En mors önskan

Karl släpar sina fötter långsamt längst marken, skorna nöts upp från trä rötterna som täcker hela stigen mellan hans hus och den djupare delen av skogen. Mer rastlös för varje steg.

Skrikandes härmade han överdrivet sin mors hesa röst.“Karl du är tio år gammal, du måste vara ute med andra i din ålder. Inte inne på din dator. Det är fin väder och det är bra att röra på sig” Sträckandes ned mot marken, plockade han upp en brun gammal pinne och svängde våldsamt mot buskar runt omkring. Det var tråkigaste pinnen Karl hade sett, han slängde pinnen över axel och begav sig in på en mindre stig omgiven av mer träd.

Stigen sträckte sig ,trädens trånga mellanrum skiljdes längst med stigen, visade mer av skyn och den lysande solen. Karl stannade av och såg upp mot ett gigantiskt träd mitt i en öppen fält med få träd runt om den. Trädets storlek gjorde han stum.

Utan hans vetskap märkte han inte av brunbjörnen som klättrade upp mot ett fågelbo som fanns på toppen av trädet. I panik plockade Karl närmaste sten och slängde mot björnens huvud. Brunbjörnen tappade fästet och föll ned. Dess kropp var stor nog att fallet inte gjorde någon stor skada. Björnen röt till.

“L-låt fåglarna vara.”

Tårar föll ned från Karls kinder, benen frös fast. Hjärtat pulserar med i takt med björnens steg. Den rusade mot honom i vrede, Karl hade stört hans frukost. Utan att kunna göra någonting smällde björnens gigantiska tass i hans ansikte. Hans kropp flög med huvudet före in i ett träd. Synen blev suddig, hans kropp blev mer förlamad av rädsla. Björnen glömde bort fåglarna, den hade hitta ett nytt byte. I hans kropp kände han någonting krypa fram han aldrig känt förut. Det var döden. Hjärtat pulserar snabbt, stanken av död och blod fyllde Karls näsborrar, fasan klistrade fast hans kropp in i marken.

I skyn fyllda med mörka moln syntes en talgoxe. Det var fågelmamman. Hennes kvitter fyllde vinden med sång, Karl blev lugn av fågelsången, även då han visste att björnen skulle döda och äta honom.

“Vilken vacker sång.”

Karl lade en sista andetag innan döden skulle omfamna honom permanent. Kvittret blev högre, fågelmamman flög ned mot björnen. Varje flaxande gjorde henne större, kroppen, vingarna skiftades till svart och dess svarta små pärlor till ögon blev gigantiskt eldröda klot. Nu var det inget kvitter i vinden, ett skri fanns i dess plats. Ett skri från en demon.

Björnen backade från Karl och vände sig mot demonliknande fågeln och försökte visa sin dominans mellan dem. Demonen däremot övermannade björnen utan tvekan. Demonen bet tag i björnens huvud. Huvudet slets av björnens kropp, demonens vassa näbb bet av benen. I tredje tag dök näbben ned i magen från det som fanns kvar av björnen. Demonen åt inälvorna som Karl skulle göra till en portion spaghetti och tomatsås, i ett vilt tempo.

Demonen stannade av i sin måltid. Vände sig mot Karl, blod droppade från dess näbb. Karl blundade, han kände att den kom närmare. Rädslan matades mer och blev mer outhärdlig för honom. Det enda han kunde göra var att krypa ihop. Han kände sig säker i mörkret och av det som inte kunde ses.

Fågelsången omfamnade vinden igen, solen lös i Karls ansikte. Framför sig sitter fågelmamman på hans repiga högersko, kvittrande en ljus melodi. Karl skrattade gott, njöt av skogens skogens under.

“Verkar som jag har fått en ny kompis.”

I buskarna inte långt ifrån, sörjer två små björnungar deras mors bortgång...

Författare:

Publicerat

Dela: