En moders godnattkyss

Ett telefonsamtal.
Det var allt.
Inget mer.
Ett telefonsamtal.
Jag hade inte hört av min mamma på flera år, och nu ringde hon plötsligt och bad mig komma och hälsa på.
”Jag vet inte varför det blev såhär. Det var aldrig meningen att vi skulle tappa kontakten”
Vad jag svarat mindes jag inte riktigt.
”Så jag undrade om du inte ville komma och hälsa på. Bara över helgen.”
”Hälsa på?” hade jag svarat förvånat. ”Ja…” Jag drog ut lite på svaret. ”Det kan jag väl.”
En lättad suck hade hörts från andra änden av luren.
”Du anar inte hur det gläder mig! Men…” Hennes ton blev allvarlig. ”Berätta det inte för din pappa. Han vill inte att jag ska träffa er.”
”Varför inte?”
”Han vill hålla mig ifrån ert liv. Han tycker väl att jag har gjort mitt val. Men jag står inte ut med att inte få träffa er mer igen”
”Visst…” hade jag svarat. ”Jag säger att jag ska till en kompis eller något.”
”Det blir väl inte för mycket problem?” hade hon undrat oroligt.
”Nejdå. Inga problem alls. Det ordnar sig.”

Så nu satt jag alltså och väntade. På bussen som skulle föra mig mot min mamma.
Mamma hade lämnat oss när jag var åtta och min bror fem. Lämnat pappa för en annan man. I våra oskyldiga barnaögon var hon förbrytaren. Det var hon som rörde till det och gjorde pappa olycklig. Hur komplicerad kärleken är kunde ju inte vi barn förstå då.
Pappa hade fått vårdnaden, eftersom mamma skulle flytta, och de ville inte att jag skulle vara tvungen att byta skola.
Till en början hade jag åkt och träffat mamma på loven och en del helger, men efter ett tag blev det alltmer sällan.
Telefonsamtalen hade minskat i antal, och julkorten blev efter ett tag lika formella som de från resten av vänskapskretsen. För att slutligen upphöra helt, bådadera. Sedan jag var tretton hade jag inte hört av henne över huvud taget. Det var därför jag blivit chockad när jag hört hennes röst i luren.
Bussens gnisslande bromsar ryckte mig ur mina tankar, men jag var glad att slippa undan det småkyliga duggregnet.
Det var meningen att bussen skulle föra mig ut ur stan, till en liten byhåla några mil bort. Tydligen hade mamma och hennes man köpt ett hus där nyligen.
Med en liten suck intog jag det säte där jag nu skulle tillbringa de följande timmarna, tog upp min bok från väskan där min packning trängdes och lutade mig tillbaka i sätet. Till de ömsom skräckinjagande, ömsom hjärt-gripande tonerna från The Sins of Thy Beloved som dånade i mina hörlurar gled mina tankar iväg.

”Pappa, är det okej om jag bor hos Malin i helgen, hennes föräldrar är bortresta, och hon vill inte vara hemma själv.” En dålig ursäkt, men den bästa jag kunde komma på. Jag visste att Malin skulle ställa upp. Hon skulle hitta på något, om pappa ringde. Dessutom hade jag mobilen, och det var troligare att han skulle ringa till den.
”Givetvis. Gör du det.” Han tvekade lite, som om han skulle säga något mer.
”Okej. Jag sticker efter skolan imorgon då.”
”Visst. Förresten…” han tvekade.
”Vad?” undrade jag.
”Nej. Det var ingenting. Ni får ha det så kul…”
”Det ska vi”, försäkrade jag leende.

Det hade varit någonting med pappa. Han hade verkat… bekymrad. Och pappa är en av de mest bekymmerslösa människor jag känner. Han brukar alltid ta dagen som den kommer. Han verkar leva mer efter ”Gör inte idag det du kan skjuta upp till morgondagen”, istället för det motsatta, som ju kanske borde ha varit det idealiska. Detta har under åren resulterat i ett flertal mer eller mindre besvärliga situationer, som jag i vilket fall som helst inte tänkte spekulera i nu.
Nej, det hade varit något som tryckte honom. Vad detta kunde ha varit hade jag inte en aning om. Jag beslöt mig för att inte tänka mer på det nu, utan istället fråga honom om det på söndag. Men det ville inte lämna mina tankar.

Efter ett par timmars skumpande på gropiga landsvägar var jag slutligen framme vid mitt mål. Jag hade fått en vägbeskrivning, så det skulle inte bli några större problem för mig att hitta.
Det regnade inte längre, men det var fortfarande fuktigt i luften, och mörka, hotfulla moln låg och tryckte vid horisonten.
Jag hittade snart fram. En hög grind av smidesjärn, prydd av två stegrande hästar, vaktade den långa gång som ledde upp till boningshuset.
Det var ett ganska gammalt hus, som låg inbäddad i en dunge höga, troligen väldigt gamla träd.
En byggnad som mycket väl kunde ha varit ett stall en gång i tiden skymtade på andra sidan dungen, varpå en inhägnad äng följde, allting omgärdat av träd.
En liten bäck porlade fram i trädgården. Den gränsade av den bortersta delen av trädgården, där syrenbuskar fått sprida sig fritt under de höga träden. Nu, när hösten fått buskarna att fälla sina löv, kunde jag skymta ett vitt litet lusthus mellan grenarna, men under högsommaren, när syrenerna stod i blom, måste det vara helt avskilt från resten av trädgården. Ett eget litet land av syrener och stillsamhet, skyddat från all insyn.
Trädgården var i övrigt väldigt välskött, och troligen helt underbar på somrarna. Nu stod bara de senaste höstblommorna kvar, och snart skulle inte de heller få förgylla tillvaron här.
Jag fortsatte upp mot huset, vars dörr var utrustad med en dörrknack istället för en ringklocka. En väldigt traditionell sådan, utformad som ett lejonhuvud som i sin mun håller en snirkligt utformad ring. Jag knackade på, och fick genast ett ”Kom in” som svar. Lite tvekande tryckte jag ner handtaget. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag hade ju inte träffat mamma på så länge. För övrigt tyckte jag nog att hon kunde öppnat själv, om hon nu var så angelägen om att få träffa mig.
Nåja, nu var jag ju i alla fall här. Jag tryckte ner dörrhandtaget och sköt upp dörren. Hon hälsade mig i hallen.
Mamma.
Det var konstigt att tänka på henne som mamma. Jag hade inte haft en mamma på flera år, inte sett henne, inte hört henne.
Hon hade förändrats, kvinnan som en gång varit min mamma, men jag kunde fortfarande känna igen henne.
Det blonda håret var inte lika glansigt som det brukat vara, och hon såg… trött ut. Blek och tärd.
Hon log mot mig.
”Hejsan. Välkommen. Vad stor du har blivit.”
Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, och tydligen inte hon heller, för det uppstod en stund av ensam tystnad när vi hälsat på varandra.
Stelt och främmande.
Hon verkade lägga märke till att jag fortfarande stod fullt påklädd med min packning på ryggen.
”Men kom in, kom in… jag är ju alldeles oartig. Jag ska visa dig ditt rum…”
Jag svarade, artigt, osäkert, och lämnade mina ytterkläder vid dörren. Mamma… eller vad jag nu skulle kalla henne, hon var ju trots allt fortfarande min mamma, även om det inte kändes så, visade mig vidare genom huset. Det var högt i tak, stora, ljusa och luftiga rum. En trappa ledde upp till en korridor på övervåningen, som ledde från gavel till gavel. Ett fönster vid vardera väggen verkade till att det skulle vara ljust alla tider på dagen.
Ett dussin mörka, tunga dörrar ledde in till olika rum. Näst längst bort i korridoren skulle tydligen jag bo, för mamma visade på dörren, men lät mig själv öppna den.
”Jag lät ställa i ordning lite. Jag hoppas du gillar det. Jag tänkte att nu när vi flyttat lite närmare kanske både du och din bror skulle kunnat komma och hälsa på någon gång ibland.”
Rummet var, precis som alla andra, inrett i ljusa, sobra färger, tunna gardiner och höga fönster.
”Det är jättefint!” sade jag uppriktigt. ”Tack.” Jag log mot henne.
”Du kan ju komma i ordning lite, fräscha upp dig efter resan om du så vill, så kan du ju komma ner sedan. Jag sitter nog i uterummet. Du går genom vardagsrummet”
”Visst”, sade jag. Jag hade inget emot att få lite tid på mig, förbereda mig. Situationen var inte direkt svår, men i alla fall spänd.
Tolv år hade jag varit senast jag träffade mamma. Tolv år. Det var fem år sedan.
Jag hade inte så mycket att ställa i ordning, lite kläder, några böcker och lite toalettsaker. Jag hade inte tänkt göra mig alltför hemmastadd här.
Det var med en antydan till fjärilar i magen som jag en kvart senare öppnade dörren till det inglasade uterummet. Jag hörde hur hon nynnade på någonting, en melodi som jag visste att jag hört förut.
Mamma tittade upp från boken hon höll på att läsa. Hon såg glad ut. Förväntansfull.
”Hej. Kom och sätt dig.”
Jag satte mig försiktigt, lite stelt i en av stolarna mitt emot henne. Jag studerade henne igen, hon som jag kallade mamma. Hon var blekare. Det var mer påtagligt här ute. Och hennes ögon var inte livfulla, som jag mindes dem.
Det var först då jag kom på att det verkade fattas något här.
”Var är Oskar?” undrade jag. Mammas man.
”Åh… han är och fixar det sista i vårt gamla hus. Han kommer hit med lite möbler i morgon. Vad tycker du om huset, förresten?”
”Det är alldeles underbart”, svarade jag uppriktigt.
”Vi var här på sommaren, och så fort jag såg syrenträdgården visste jag att jag måste ha det. Det var verkligen något speciellt med den…”
Jag log. Syrener. Vår trädgård hade varit full av syrener när jag var liten. Dock hade pappa grävt upp dem allihop när mamma flyttat. Han hade aldrig tyckt om syrener, påstod han.
Vi fortsatte småprata lite, om min skola, hennes arbete, mina kompisar, hennes väninnor, mina intressen, hennes fritidssysselsättningar.
”Jag planerar att fixa i ordning stallet och ha lite djur här. Kanske lite katter, höns, en gris…”
Vi hade riktigt trevligt. Hon var varm och öppenhjärtig, och tiden gick utan att vi lade märke till det. Mörkret höll redan på att falla när hon avbröt vårt samtal.
”Du måste ju vara helt uthungrad. Jag är en dålig värdinna, lika dålig som den mor jag aldrig lyckats vara.”
”Det är ingen fara”, svarade jag, trots att min mage faktiskt börjat klaga lite. ”Du har mycket att göra med flytten. Jag kan laga mat”.
”Det ska du verkligen inte behöva”, protesterade hon.
”Det är ingen fara, jag gör det gärna. Jag gillar faktiskt att laga mat.” Vilket också var sant.
Hon log. ”Då gör vi den tillsammans.”
Jag log också.

