En mördare i klassen

En mördare i klassen

av Camilla Hansson

Just när Pia trodde att mardrömmen var över började den om igen. Hon slog upp morgontidningen och ett välbekant ansikte stirrade tillbaka på henne från ett blekt foto:
”19-åring mördad vid Kolleviksbadet”, löd rubriken.
Hennes händer började darra. Illamående sköljde över henne i våg efter våg och någonstans i bakhuvudet ekade de hemska orden från förr:
”Du är ingenting, vet ingenting och betyder ingenting…”
Blodet svällde och dunkade i hennes huvud tills det kändes som om bara ett skrik kunde lätta på trycket, men hon skrek inte. I stället drogs hon iväg av en flod med minnesbilder. Hon återupplevde rädslan, förödmjukelsen och djupt inombords visste hon att nästa gång kunde det vara hennes tur. Hon började riva tidningen i småbitar för att hålla verkligheten borta och slippa mardrömmen, men hon kunde inte göra någonting åt rösten inne i huvudet:
”Du är ingenting, vet ingenting och betyder ingenting…”
När de sönderrivna tidningssidorna föll till golvet, upptäckte hon att hon rivit sönder allt utom bilden på Linda. Hennes vän under åren på gymnasiet. Nu var hon död.

När hon suttit i det solvarma klassrummet på Väggaskolan, hade hon många gånger tänkt att det var både grymt och meningslöst att reta klassföreståndaren. Hon hade känt en plågsam irritation över att killar kunde vara så barnsliga. Varför la de inte av?, men hon hade inte sagt någonting och ibland hade hon låtit sig ryckas med av skratten när Alex för en gångs skull kläckt ur sig något fyndigt. Hon hade varit sjutton år och känt sig vuxen.
Lars Östling var vikarie för deras ordinarie klassföreståndare. Det kamratliga och inställsamma leendet kunde inte dölja att han var rädd för klassen, något som killarna utnyttjade. Redan första lektionen blev en cirkus. Alex hade tidigt utvecklat konsten att reta en lärare till bristningsgränsen. Han visste exakt vilka vapen han skulle ta till. Ingen kunde undgå att se den blandning av smärta, skuld och skam som drog över den stackarens ansikte när Alex kastade ur sig att Östling var bög. Vad fick honom att stå där framme och ta emot allt skit? Varför marscherade han inte ut ur klassrummet och lämnade klassen åt sitt öde? Varför stod han där vecka efter vecka? Trodde han verkligen att Alex och de andra skulle tröttna?, men killarna tröttnade aldrig.
En vecka innan påsklovet hittade de Östling i gymnastiksalen. Han hade knutit ett rep runt den översta pinnen på ribbstolen och hängt sig. Samma dag kom en polisman till skolan för att utreda självmordet. Han ställde meningslösa frågor och verkade helt ointresserad av det han höll på med.
När det samlades in pengar till begravningen ställde till och med Alex upp. Efter påsklovet hände något. Det vilade en konstig stämning över skolan. En slags vaksamhet. Som om alla höll ögonen på varandra. Efter ett tag fick Pia veta att flera av tjejerna i klassen dragits ner i skolans källare och hotats av Alex. En dag blev det hennes tur. Han höll henne som i ett skruvstäd. Hon hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Det fanns någonting vilt i hans ögon.
”Du är ingenting, vet ingenting och betyder ingenting…”, viskade han i hennes öra. Fattar du?
Hon nickade ivrigt, trots att hon inte förstod någonting. Sedan började han ta av henne kläderna.
”Så att du inte glömmer vad som kan hända om du inte håller käft”,
hotade han.
Han gjorde ingenting mer med henne sedan. Lät henne bara stå där i sin nakenhet. Hon kände en total förödmjukelse och förnedring.

Sommarlovet kom som en befrielse och hon hoppades att sol och bad skulle sudda ut alla obehagliga minnen, men när den nya terminen började var det en av tjejerna i klassen som saknades. Av läraren fick de veta att Ann-Marie hade drunknat bara några dagar innan terminen skulle börja. Hon hade simmat rakt in i en brygga och förlorat medvetandet. Eftersom hon badat ensam hade det inte funnits någon i närheten som kunnat rädda henne. Allt var en beklaglig olyckshändelse, men var det verkligen bara en olycka? Alla visste att Ann-Marie var den enda som vågat stå upp mot Alex. Hon var en av få som inte var så lättskrämd av sig. Kanske hade hon inte alls simmat in i bryggan, kanske var det någon som slagit henne i huvudet och sedan sett till att hon inte kom upp igen. Kanske hade hon helt enkelt hotat att berätta sanningen om Alex och hans terror…En vansinnig tanke, men just då kändes det som om allting var möjligt.

Pia hade alltid upplevt Väggaskolan som en liten trevlig skola, men att till slut ta examen efter det tredje året kändes som en lättnad. Hon hade alltid föreställt sig att klassen skulle skiljas med kramar, skratt och tårar. Att de skulle ge varandra obetänksamma löften om att de skulle hålla kontakten och alltid vara vänner, men de skingrades åt olika håll, gled iväg stilla och tyst, som om de bara längtade efter det skydd som glömskan kunde ge. När det dåliga samvetet någon gång gjorde sig påmint intalade Pia sig att det inte funnits något hon kunnat göra. Hon visste ju ingenting om Östlings personliga problem. Kanske hade hans självmord ingenting alls med skolan att göra och Ann-Marie? Ja, det kunde ju ha varit en olyckshändelse. Precis som alla sa och den tanken hade hon hållit fast vid. Det hade varit hennes sätt att långsamt få mardrömmen på avstånd,
men nu? Att två tjejer i hennes klass hade dött under så konstiga omständigheter kunde inte vara en slump. Först Ann-Marie och nu Linda. Nog måste det väl vara fler än hon som såg sambandet? Varför gick i så fall ingen till polisen? Illamåendet steg i henne igen. Skulle polisen verkligen lyssna?
Skulle de inte, precis som förra gången, bara höra på med ett halvt öra, göra meningslösa anteckningar och sedan låta den som tjallade stå där med de fruktansvärda konsekvenserna. Alex hade varnat dem för vad som skulle kunna hända om de inte höll tyst och efter det som hänt Ann-Marie och Linda, tvivlade hon inte på att han hade menat varje ord, men det handlade ju inte längre om att reta sin lärare utan om mord. Pia bet beslutsamt ihop tänderna. Hon kunde inte tiga med det hon visst om. Någon måste sätta stopp för Alex innan han mördade igen, men hon upptäckte att beslutsamhet var en sak och mod en helt annan. När hon kom ut på gatan och kände vårsolen bränna i ansiktet, åkte osäkerheten berg- och dalbana i hennes mage. Allt kändes så overkligt. Nästan som om hon drömt det. Alex – en mördare? Tänk om det bara var hon som inbillade sig att det var så?

Pia gick till sitt arbete för att få tid att fundera. Att plocka upp varor, prismärka och sitta några timmar i kassan var inte särskilt ansträngande. Det var inte heller vad hon drömt om när hon slutat gymnasiet, men som alla andra fick hon vara glad över att överhuvudtaget ha ett jobb och hon trivdes bra med sina arbetskamrater. Ingen av dem sa något när hon gång på gång försvann in på toaletten och satt där i det trånga utrymmet och grubblade. Till slut kom hon fram till att det bästa hon kunde göra var att ge polisen ett anonymt tips. På så sätt skulle de få veta, men hon skulle inte behöva utsätta sig för fara. Hon lånade ett kollegieblock från kontoret och satte sig ner för att skriva. När hon kommit halvvägs knölade hon ihop papperet. Tänk om de kunde spåra henne med hjälp av handstilen och fingeravtrycken?

När Henrik såg polisbilen stanna utanför deras hus greps han för ett ögonblick av panik. Han tänkte tanken att smita ut bakvägen och gömma sig i skogen, men just som han var på väg ut, kände han en hand på sin axel. Det var hans pappa som också hört bilen och nu ställde sig vid hans sida.
-Polisen, sa han tonlöst. Jag undrar just vad de vill?
Henrik visste, men varför hade de kommit hit? Besökte de alla hus i närheten av mordplatsen? Eller visste de någonting? Han stålsatte sig för att möta deras frågor och för att inte avslöja någonting. Han visste att om han visade rädsla eller sa ett avslöjande ord skulle sanningen komma fram och förgöra honom. Han var tvungen att hålla tyst både för sin egen och Alex skull. Hans vänskap med Alex var speciell och hade alltid varit det. Det hade börjat redan i första klass. Han, som redan kunnat läsa obehindrat, hade fått hjälpa Alex som knappt kunnat skilja bokstäverna åt. Det var först när Östling hade dykt upp på gymnasiet som allting gått snett. En bluff till lärare som startat en gräsbrand som ödelagt allt i sin väg. Fortfarande hatade Henrik honom. Varför hade han inte packat sin väska och bara försvunnit från stan? Varför hade han varit tvungen att stanna kvar och förstöra allt? För hans skull hade tre människor dött. För hans skull hade allting gått åt helsike…
Polismannen tog av sig mössan när han hälsade på Henriks pappa.
-Hejsan, som ni förstår är jag här med anledning av flickan som blev mördad.
Henriks pappa nickade stillsamt.
-En fruktansvärd historia. Jag kände naturligtvis den stackars flickan. Hon och Henrik var klasskamrater.
Polismannen vände sig till Henrik.
-Ja, jag vet det, sa han. Det är därför som jag har kommit….

Pia visste inte riktigt vad hon skulle svara när Johan frågade om hon ville följa med på bio. Johan arbetade bakom charkdisken. Han hade alltid tid att säga ett vänligt ord medan han skivade upp korv eller kött, och brukade ofta smyga med någonting extra till dem som hade hund eller katt hemma. Hur kunde han tänka på bio en dag som den här? Hade han inte läst tidningarna?
-Jag vet att Linda var din kompis, sa han, men ni umgicks inte längre, eller hur? Dessutom tror jag att det kan kännas bättre om du får en chans att skingra alla dystra tankar. Livet går ju trots allt vidare.
Kanske har han rätt, tänkte hon och tackade till slut ja.
De såg en komedi som för ett ögonblick fick henne att glömma alla oroande tankar. När de lämnade bion var det mörkt ute. De gick långsamt och snart upptäckte de att de var en bit utanför stan. Snart fick de syn på Kollevik mellan husen och Johan frågade:
-Vad tror du hände? Tror du att hon föll offer för en sexgalning?
-Johan, du lovade…
Han bad genast om ursäkt. Han hade glömt bort att hon inte ville prata om Lindas död, men skadan var redan skedd. En våldsam förtvivlan vällde upp inombords. Hon hade lust att släppa lös alla känslor och bara ställa sig och gråta, men hon förstod att Johan genast skulle ta chansen att lägga armen om hennes axlar och försöka trösta. Sedan skulle han ge henne en massa goda råd, som om allting skulle gå över med tiden, men hon ville inte ha några goda råd.
Ville inte ha hans tröst. Hon ville klara av det här på egen hand.
-Jag ska gå hem nu, sa hon.
-Jag följer dig, sa han snabbt.
-Nej, gör inte det, bad hon. Jag vill gå ensam.
Han började protestera.
-Jag är glad att du bad mig följa med på bio. Det var vad jag behövde, men nu vill jag vara ensam.
Hon visste att hon sårade honom och egentligen tyckte hon illa om sig själv som gjorde det. Johan var en hygglig kille. Just en sådan som de flesta tjejer kunde tänka sig att gifta sig med så småningom, men hon hade svårt med att han så tydligt visade att han var intresserad av henne. Visst kände hon sig smickrad och visst fanns det lockelse i tanken på att ha ihop det med Johan, men lika ofta blev hon bara irriterad.
Vid det här laget borde han ju ha fattat att det aldrig skulle bli något allvarligt mellan dem. Hon tyckte om honom som en vän och arbetskamrat, men mer än så var det faktiskt inte. Han tände inga lågor, fick henne inte att längta efter närhet. Dessutom hade hon ingen lust att skaffa sig stadigt sällskap just nu. Det fanns så mycket annat som hon ville uppleva. Hon ville ut och resa, lämna den här trista stan och se någonting annat. Sedan, när hon hade sett sig omkring, skulle hon ta en datakurs och skaffa sig ett bättre jobb. Hon ville flytta till en större stad, vänta tills hon var trettio innan hon skaffade någon att bo tillsammans med…
Hon hejdade tanken. Hon hade just kommit ut på vägen som ledde ner till busshållsplatsen när hon hörde röster från en husgavel. Normalt sett skulle hon inte ha reagerat, men nu kände hon igen en av rösterna. Den lät gäll och upprörd, på gränsen till hysterisk, trots att den som talade ansträngde sig för att inte höras:
-Snuten var hemma hos mig idag. De ställde frågor om Linda. De ville skaffa sig en bild av henne. Fattar du vad det betyder?
Den andra rösten lät också gäll och nervös.
-Det behöver inte betyda ett jäkla dugg!
-Du är inte klok! De kommer att vända upp och ner på varenda jäkla sten tills någonting kravlar fram och avslöjar sanningen.
-Håll käften nu! Snuten kommer inte att hitta ett dugg!
-Fy katten, Alex! Du är inte klok! Jag tror redan att de vet…
Det var Alex och Henrik som stod i skydd av mörkret och grälade med varandra, men vad grälade de om?
Som om hon inte visste det…
Hennes hjärta bultade hårt när hon tog ett steg in i skuggorna. Om hon någonsin hade tvivlat på Alex skuld, så var det tvivlet borta nu. Egentligen borde hon gå raka vägen till polisen, men av någon anledning kändes det fel mot Henrik. Henrik hade aldrig någonsin sagt ett retsamt ord till Östling. Han hade hållit sig på sin kant, nästan dragit sig undan, men så hade Henrik också haft fullt upp med egna problem den gången. Det sas att hans mamma lämnat familjen och stuckit iväg med en annan karl. Något som naturligtvis blev extra uppmärksammat eftersom Henriks pappa var präst. Det Henrik gjorde nu var att försöka få Alex att ta reson. Pia hoppades att han kunde få Alex att gå till polisen och erkänna. Då skulle hela historien snart vara ur världen. Hon stod kvar i skuggorna, lyssnade till deras röster och kunde inte låta bli att fundera över hur två så olika killar hade kunnat bli bästa vänner, men Alex hade inte alltid varit grym och okänslig. Det var först på gymnasiet som han blivit så hänsynslös. Visst var det vanligt att killar som inte var så bra i skolan lät sina misslyckanden gå ut över andra, men det som hänt när Östling kom till klassen hade handlat om något mer. Som om Östling fått stå till svars för något mer än bara Alex dåliga betyg, men vad? En matt känsla kom över henne när hon mindes hur Alex dragit ner henne i källaren för att skrämma henne. Hans hot hade varit som en vass kniv som han kört in i hennes mage.
”Du är ingenting, vet ingenting och betyder ingenting…”
Om och om igen hade han upprepat samma sak. Så for en ny tanke genom hennes hjärna. Hon hade inte varit ensam om att bli hotad. Alla tjejerna i klassen hade varit med om samma sak, men varför bara tjejerna? Ingen av killarna hade blivit nerdragen i källaren. Berodde det på att killar alltid höll ihop och att Alex litade på att de kunde hålla tyst? Nej, det måste vara någonting annat. Så slogs hon av ännu en tanke. Vad skulle Alex egentligen ha riskerat om någon hade tjallat på honom? Att bli avstängd från undervisningen? För vem skulle ha kunnat bevisa att Östling tog sitt liv på grund av trakasserierna? Ändå hade det varit så viktigt för Alex att hålla tyst. Varför? Berodde det på att Alex varit rädd för någonting helt annat, men i så fall vad? Han var inte den som lät sig skrämmas. Ändå hade han varit så angelägen om deras tystnad den där gången. Tjejernas tystnad. Så angelägen att han kanske tagit livet av både Ann-Marie och Linda. Frågan var varför?
Hon blev plötsligt medveten om att Henriks och Alex röster inte hördes längre. De måste ha försvunnit och fortsatt ner till vattnet. Vad skulle hon göra? Följa efter dem? Det var ju möjligt att Henrik skulle råka illa ut. Även om han och Alex var vänner, så var Alex inte längre att lita på. Med tysta steg började hon springa efter dem. Så hörde hon något som liknade ett vredesskrik. Det kom från en träddunge lite längre bort. Hon skyndade dit och efter en stund fick hon syn på Alex och Henrik. De stod farligt nära branten ner mot vattnet och knuffade på varandra.
-Du är en idiot, Alex. Har alltid varit det.
-Jag ville inte göra det. Det bara blev så.
-För att du är så dum, Alex.
-Jag trodde att du skulle förstå.
-Förstå? Vad finns det att förstå? Du har ju förstört allt. Jag vill aldrig mer se dig igen. Fattar du? Aldrig mer.
-Vi är ju kompisar. Vi har alltid varit kompisar.
-Du är inte klok om du tror att jag vill vara kompis med dig.
Det kändes konstigt att Alex plötsligt var den svagare av de två. Henrik var alldeles utom sig av förtvivlan och knuffade gång på gång till Alex. Alex gjorde ingenting för att skydda sig längre.
-Jag vill inte se dig igen, upprepade Henrik och sedan vände han ryggen åt Alex.
Alex stod som förlamad kvar i mörkret och tittade efter honom. Pia visste inte vad hon skulle göra. Helst av allt ville hon dra sig bakåt och försvinna därifrån, men hon var rädd för att Alex skulle höra henne om hon rörde sig. I samma ögonblick började det regna. Till att börja med bara några lätta vattendroppar som träffade hennes kinder, men sen tilltog det snabbt i styrka. Alex stod kvar vid den farliga branten. Hon undrade vad han tänkte på. Var han rädd för att Henrik skulle gå till polisen och avslöja allting? Nej, det verkade inte så. Axlarna hade sjunkit ihop och armarna hängde tungt utefter sidorna.
Så vred han plötsligt på huvudet och såg ut över vattnet. Sedan sänkte han blicken som om han mätte avståndet ner till stenarna på stranden. Först förstod hon inte riktigt vad det betydde, men när han tog ett steg närmare branten, började hennes hjärta slå fortare. Tänkte han hoppa och ta livet av sig?
Inte så konstigt i så fall, tänkte hon. Han hade ju tre människors liv på sitt samvete, men hon kunde inte stå i bakgrunden och bara se på. Därför klev hon fram ur skuggorna och ropade genom regnet:
-Alex, gör det inte!
Förvånat vände han sig om.
-Pia? Vad gör du här?
-Jag hörde dig och Henrik, sa hon.
Han stod tyst en stund som om han var tvungen att smälta det hon just sagt.
Sedan sa han:
-Så du vet?
-Ja, jag tror det, sa hon med svag och darrande röst. Du dödade Linda och
Ann-Marie.
-Ann-Marie var en ren olyckshändelse. Jag tryckte ner henne i vattnet för att skrämma henne, men hon slet sig fri och simmade in under bryggan. När hon kom upp för att hämta luft, slog hon huvudet i plankorna. Jag tror inte ens hon visste var hon var. Sedan kom hon inte upp igen.
-Och du lät henne drunkna?
