En lycklig tid

Samtidigt som dörren slog igen smög sig en känsla av melankoli på honom. 'När dina föräldrar dör, dör även en del av din barndom med dem.”
Orden var hans egna, men fick en helt ny innebörd i realiteten, de endimensionella bokstäverna översattes till känsla. Viktigt att kunna skilja på arbete och fritid, självklart. Men svårt. Hade han älskat, ens gillat honom? Svaret var inte självklart. Nej. Det satt väl inte så djupt?
Kontakten hade sedan sena tonår varit bruten. Han ville gärna tro att den egna personligheten hade förändrats så pass mycket, att jaget genomgått en så total förvandling, men visste innerst inne inte att det var så.
Trots sitt yrkesval, präst, hade han inte kunnat förlåta fadern. Och nu var det för sent. Det skrämde honom att en av grundstenarna i hans tro, förmågan att kunna förlåta, saknades honom.
Det var en offentlig hemlighet att alla lastade fadern för moderns bortgång. I efterhand kunde han förstå faderns agerande. Inte godta, aldrig godta.
Efter vad han hade hört hade det varit en kall kväll, det regn som fallit tidigare under dagen hade frusit till is som nu doldes under ett tunt lager nysnö. Efter ett besök hos bekanta satt den lilla lyckliga familjen i bilen. Modern och den tolvårige sonen halvsovandes i baksätet och fadern bakom ratten, radion på låg volym. Plötsligt en gir, bilen förlorar greppet om vägbanan. En volt, två volter. Vaga minnen av oroliga ansikten, en lukt av desinfektionsmedel kombinerat med tandläkarväntrum. Starkare minnen, nu med dessa lukter utbytta mot den omisskänneliga lukten av sprit. En ny verklighet, en ny vardag, en decimerad familj.
På ett underligt sätt hade minnena från tiden innan olyckan ersatts med minnena från tiden efter den. Hur kunde det komma sig? Det spelade ingen roll. Han var åtminstone tvungen att godta att den största delen av hans barndom utgjordes av händelser han inte kunde minnas, undantaget vissa som genom ständigt återberättande blivit någon sorts legender, minnen som konstruerats i efterhand.
Ofta kom sentimentaliteten, saknaden efter den barndom han visste måste ha existerat innan det hemska, det som varit men aldrig kunde återupplevas. Han kunde ibland avundas de barn han träffade, deras förmåga att leva för stunden och se det stora i det lilla. Samtidigt fanns hos honom ett medlidande, han önskade att de skulle slippa uppleva livets avigsidor. Fast de skulle inte slippa undan, liksom han själv inte kunnat undslippa verkligheten.
De enda personerna som kunnat vittna om att hela hans barndom faktiskt existerat var borta nu. En lycklig tid, visst, kanske. Men till vilken nytta?


Det spelade ingen roll. Han var åtminstone tvungen att godta att det mesta var händelser han inte kunde minnas, undantaget vissa som genom ständigt återberättande blivit någon sorts legender, minnen som konstruerats i efterhand.
De enda personerna som kunnat vittna om att hela hans barndom faktiskt inträffat var borta nu. En lycklig tid, visst, kanske. Men till vilken nytta?

Författare:

Publicerat

Dela: