
Efter lunchen kände sig Johan i och för sig mättad, men långt ifrån mätt. Han hade kommit till matsalen hungrig och lämnade den bara något mindre hungrig. Precis som vanligt. Nu var det först lunchrast som stod på schemat och där efter en håltimme för hans del. Kompisarna skulle läsa bild, själv hade han valt musik, fastän han var helt talanglös inom båda delarna. Så när kompisarna begett sig mot bildsalen, som låg i en annan byggnad, stod han ensam kvar. Han började styra stegen mot datasalen, krockade nästan med städvagnen som stod parkerad i korridor och kände tröttheten komma över sig.

*
Är det när man vaknar upp efter sin artonårsdag med baksmällan hängande som ett svart orosmoln över sig, som man egentligen blir vuxen? Eller är det när man när man lämnar boet, skaffar något eget och prövar vingarna för första gången, som det sker? Blir man kanske inte vuxen på riktigt förrän man hör barnskrik, en liten varelse som ger dig kladdiga pussar och säger ”pappa”, på ett sätt som skulle få allt smör i Småland att smälta.
Jag vet då inte när fenomenet händer, inte tror jag heller att det finns någon vetenskaplig förklaring till det. Helt plötsligt är man bara vuxen och det känner man bäst själv. Sedan om samhället inte har samma åsikt så spelar det egentligen ingen roll, det bara formaliteter.
Vuxen eller ej, känner jag ett stort ansvar över mig själv. Jag är en egen individ nu, mina föräldrar må ha fostrat mig på det sätt dem finner värdigt. Men nu är det jag mot världen. De kan gå bakom eller bredvid mig, med vatten och handduk, bereda att stötta och trösta, men det är fortfarande jag som måste göra jobbet, visa vägen och trampa mina egna stigar. Hur slingriga och krokiga de än kan tänkas bli.
Ett litet klick och så var hela texten skickad hem till Johans dator, han kunde inte riskera att ha den kvar i skolans dator. Tänk om någon skulle hitta den. Vad skulle folk egentligen tänka om de visste han satt och skrev bara så där utan att egentligen behöva. Han såg sig om i datasalen, jo han var fortfarande ensam. Skönt, tänkte han och stängde av datorn.

*
Det var trångt på hållplatsen, bussen var försenad. Skulle gå fjorton över och nu var den redan arton över. Typiskt tänkte Johan, nu måste jag står här och snacka med dem längre än egentligen nödvändigt. De frågade ju så mycket, jobbiga frågor som han inte hade någon lust med. För nej, han hade fortfarande ingen ny tjej på gång, ja, fast det var typ ett halvår sedan han och den där förra gjorde slut. Vilken tjej det var förresten, varför tog det slut? Frågorna bara fortsatte och fortsatte.
Det var inte det att han var en särskilt asocial kille, det var bara det att han var så jäkla trött på dem. Hade faktiskt tröttnat redan efter höstterminen första året. Kände väl kanske att de inte hade så mycket gemensamt längre. Tre utav dem hade han gått med sedan högstadiet och de andra två hade han lärt känna i fjärde klass. Inte undra på att det hade börjat kännas lite långrandigt. Samma människor runt omkring sig år efter år, samma typ av skämt. Det enda som hade förändrats var deras fritidsintressen.
När de var riktigt små lekte de mest ute på gården, jage och sånt, men ju äldre de blev desto mer började de sporta. Varje dag efter skolans rusade de hem för att spela landhockey och fotboll. På högstadiet sportade de fortfarande en del, men nu var det lite mer intressant med tjejer och sånt. Sedan kom det här med festandet in i bilden. Plötsligt gällde det att festa mest, känna flest och hångla varje helg. Utöver det var i stora drag deras liv fortfarande lika dana.
Bussen kom då äntligen och de klev på, eftersom de kom på nästan sist, fick de stå i mittgången. Dörrarna stängdes och en femton minuters bussresa påbörjades. Efter mycket stök och bök, krängandes hit och dit, tantar som inte hinner gå av och en irriterad busschafför, klev Johan till slut av på sin hållplats.
Det var som om luften gick ur honom samma sekund han klev ner på trottoaren. Samtidigt som luften gick ur honom, gick ny luft in. Ny, härlig, underbar, frisk luft. Han började röra sig hemåt. Det var vilken dag som helst, ingen dag som skulle gå till historien, ingen dag som någon ens skulle minnas nästa vecka. En tvättäkta tisdag, rätt grå och utan några ljusglimtar över huvudtaget. Johan var nästan framme vid huset, han letade fram nyckeln och visste precis vad han skulle göra så fort han kom innanför dörren.

*
Varför betyder vissa dagar egentligen ingenting? Tänk så många dagar som har gått passé utan att vi överhuvudtaget reflekterat över dem. Dagarna kommer och går och det är för oss något självklart. Men om det helt plötsligt inte skulle komma någon onsdag efter tisdagen och vi inte visste det, vad förödande det skulle vara. Vi skulle spendera våran sista dag i livet på så meningslösa saker, som att bråka om vilken tv-kanal vi vill se på. Eller kanske vattna blommorna, tvätta håret och handla mat för veckan.
Raden av alla lönlösa handlingar vi förmodligen skulle göra under den där tisdagen, dagen innan onsdagen som aldrig kom, skulle kunna göras lång.
Jag förstår att så många ordspråk har formats av dessa tankegångar, lev varje dag som om det vore din sista, lev för stunden och fånga dagen, är ett par utav dem. Alla stämmer utan tvekan in på hur man borde leva sitt liv, men det är en annan sak att verkligen leva så. För hela tiden kräver allmänheten och hela samhället runt omkring oss att vi planerar vår framtid. Lån som tas för framtiden, möten vi bokar in flera veckor i förväg, träningskort som köps så att vi kan träna hela våren o.s.v. Vi lever efter en kalender, klockan och andras förväntningar på oss. Så har det alltid varit och kommer förmodligen att så förbli.
Den där tisdagen, innan onsdagen som aldrig kom, kommer för alltid att finnas kvar för en del människor.
Johan stängde ner datorn och tänkte att detta var hans fjärde producerade text som ingen någonsin kommer att läsa.