-Det gjorde jag inte alls, sa han. Jag gjorde allt för att få upp henne, men jag lyckades inte.
-Och Linda?
-Hon hade tänkt igenom allting och påstod att hon förstod varför jag dödat
Ann-Marie. Hon hotade med att gå till polisen och berätta allt.
-Så du dödade henne?
-Ja, svarade han trött. Jag dödade henne.
-Var det nödvändigt?
-Nödvändigt? upprepade han som om han inte riktigt förstod vad hon menade.
-Östling hängde sig och Ann-Maries död var en olyckshändelse. Även om du var delaktig, skulle ingen ha kunnat anklaga dig för mord.
Han fick något sorgset i sin blick.
-Du förstår inte, sa han. Ingen kan förstå varför jag var tvungen att göra det.
Så tog han ett steg bakåt. Allting hände så snabbt att Pia inte hann reagera. Efteråt var hon inte ens säker på om han glömt bort att han stod så nära kanten eller om han tog det där steget med flit. Hon hörde inget skrik. Inte ens en duns när han landade på stranden. Han bara försvann, men när hon kom fram till kanten, såg hon honom ligga orörlig bland stenarna. Vad skulle hon göra? Om han överhuvudtaget hade överlevt fallet var han tvungen att komma till sjukhus så fort som möjligt. Hon var tvungen att ta sig till en telefon. När hon vände sig om för att börja springa tyckte hon sig se en skugga bland buskarna.
Var det Henrik? Hade han kommit tillbaka och varit vittne till alltihop? Varför hade han i så fall inte stannat för att hjälpa henne? Hon sprang så fort hon kunde i riktning mot närmaste telefonkiosk. Polis och ambulans var på plats tio minuter senare. Ambulansen for iväg med Alex. Man hade ett litet hopp om att han skulle överleva. Pia berättade att Alex hade erkänt mordet på Linda och att han varit med när Ann-Marie dog.
-Varför gjorde han det? ville polisen veta.
Pia öppnade munnen för att svara. Hon trodde ju att hon visste svaret, men gjorde hon det och hur pass mycket var Henrik egentligen inblandad i det här? Hon bestämde sig för att inte säga något mer. När polisen gav sig iväg gick hon bort till platsen där hon sett skuggan och viskade:
-Henrik? Är du där?
Till hennes besvikelse var det ingen som svarade. Hade hon trots allt bara inbillat sig att det var Henrik hon såg?
-Henrik, ropade hon lite högre. Det är över nu. Polisen har tagit hand om Alex. Han erkände allt för mig.
Då hörde hon det. Ett tyst snyftande i mörkret. Hon fann honom blöt och frusen. Hela hans kropp skakade som ett asplöv. Reflexmässigt tog hon av sig jackan och la den över honom.
-Det är över nu, sa hon igen. Jag vet vad Alex gjorde och polisen vet det också.
Då vred Henrik på huvudet och stirrade på henne.
-Det var inte Alex, sa han. Det var jag!
För ett kort ögonblick blev hon alldeles kall inombords.
-Det var inte Alex som dödade dem, upprepade han. Det var jag.
-Du är upprörd och chockad, sa hon. Du vet inte vad du säger.
Hon kände på hans panna. Den var blöt av regnet och alldeles feberhet. En våg av ömhet vällde fram i henne. Nu, när hon såg honom så bräcklig och hjälplös, mindes hon att den där ömma känslan alltid funnits där. Henrik med sin eftertänksamhet och klokheten när han någon gång öppnade munnen på lektionerna. Hon hade nog varit förälskad i honom länge, men han hade aldrig visat att han besvarade hennes känslor.
-Du måste se till att komma hem, sa hon. Alex erkände och sedan hoppade han. Det är över nu.
-Du förstår visst inte, va? Alex hoppade inte för att han var rädd för att sanningen skulle komma fram. Han hoppade för att jag sa att jag inte ville se honom igen.
Pia kände hur rädslan blandade sig med tvivel.
-Vad är det du säger?
-Jag ville få ett slut på det. Jag sa till Alex att han bara hade gjort allting värre. Jag sa att jag hatade honom och att han bara hade mig. Redan från första klass tydde han sig till mig. Vet du egentligen hur Alex hade det hemma?
Pia skakade på huvudet.
-Hans far var inte klok. Alex fick alltid höra att han inte var värd någonting. Ibland vågade Alex inte ens gå hem efter skolan.
Orden kom genast tillbaka till Pia:
”Du är ingenting, vet ingenting och betyder ingenting…”
Nu förstod hon att det var ord som Alex hade fått höra i hela sitt liv.
-Jag försökte få Alex att förstå att alla människor är värda något. Att det var hans pappa som det var fel på, ingen annan.
-Det var därför ni blev så bra kompisar.
-Alex hade bara mig. Hur skulle jag kunna svika honom?
-Och sedan?
-När jag klantade till det ställde Alex upp för mig. Precis som jag visste att han skulle göra.
Pia rynkade ögonbrynen.
-Vad var det som hände egentligen?
Henrik bet ihop tänderna.
-Det var jag som dödade Östling och Alex hjälpte mig att få det att se ut som ett självmord.
Pia skakade på huvudet som om hon vägrade tro på det.
-Det kan inte vara sant, sa hon. Du skulle aldrig kunna döda någon annan människa.
-Alla kan göra det, hävdade han envist. Allt som behövs är att man hatar någon tillräckligt mycket.
-Jag tror ändå inte att det är sant.
-Jag tränade basket i gympasalen. Östling kom för att prata, men jag ville inte lyssna. När han sa att jag var tvungen grep jag ett brännbollsträ och i ren förtvivlan slog jag honom rakt över halsen. Alex ställde upp och ordnade så att det såg ut som självmord.
I samma ögonblick hördes ett skrapande ljud och Henriks pappa kom fram. Pia reste sig och började stammande förklara vad som hänt, men han avbröt henne.
-Jag vet redan, sa han.
-Tala om det för henne, sa Henrik. Tala om att det var jag!
Henriks pappa gick fram till honom.
-Nej, det var inte du, Henrik.
-Jo! skrek han. Det var jag som dödade honom. Sedan hängde Alex och jag upp honom i ribbstolen.
Henriks pappa sjönk ner på knä, tryckte Henriks huvud intill sig som om han ville hindra honom från att prata. Så sa han med bruten stämma:
-Ingenting är ditt fel, Henrik. Allt är mitt fel. Jag dödade honom.
Pia kände sig helt förvirrad.
Var det sant att Henrik dödat Östling eller försökte han bara skydda någon annan?
-Jag kommer att gå till polisen, sa Henriks pappa. Jag kommer att säga att jag dödade Lars Östling för att han la sig i och förstörde mitt liv. Han fick min fru att lämna mig, fick hela min familj att splittras.
-Ännu fler lögner? skrek Henrik. Ska det aldrig ta slut?
-Henrik, lyssna på mig, bad hans pappa. Jag gör det här för vår skull.
-Varför säger du det inte rent ut för en gångs skull? Varför talar du inte om varför mamma lämnade oss? Varför erkänner du inte att du älskade honom?
Hans pappa blev alldeles tyst.
-Alla vet, pappa! Alla vet att han kom till konfirmationslägret och att du bad honom stanna. Mamma visste det också. Det var därför hon lämnade dig.
Pia kom ihåg konfirmationslägret. Hon mindes att Östling varit där. En tillfällig besökare som hon inte brytt sig om just då.
-Vet du vad han sa när han sökte upp mig i gymnastiksalen? fortsatte Henrik. Han bad mig förlåta. Han sa att kärlek inte alltid är så lätt att förstå. Vet du vad jag svarade? Att jag blev äcklad bara av att se honom.
-Du gjorde det svårt för honom. Han visste att Alex bråkade med honom på grund av dig.