När jag vaknade nästa morgon låg jag först bara kvar och blundade. Jag försökte utröna hur jag verkligen kände. Hur det kändes att träffa henne igen. Min mamma. Mamma som under alla åren varit förbrytaren, fridsstöraren, svikaren.
Mamma som valt bort sina barn för en annan man. Valt bort pappa för en annan man.
Givetvis förstod jag mer nu än jag gjorde då. Förstod att det fanns människor som valde att följa sitt hjärta. Men inom mig gnagde fortfarande tanken svartsjukt. ”Hon valde bort sina barn. Sitt eget kött och blod”. Den skulle jag nog aldrig bli av med.
Jag gick fram till fönstret och blickade ut över trädgården. Från mitt fönster kunde jag skymta den vita lilla paviljongen i syrenträdgården.
Mamma hade tydligen varit uppe tidigt. På ett litet bord innanför dörren stod en bricka med frukost.
Det slog mig plötsligt hur tyst det var. Inte ett ljud hördes, det kändes inte som det var någon annan än jag i huset.
Jag gick ner för att leta efter min mamma, styrde först stegen mot uterummet hon berättat att hon gillade så mycket.
Hennes bok låg på bordet, men utöver det fanns där inte ett spår efter henne.
Vardagsrummet, köket, arbetsrummet. Jag kunde inte hitta henne.
Det slog mig att hon kanske gått och lagt sig igen, men det verkade konstigt om så var fallet. Jag bestämde mig för att i alla fall kolla efter, så jag gick upp på övervåningen igen.
Öppnade dörrar. Möbler täckta av vita lakan, för att inte dammet skulle få förstöra det. Orört. Allting orört. Inte ett tecken till liv på övervåningen, utöver mig själv. Jag kastade en blick ut genom ett av fönstrena i korridoren, och då såg jag henne. Hon satt i paviljongen. Det var fuktigt och lite kyligt ute, och jag förstod inte vad hon kunde finna för nöje i att sitta där en dag som denna. Jag vände mig om för att gå ner till henne, och det kändes som hjärtat skulle stanna i bröstet på mig. Ett skrik slapp ur mina läppar. Där stod hon på trappa, och betraktade mig lugnt.
Hon såg förvånat på mig.
”Skrämde jag dig? Förlåt. Det var inte meningen.”
Jag förstod inte. Hur hade hon kunnat komma upp hit så snabbt, jag hade ju precis sett henne ute i paviljongen.
En blick ut genomfönstret igen. Givetvis var paviljongen tom.
”Är det någon där ute?” frågade mamma.
”Nej. Ingenting alls. Eller… jo, en fågel satt ute på taket, men den flög igen”, ljög jag snabbt. ”Den var väldigt nära.”
”Vi har ganska gott om fåglar här”, sade hon. ”De gör så ibland. Hur som helst kom jag för att berätta att jag måste till grannbyn för att handla lite. Jag är tillbaka om en timme, på sin höjd. Du kan stanna här så länge, om du vill.”
”Visst”, svarade jag. ”Det gör jag gärna.”
”Vi har ju inte fått hit TV:n än, men du har ju böcker att läsa, och musik att lyssna på. Du klarar dig tills jag kommer, va?”
”Inga problem”, svarade jag.
Jag hörde hur hon startade motorn och körde iväg.
Tanken på paviljongen ville inte lämna mig. Jag förstod att det måste ha varit inbillning, att jag tyckt mig se henne, men ändå. Återigen gick jag fram till fönstret. Jag trodde att blodet skulle frysa till is i mina ådror, när jag fick se samma kvinnogestalt i paviljongen. Jag tittade noga, och visst var det mamma. Men hon hade ju kört för fem minuter sedan!
Jag sprang ut i trädgården, jag kände att jag måste få reda på vad det var som försiggick. Den vilande syrenträdgården, paviljongen. Redan på långt håll kunde jag se att där var tomt, men jag fortsatte ändå.
Inte ett spår av att någon suttit där för ett par sekunder sedan. Inte ett avtryck i den fuktiga, mjuka gjorden. Ingenting.
Jag vände mig runt, plötsligt paranoid. Min blick föll på det fönster, varifrån jag sett allt. Där.
En kvinnogestalt, blond, blek. Det gick inte att ta miste.
Återigen vände jag mig mot paviljongen, ville inte ha den bakom ryggen, men vände mig tillbaka mot huset igen. Personen i fönstret var borta. Vad var det som höll på att hända?
Jag sprang in i huset igen, upp för trappan för att hämta mina grejer. Rafsade snabbt ner allting i ryggsäcken, men stannade plötsligt upp. Ett nynnande. Någonstans ifrån hörde jag återigen denna melodi som väckte minnen, känslor, för länge sedan bortglömda. Från hörnen. Från taket. Från golvet. Den var runtomkring mig.
Jag måste vara galen! Det var vad jag intalade mig. Vansinnig. Men här tänkte jag i alla fall inte stanna längre.
Någonting fick mig i alla fall att tveka. Jag kunde ju inte bara lämna huset utan att lämna ett meddelande. Snabbt krafsade jag ner ett meddelande på en lapp. Tänkte inte så mycket på vad jag skrev, något i stil med ”Här händer konstiga saker. Jag kan inte stanna längre. Jag åker hem. Ringer dig någon gång. Kram!” Och så mitt namn. Jag knölade ner lappen i fickan, och planerade att lämna den på köksbordet sen. Då tyckte jag att jag hörde någon viska mitt namn. Med ett skrik rusade jag mot dörren. Bort, bort från detta hus, denna by.
Hur jag skulle ta mig hem visste jag inte riktigt, men på något sätt fick det gå.

