En Marknadssaga.

Hanna och Andreas gick hand i hand på Örebros gator och såg så ruskigt kära ut att många slängde en argt avundsjuk blick efter dem. Han var en lång och spinkig sjuttonåring med rufsigt blont hår som hängde ner över ögonen. Hon verkade vara i ungefär samma ålder, hennes ansikte var smalt och lite blekt och det långa rödskimrande håret var uppsatt i två tjocka flätor. Det lös likt eld mot den vita snön som fallit lagom till Hindersmässan. Temperaturen hade sjunkit till tio minusgrader och människornas andedräkt bildade små vita moln. Om någon varit lite uppmärksam hade de märkt att inga moln kom ur Hannas mun när hon skrattade, men människor lägger märke till förvånansvärt få av de märkliga ting som sker i världen.

Efter att ha köpt en rejäl mängd marknadsgodis gick de hem till Andreas och drack en kopp te. Han funderade en stund på vilken skiva han skulle sätta på, men beslutade sig till sist för Ebba Grön. Han visste att Hanna tyckte de var bra och det var det viktigaste för honom. I snart tre månader hade de varit ihop och han hade aldrig någonsin varit mer förälskad i någon. Det var något särskilt med Hanna, hon hade som ett skimmer omkring sig. Han hade försökt förklara det för en kompis, men ingen kunde förstå. Kompisen hade bara undrat om hon gav honom droger eller något sånt.

Det var sant att Hanna var något speciellt. Men vad skulle Andreas aldrig kunnat komma på i sin vildaste fantasi. Hon hade velat berätta många gånger, men det hade liksom aldrig funnits rätt tillfälle. Dessutom visste hon faktiskt inte hur hon skulle våga säga det. Det hade varit en hemlighet i vad som verkade vara evigheter, varför skulle hon behöva avslöja sig just nu? Men hon ville så gärna ta Andreas med till sin värld. Hon ville visa honom allt det otroliga hon längtade efter när hon satt på Länstrafikens vintergråa bussar och iakttog människor vars högsta drömmar verkade vara en ny mobiltelefon. Hon ville visa honom allt hon drömde om på nätterna när stjärnornas sus lockade henne hem. Hon ville inte längre vara så ensam i denna kalla värld, ensam om att veta något om det som varit och det som skulle ske.

När de satt där i Andreas kök och drack te, då bestämde hon sig. Hon var tvungen att återvända snart, det hade hon vetat länge. Men hon skulle ta honom med sig. Hon skulle visa honom den värld som varit stängd för människor i så oändligt många år. Han kunde ju alltid återvända om han ville, men han måste först förstå hennes uppgift och veta vem hon egentligen var. Hon tackade ja till lite mer te, men sa till honom att hon skulle hämta det själv. Hon reste sig, hällde upp te i deras koppar och såg på honom en lång stund. Det hade verkat så lätt, men nu började hon bli nervös.
- Vänta lite! sa hon och gick ut i hallen med bestämda steg.
Hon återvände med ett litet glänsande föremål i handen. Hon tittade på honom igen sa:
- Andreas, det är något jag måste visa dig.
Han tittade intresserat och hon fortsatte lite nervöst:
- Det är... Jag kan inte förklara, inte nu, men jag måste visa dig!
- Men vad är det? Han lät lite oroad nu.
Hanna tog upp föremålet hon höll i handen. Det var en liten silverglänsande spegel med klart röda stenar på. Hon höll upp den framför honom och blundade.

Först snurrade det bara. Sen började de suddiga färgerna få konturer och bilda föremål i hans huvud. Han såg träd snurra och kände en enorm känsla av strömmande vatten fylla hans inre rum. Vattnet sög honom med, men det var inte det minsta obehagligt. Tvärtom, han kände sig varm och trygg i vattnets famn. Till sist spolade vågorna upp honom på en strand där solen värmde hans ansikte. Med ett ryck öppnade han ögonen och såg att han befann sig i en skog. Men det var ingen vanlig skog, träden själva verkade utstråla en kraft och ett ljus han aldrig tidigare upplevt. Det var som om de hade ett annat slags liv än de träd han var van vid att se hemma i Örebro.

Så tappade han andan. Framför honom stod Hanna. Om det nu kunde vara Hanna. Hennes jeans och stickade tröja var ersatta med en lång grönskimrande klänning med vida ärmar, hennes långa hår var utsläppt över axlarna och i pannan bar hon ett silversmycke med en glänsande sten i. Hon log ett sällsamt leende och tog hans hand. Med en röst så klar som vattnet om våren kallade hon honom till sig. Hon ledde honom genom den skimrande skogen till en liten glänta där hon satte sig ner och manade honom att göra detsamma. Han visste inte vad han skulle säga. Hon var så totalt främmande, nästan övernaturlig. Men ändå var det Hanna, hans flickvän.

- Vem är du? mumlade han till sist.
- Niythiel är mitt namn, men det säger dig nog inte så mycket mer än att det är väldigt lite du egentligen vet om mig.
- Men...
Hon avbröt honom nästan direkt:
- Allt kan inte förklaras här och nu, det kommer att ta tid för dig att förstå. Men om du vill veta ska jag berätta allt och tålmodigt vänta. Allt du behöver göra är att tro mitt ord när jag säger att detta inte är en dröm. Faktiskt tror jag nog inte att du någonsin kommer att få vara med om något verkligare.
Andreas bara stirrade på henne. Hon verkade vara ett övernaturligt väsen. Han sträckte fram handen och rörde vid hennes kind för att försäkra sig om att det inte var en synvilla. Hon fortsatte prata:
- Jag har tagit dig med till mitt land, Feodien. Här har ingen människa varit sedan den forna tiden då våra folk fortfarande levde sida vid sida.
Andreas tvekade en stund. En absurd tanke hade dykt upp i hans förvirrade hjärna. Men han kände sig tvungen att fråga. Han tog mod till sig och sa tveksamt:
- Är du... är du en.... alv?
Niythiel log stillsamt.
- Nej, svarade hon. Alverna finns bara kvar i våra sånger nu för tiden. Det sägs att de lämnade vår värld långt innan striderna började. Nej, jag är feald. Åh, Andreas, det finns så mycket jag vill berätta för dig!

Hon tog åter hans hand och de började vandra genom skogen. Fortfarande värmde solen deras ansikten. Träden viskade upphetsat med varandra och vattnet i bäcken sjöng om forna tider. Andreas såg Niythiels ögon brinna av glädje, men där var också en farlig glimt som han aldrig tidigare sett hos Hanna. Hon ledde honom mot skogens slut och de kom ut på en smal väg. Nu fortsatte hon sin berättelse:
- I den tid som mänskligheten glömt levde folk och fealdin i samma värld. Men till sist kom det vi kallar Den Stora Brytningen. Människorna började längta efter ”tekniska framsteg” och ”moderna idéer” , sånt som fealdin alltid avfärdat som hån mot naturens lagar. Strider utbröt som för alltid skulle dela våra världar. Människornas värld ”utvecklades” hela tiden, de glömde snart sitt ursprung och de gamla kunskaperna. Ingen människa lyssnade längre på vad stjärnornas sus, vattnets sång och trädandarnas röster hade att säga om livet. Man uppfann gudar för att bortförklara det man inte längre förstod och ignorerade fullständigt allt som kunnat föra dem tillbaka på rätt spår. Fealdins värld var i princip oförändrad, år efter år. Dessutom går tiden på ett annat sätt här. Vi behöver inte hinna så mycket och därför går tiden aldrig för snabbt.

Hon tystnade en stund och lät honom smälta det hon sagt. Han funderade. Allt var så sjukt, men ändå kändes det på något sätt så enkelt nät hon förklarade. Hon verkade äga förmågan att få det mest otroliga och osannolika att verka helt naturligt. Han började längta efter att hon skulle berätta mer och han kunde inte ta sin ögon ifrån henne en sekund, så fascinerad hade han blivit. Han skulle så gärna vilja hålla kvar den här stunden för evigt, fotografera känslan och visa för hela världen. Det var i den stunden han insåg att det inte bara var Hanna han älskade så otroligt, det var lika mycket det magiska omkring henne.
- Berätta mer! bad han henne.
Hon verkade lysa upp, som om hon väntat på hans ord. Så berättade hon vidare:
- Naturligtvis har mycket skett även i Feodiens land och det vore lögn att påstå att det alltid råder fred och lycka här. Men det är som tur var inte ofta som fealdin låter girighet och egoism styra. Många kan vara ganska intoleranta mot människor, ser dem som lägre stående och mindre värda.
Niythiels blick svartnade och hon fortsatte tyst:
- Men ingen ska få säga så om dig! Det var förresten en av mina anledningar att ta med dig hit. Nästan ingen här har någonsin träffat en människa och vissa börjar prata om att försöka erövra eran värld. Det är farliga tankar, Andreas, väldigt farliga! Jag ville visa dem hur underbara människor kan vara, då kommer de förstå...
Det var något som Andreas inte förstod, han visste bara inte hur han skulle ställa frågan. Det gick liksom inte ihop. Till sist tog han mod till sig:
- Men, började han, du då? Hur kommer det sig att du bott i min värld? Är det många som gör det? Det verkar ju som om ni vet en massa vi aldrig hört talas om, kan ni inte bara kolla hur vi har det, liksom? Fealdin kan väl besöka oss?
- Jag skulle precis komma till det, svarade Niythiel. Efter att världarna delats rådde stor misstänksamhet mellan människor och fealdin. Man försökte överlista varandra i spionage och rävspel. De flesta försöken misslyckades, världarna gled allt längre ifrån varandra och i tusentals år har den enda länken mellan världarna varit: den här!
Hon hade tagit upp den lilla spegeln ur sin ficka.
- Den tillverkades av de visaste fealdin som någonsin levt. De gjöt all sin kraft i den och i det ögonblicket den blev färdig sjönk de alla ner döda. Den är bron, Yldrim på vårt gamla språk. Den ärvs slumpvis, ingen kan förutsäga vem som kommer att få den nästa gång. Och faktiskt är det inte alls alla som känner till vem som har den nu. Men det är min uppgift. Jag måste ha den hela mitt liv och det tjänar ingenting till att försöka göra sig av med den. Dessutom skulle jag inte vilja det. Jag har blivit vald och jag sviker inte mitt öde. Låter det pretentiöst? Jag vet, jag är hopplös!