-Inte ens för Alex kunde jag berätta sanningen. Jag sa att det var mamma och han som hade en affär, men när han var död var jag tvungen att berätta som
det var.
Plötsligt förstod Pia varför Alex bara hotat tjejerna i klassen. Det hade nämligen bara varit tjejer på konfirmationslägret och Alex hade varit rädd för att någon av dem skulle kunna berätta det verkliga motivet till att Östling dött, men hade någon egentligen vetat?
Ja, Ann-Marie måste ha anat. Det var därför Alex gett sig på henne igen och sen hade Linda också lagt ihop ett och ett.
-Det är inte sant att vi hade en affär, sa Henriks pappa tyst. Han var en vän, en vilsen medmänniska och jag älskade honom som en sån.
Henrik stod stel och orörlig.
-Varför lämnade mamma dig i så fall?
Hans pappa suckade.
-Hur ska man förklara kärlek? Jag antar att jag brydde mig mer om Lars än om din mamma. Det var fel och jag visste det, men jag kunde inte hjälpa det.
-Så du älskade honom alltså ändå?
Hans pappa såg allvarligt på honom.
-Jag bad honom gå, Henrik. Jag bad honom ge sig av från skolan och lämna oss i fred. Ända fram till i kväll, trodde jag att det mina ord som fick honom att ta sitt liv. För jag visste att det var något han inte ville höra. Nu tror jag att han verkligen tänkte ge sig av. Jag tror att han kom till dig för att be om förlåtelse och sen försvinna.
Tystnaden var en av de längsta som Pia någonsin upplevt. Hon såg att Henrik var alldeles utom sig av både ånger och samvetskval. När Henrik gömde sitt ansikte i händerna, la hans pappa en arm runt hans axlar för att trösta.
-Du ska inte tycka illa om dig själv, sa han. Det är jag som lät dig lida.
Ingen av dem verkade ens medveten om att hon fortfarande var kvar.

Tre månader senare var rättegången över. Alex dömdes för misshandel och dråp medan åtalet mot Henrik las ner i brist på bevis. Henriks pappa hade redan slutat som präst och tänkte flytta från stan.
En kväll när Pia slutade sitt arbete stod Henrik utanför hennes jobb och väntade på henne. Hon märkte att han hade svårt att få fram det han ville säga.
-Du behöver inte säga något alls, sa hon. Jag tror att jag förstår ändå.
-Det har känts som en enda lång mardröm enda sen gymnasiet.
-Huvudsaken är att den är över nu, eller hur?
-Jag visste aldrig att Alex skulle gå så långt i sina försök att dölja sanningen.
-Du var hans vän.
Henrik nickade.
-Det var därför jag kom tillbaka den där kvällen. För att tala om att jag inte menade allt jag sagt. Du hade rätt i att jag stod bland buskarna och såg på när du och Alex pratade, men han hoppade innan jag hann säga nåt.
-Han kommer att behöva din vänskap även i fortsättningen. Fängelsestraffet kommer att bli tufft.
-Jag kommer inte att svika honom.
Återigen fick hon ett bevis för den speciella vänskapen mellan Henrik och Alex.
-Du räddade hans liv den kvällen, fortsatte Henrik. Många andra hade bara struntat i honom.
Hon svarade inte eftersom hon anade att han kanske hade rätt.
-Jag vill inte bara tacka och säga förlåt, förklarade han. Det är så mycket annat jag också vill säga. Saker som jag aldrig fått tillfälle att säga.
Som vad då? undrade hon, men yttrade inte orden högt eftersom hon redan anade vad han skulle säga.
-Pappa tänker flytta härifrån, men jag funderar på att stanna. Vad tycker du?
Någonting steg jublande i hennes kropp.
-Jag tror att det finns värre ställen att bo på, svarade hon.
Hans ansikte sprack upp i ett blygt leende. Det var nästan som att se solen titta fram bakom ett mörkt moln och nu visste hon det säkert. Mardrömmen var äntligen över.

Skriven av: Camilla Hansson