Fem timmar senare öppnade jag dörren till vårt eget trygga hus. Pappa satt inne på sitt arbetsrum, innanför hallen. Han tittade upp när jag kom.
”Redan hemma? Jag trodde inte du skulle komma förrän imorgon.”
”Tja… hennes föräldrar kom hem en dag tidigare”, sade jag, försökte minnas historien jag hittat på.
”Nåja. Det är trevligt att ha dig hemma. Du… det är en sak jag måste berätta för dig. Det gäller din mamma.”
Jag kände hur jag rodnade. Han visste alltså vad jag varit.
”Förlåt…” började jag. ”Jag vet att du inte ville att jag skulle åka till henne, men hon ringde och bad mig…”
”Vad är det du pratar om?” undrade han förvånat. ”Ringde?”
”Ja. Jag var hos henne i helgen. Inte hos Malin som jag sade. Hon var jättetrevlig, men det började hända konstiga saker...”
Pappa såg bara på mig.
”Jag hade tänkt berätta det här innan du åkte, men jag ville inte förstöra helgen för dig.” Han tog mina händer. ”Din mamma är död. Hon dog förra veckan, i en bilolycka. De höll på att flytta, men de körde av vägen i mörkret. Flyttbilens tyngd dödade dem båda två direkt.” Han såg allvarligt på mig.

Senare, på mitt eget rum undrade jag vad det egentligen var som hänt. Jag tänkte på lappen jag skrivit, lappen som jag lämnat på köksbordet… eller? Det slog mig plötsligt att jag nog aldrig gjort det. Jag stack handen i byxfickan, och halade upp det nu något skrynkliga meddelandet.
Jag vecklade försiktigt ut den. Några små ord.
”Jag älskar dig! /Mamma”

Skriven av: Maria Paul