Hon tittade på Andreas och log ett litet svagt leende. Helt plötsligt kände han en sån oerhörd sympati för henne, hon såg så liten ut med spegeln i sin hand.
- Vad händer nu? frågade han mest för att ha något att säga. Egentligen brydde han sig inte, han skulle kunna stanna här i all evighet utan att längta bort.
- Vi går hem till mig! Du har ju alltid velat träffa mina föräldrar!
- Vill de träffa mig då?
- Om! Jag har berättat massor, de är jättenyfikna!
Andreas rufsade om hennes hår och skrattade.
- Hmm, om jag inte minns helt fel har fröken bott i en annan värld ett tag, har du mejlat hit, eller?
Hon rufsade tillbaka och log.
- Dummer, sånt där är bara till för er som glömt hur man skickar tankar!
Hand i hand gick de vidare, precis som de några timmar gjort på Hindersmässan i Örebro. Här fanns ingen snö och ingen försökte sälja ballonger till dem, men annars var det nästan samma sak.

När de kom till byn blev Niythiel genast ivrigare. Hon pekade på de olika husen och gårdarna och förklarade vilka som bodde där. Hon visade var det stora värdshuset låg och var De Äldstes Råd brukade ha sina möten och besluta om viktiga ting. Niythiel hälsade glatt på de flesta de mötte och de verkade glada att se henne. Helt plötsligt spärrades deras väg av en ung feald med isande blå ögon. Han granskade paret under tystnad. Sedan talade han till dem:
- Jaså du, Niythiel. Du har kommit tillbaka nu. Vem det där? Han pekade på Andreas.
- Drean är hans namn och han är min vän.
- Ja, nog är märkliga tider! Du återvänder med en människa, jag undrar om det är klokt...
- Det kan jag nog avgöra själv! sa Niythiel och med de orden avslutade hon samtalet.
- Vem var det där? Jag tror inte han gillade mig! sa Andreas när de gått en bit. Och varför kallade du mig Drean?
- Det var Jodian, Härskarsonen. Jag tror inte heller att han gillade dig och Drean kallade jag dig därför att ”Andreas” är ett ganska fult ord på vårt gamla språk.

Framför ett stort, vitt hus stannade de. Niythiel såg lite nervöst på Andreas och sa:
- Ok, det här ska nog gå bra. Kom ihåg vad du heter bara!
- Visst, det är lugnt! tyckte Andreas och de gick in.
Rummet verkade större på insidan än utsidan. Det var enkelt men vackert med mattor och kuddar överallt på golvet. Längst in, på två rödmålade stolar satt Niythiels föräldrar. Hennes mor var liten och blond med intensivt gröna ögon som granskade Andreas. Hennes far hade lysande rött hår och ett vänligt leende. De omfamnade sin dotter och hade bara ögon för henne en lång stund. Men till sist frågade hennes far:
- Jaså, du är hennes vän. Vad är ditt namn?
- Andreas, sa han genast utan att tänka sig för.
Niythiels far drog på munnen och Niythiel skyndade sig att förklara:
- Fast vi brukar kalla honom Drean!
- På så sätt... Nåväl, välkommen till vårt hem Drean! Är du hungrig?
Det kunde han inte neka till och han njöt av den måltid som bjöds. Sedan tog Niythiel med honom till värdshuset nere i byn. Knappt hade de kommit innanför dörren när en flicka i deras egen ålder kom störtande mot dem.
- Niythiel! ropade hon. Åh, vad vi har saknat dig! Kom, du måste berätta allt som hänt!
Niythiel drog med sig Andreas och de följde med flickan till ett avskilt bord. De satte sig och Niythiel presenterade dem för varandra. Flickan var hennes vän, Veriela. Först pratade de bara om struntsaker som man gör när man träffar någon man inte sett på länge, men sedan blev de lite allvarligare.
- Det kan vara mörka tider på väg, Niythiel. Fealdin har inte varit såhär splittrade och oense sedan de många krigen. Alla har olika viljor om vad som är bäst för vår framtid.
- Det var en av anledningarna till att jag återvände, jag ville hjälpa till i kampen mot de onda tankarna.
- Det är bra, min vän, sa Veriela och log. Så vände hon sig mot Andreas. Nu vill jag allt höra en del om människornas värld, sa hon glatt.
Och Andreas berättade, han försökte förklara hur elektricitet fungerade, vad en dator var, varför mobiltelefoner var så viktiga och vilken betydelse brödrosten haft för mänsklighetens utveckling. Veriela var fascinerad, men mest tyckte hon det var fånigheter alltihop.
- Men varför? var hennes ständigt återkommande fråga och ofta hade Andreas inget svar.
Han kunde inte hjälpa att han kände sig lite obehaglig till mods när han såg Jodian kasta svarta blickar åt hans håll. Det kändes liksom kallt i kroppen.

Sent på natten gick de mot Niythiels hem. Hennes föräldrar hade gjort i ordning en säng åt honom och han somnade i samma ögonblick huvudet träffade kudden. Han vaknade i samma ögonblick som han kände kallt stål mot sin hals.
- Upp! väste en hes röst. Öppnar du munnen hugger jag av din hals!
Hjärtat bultade hårdare än det gjort någon gång tidigare i hans liv. Han steg upp ur sängen. Svärdet snuddade vid hans hals och tvingade honom att gå framåt, ut ur rummet och huset. I skogskanten beordrades han att stanna. En kall och ruskigt bekant röst hördes.
- Jag trodde det var en förbannelse att du kom hit, människoyngel, men jag har tänkt om. Du ska berätta för mig om era människohäxerier nu, annars får du aldrig se soluppgången mer. Tänk bara, jag, den mäktigaste feald av dem alla med dina kunskaper... Vi ska erövra er värld, göra er till våra slavar som vi aldrig lyckades med i forntiden. Era kunskaper i våra händer skulle krossa er... BERÄTTA!
Andreas sa ingenting. Det måste vara en dröm, sånt här hände bara inte! Plötsligt kände han hugget i armen. Blod började rinna från såret och det gjorde så ont! Han flämtade till och mumlade något.
- Högre! befallde rösten. Jag hör dig inte!

Då blixtrade det till i skogsbrynet. Framför dem stod Niythiel med sitt glänsande svärd draget. Hela hon verkade vara gjord av eld och snabbt rörde hon sig mot dem.
- Jaså du, Veriela, det var vad du var ute efter! Men du ska inte tro att dina sjuka drömmar ska besannas!
Hon svingade svärdet mot Veriela. Men Andreas såg inget av det. Ett mörker, varmt och behagligt hade sänkt sig över honom. Med blodet rann också medvetandet ur honom och han sjönk in i en skön sömn. Han kunde höra stjärnor viska, vatten sjunga och trädandar skratta. Han var en del av mörkret, upplöst som en droppe i ett hav. Han hade så gärna velat stanna. Men röster ropade på honom, störde honom i den sköna sömnen. Långsamt drogs mörkret bort och han låg och skakade av köld i skogen. Niythiel stod böjd över honom och tårar rann nerför hennes kinder.
- Du kan inte stanna här, viskade hon. Du måste till ett av era sjukhus!
Hon tog upp sin glänsande spegel.
- Du kommer vakna på USÖ och få höra en annan förklaring till vad som hände. Men du är inte galen, även om ingen någonsin kommer att tro dig får du aldrig glömma sanningen!
- Kommer du tillbaka? viskade han.
- När tiden vill, min älskade. När jag gjort vad jag måste här. Då kommer du se mig på bussen eller på nåt kafé igen. Det kan dröja, men jag kommer. Jag lovar!
- Bara en sak till!
- Vadå?
- Vad betyder Andreas?
Hon log och svarade:
- För mig ska det alltid betyda ”Den Älskade”.
Så höll hon spegeln framför hans ögon och såg honom försvinna.

Umen tystnade och barnen tittade på honom med stora ögon.
- Är det sant? frågade en liten flicka.
- Javisst! Än idag är Niythiels spegel länken till människornas värld.
- Men finns de på riktigt?
- De finns för alla som tror på dem, svarade Umen och log ett underligt leende.
Barnen gav honom de slantar de fått av sina föräldrar och sprang för att titta på andra spännande saker på Feodiens marknad. Umen stoppade slantarna i fickan och vandrade vidare mot nya marknader. I den andra fickan knöt han handen hårt runt den lilla spegeln med de glänsande stenarna.

Skriven av: Elisabeth Lindquist