*
Mamma hade redan ropat två gånger i hela huset så att tavlorna i trappan nästan vibrerade, att det minsann var middag nu för den som behagade. Johan hörde hur Siri tassade ner för trappan mot köket och han tänkte precis göra det samma, men något annat fångade hans uppmärksamhet innan han reste sig. Han gick mot fönstret till höger i rummet och ställde sig så att han nästan snuddade med näsan mot det kalla glaset. Han försökte skärpa ögonen för att se bättre, det var mörkt ute. Mycket riktigt såg han igen vad det var han tyckt att han sett alldeles nyss.
Utanför fönstret på den allmänna gräsplätten något längre bort i området kunde han skymta en högt flygande drake. Den var röd och den rätt så starka vinden kastade den hit och dit. Likt en vante flytande i stark en ström, helt okapabel att styra sig själv, flög den runt på den mörka himlen. Stjärnorna lös förvisso, men annars var det helt mörkt, hösten hade förlänge sedan anlänt.
Se den där högt flygande draken utanför fick det att börja knyta sig av obehag i magen på Johan. Minnena bubblade upp på nytt, drake som de hade flugit så mycket ihop, när Johan var liten. Han stötte snabbt bort känslan, orkade inte med den, men han tänkte att en dag skall jag skriva om den, skriva min berättelse. Från början till slut skall det vara mina ord som skall forma berättelsen om mig och världens bästa pappa. En dag, tänkte han när han nästan klampade ner för trappan för att äta i köket.
Alla var samlade i köket, mamma och Siri vid matbordet och Maya liggande på mattan intill diskbänken. Johan satte sig på sin stol till mittemot mamma och högg in på maten. Couscous hade numera blivit lite av en nationalrätt i familjen sedan mamma, började på den där matkursen för ett par månader sedan. Hon poängterade ofta hur viktigt det var att Johan och Siri åt en varierad kost. Inte för att Johan hade något emot det, men han brydde sig inte särskilt mycket heller.
Middagen gick över ganska smärtfritt, ingen visade större intresse för att prata, alla var rätt trötta. Johan ställde sin tallrik i diskmaskinen och småsprang upp för trappan. När han kom upp var han helt slut och var tvungen att hämta andan ett tag, hans kondition hade dalat avsevärt sedan han lade ner sportandet förra året. Det visste han, men att den var så här påtagligt kass, var överraskande. Kanske borde man gå ut och jogga någon kväll, tänkte han och gick in på toaletten. Men tanken försvann nästan snabbare än vad andan gjort i trappan.

*
Varför har människan egentligen ett så stort behov av andra? Är det för att vi är ett flockdjur, som det sägs? Ständigt behöver vi känna oss behövda, ihågkomna och uppskattade för att må bra. Gör vi helt plötsligt inte det av någon anledning, så går vi och gräver ner oss.
Man kan finna exempel på detta varje dag. Vi är exempelvis livrädda för att bli utstötta, kan inte tänka oss att i andras ögon uppfattas som udda, för gör vi det uppfattas vi direkt som onormala och att vara onormal det tycker människan är det värsta som finns.
Men vad är egentligen normalt? Är det verkligen ett normalt beteende att hela tiden gå runt och tänka på vad andra tycker och tänker om oss. Att inte våga inte äta själv i matsalen för att vi är rädda för att folk skall tänka att vi inte har några kompisar, inga kolleger, ingenting. Att gå på Café eller bio själv, är rätt otänkbart. Varför är vi sådana?
Tänk vad underbart det hade varit om det fanns fler ensamvargar, fler som vågar sticka ut och vara ensamma för att de trivs med det. Då skulle det vara mer accepterat att vara själv om man känner för det. Tvåsamheten borde inte få ta makten över oss, men ändå gör den det.
Fundersamt satt han kvar och tittade på skärmen. Han tittade på vad han egentligen skrivit under dagen. Fem olika texter, om man räknar med den natten till idag, var vad han hade lyckats åstadkomma. Fem hyfsat bra texter om man såg på dem rätt upp och ner. Tittade man närmare på dem och verkligen analyserade dem på djupet, var de inte ens i närheten av hur bra de skulle bli.
Med ett klick hade han raderat dem alla fem, så enkelt det var. Nu var de som bortblåsta, som om de aldrig existerat. Ingen hade sett dem födas och ingen såg dem slockna.
När så väl dagen var kommen, den dagen då texterna höll hela vägen, då var stunden inne, det visste han. Då skulle han skriva boken hans pappa aldrig hann skriva, boken om dem, En lycka större än allt, det hade han sagt till Johan sedan dagen då han föddes.
Pappas liv skulle inte bara få rinna ut i sanden, visserligen var den där tisdagen, före onsdagen som aldrig kom, ett år bort nu, men när boken var klar, skulle hans liv få gå till historien.
Förevigt dokumenterat av hans son, som älskade honom så.

Skriven av: Pernilla Pihlström