En monolog om mig dvs. MONOLOGEN

När jag var liten hade jag en nalle. Han var brun och hårig. Som min pappa.
Min pappa har alltid stött mig när jag haft det svårt. ”Blir du retad?”, ”mår du konstigt?” – jajajajaja. Sen fick man ett hånleende. ”du förtjänar allt skit du får” – pappa, i love you too.

(bakgrundsmusiken ändras, får en annorlunda rytm, lite snabbare tempo, dock passar inte de två styckena ihop och det märks en disharmoni)


En dag åkte pappa till den avlägsna staden, Omal. Det var ett anonymt råtthål med storstadsambitioner. Alkislodisar och bortglömda invandrare trängdes med visa män i hornbågade glasögon och rödhårigt bihang. Med andra ord, en typisk svensk stad.
Min pappa kände sig bortkommen. Han hade åkt till staden för att handla basvaror till vårt hushåll, mjöl, socker och träskor, men det röda neonet virvlade upp runt omkring honom, skymde hans blick, förvred hans hjärna från den rätta vägen mot snabbköpet. Han fann sig stå i en blinkande virvel, en brinnande, röd och ytterst personlig liten tornade. ”wow, las vegas”.

Hans steg förirrade alltså sig från snabbköpets skinande vithet (o, dessa snabbköp), obevekligt drogs han till en stor blå vägg. Där kom uppenbarelsen. En ängel, i skinande vit skrud, smutsgråa vingar och ärevördiga bilringar steg upp från de stora djupens hemligheter för att tala med min far. Som den väluppfostrade person han var greps han av vördnad för ängeln och besvarade hans hälsan. ”Vem fan är du?” framkastade han med all den värdighet han förmådde. Ängeln upplyste honom då om den stora röda-neonkonspirationen, som far själv fått se. Far stod med bävan och lyssnade på dennes talan, förundrad avbröt han endast för att då och då vördnadsfullt loska på marken framför ängelns fötter.
När ängeln då talat klart vibrerade den värdigt kvar i luften, en liten bit ovanför marken, en stund och betraktade far med en respektingivande uppsyn. Far loskade.
”Förstår du?”. Far loskade.
”Bra”.
Världen skens för fem sekunder upp av ett vitt sken ”poff” och uppenbarelsen var försvunnen. Far loskade.

Resten av den dagen tillbringade far i staden med att införliva sig med sin nya mission. Han hade, inom loppet av tio hektiska minuter, hunnit bli djupt religiös. Han såg som sin nypåtagna livsuppgift att bekämpa komprommeterande material avsett att, gud förbjude, göra livet bättre för de icke visa. De utan rödhårigt bihang.
Min pappa blev en av motståndarna.
När han kom hem märkte jag förändringen.
Hans drömmar hade silats bort som oönskade beundrarbrev. Kvar fanns bara skuggor. Medelålderskrisens oändliga dilemman tog sin början och ett träsk med trasiga televisioner växte upp mellan oss.

”Lyssna på mig så blir du vis” brukade han säga, varje morgon, då det av gammal sedvänja var frukost. Två timmar och en ideologisk himmelsfärd senare gick jag och lade mig. Igen. Varje dag, innan jag fördjupade mig in i insomnians mörka hemligheter undrade jag tyst ifall den stora, visa och rättvisa Asuguden som moderaterna tillber, möjligtvis skulle kunna tänka sig att låta mig slippa himlen.
Det svarta hålet öppnades och jag blev satanist.

Så jag flyttade hemifrån. Till mamma. Hon bor på Antarktis.
Det var kallt, och jag blev retad av pingvinerna. Men norrskenet höll mig sällskap. De automatiska självdestruktiva riterna genomförde jag efter Niaboc’s efterlämnade skrifter.
Jag var världens lyckligaste svarta hål.

Efter ett tag träffade jag K och S. Samma hjärnspöken visslade genom oss alla men vi fann gemensamma ogensamma nämnare i koffeinet. Vi drack då ständigt detta gudomliga kaffe, det enda som höll mig vaken när jag inte sov, samtidigt som vi fördrev tiden med att kasta ölburkar på isbjörnarna. Plötsligt kändes det som att min kropp spratt till av något försvunnet, något som jag aldrig känt förr, det pirrade i hela kroppen, hjärtat bultade och det kändes som att tusen solar skulle födas bara jag viftade med fingret.
Jag kastade mig i vild panik in i det iskalla vattnet.
Sedan drunknade jag.
Det stora djupa blå omslöt mig och det kändes skönt.
Efter ett tag slutade jag andas luft och drog in formadelhydrad.
Jag lekte med sälarna.
De var gråa.

Nu har jag vaknat.

Och jag vet, jag vet, jag vet inte vad, jag vet inte var jag är.

Habla el banda. Det finns inget band. Allt är en inspelning.

Habla el banda. Det finns inget band. Allt är en inspelning.

silencio

Skriven av: Jakub Simcik