En natt i september

- Åh, jag älskar dig Tanja! Viskade han och kysste hennes hals.
Hon skulle precis besvara hans kyss när…
- Tanja, vakna nu!
Orden ekade i flickans huvud och hon vaknade. Hon öppnade ögonen och vred sig ett halv varv i den stora sängen.
- Säg att det inte var en dröm, mumlade hon. Men det var det.
Flickans mamma stod i dörröppningen när Tanja satte ned fötterna på det kalla golvet. Solen bländande henne och hon stönade.
- Jag kommer… Hon gäspade och drog fingrarna genom det mjukt lockiga hårsvallet. .
De var lika, mor och dotter. De hade båda samma mjuka ansikte, lockiga hår och kastanjebruna ögon. Och båda tog de fördel av sitt utseende.

Den här fredagen började som alla andra dagar. Tanja blev som vanligt skörd till skolan. Trots att det var ett underbart höstväder skulle hon inte ens tänka tanken att gå till skolan, eller ta bussen, trots att avståndet var nästan obefintligt. Tanja var van att få som hon ville och bli uppassad, jämt.
Dagen var slut. Tanja gick ut ur klassrummet och tog fyra steg ut i korridoren. Därifrån ringde hon sin mamma som strax kom och hämtade dottern med bilen.
Tanja satte sig i den nya Volvo V70-n, familjens tredje bil, och de var på väg hem.
- Vad vill du göra idag? frågade mamman när de svängde ut från skolans parkering.
- Jag hänger med gänget ut, jag sover över hos Johanna, sa Tanja som om det redan var bestämt och ett faktum för föräldrarna att acceptera.
- Okej, sa hennes mamma utan att lägga sig i. Du gör som du vill.
Ingen av dem trodde att den här kvällen skulle bli annorlunda någon annan fredagskväll. Men den skulle förändra mycket för Tanja. Mycket.

Regnet hade svept in över Påvelund som en mörk slöja den här kvällen. De lyktbelysta gatorna fuktades inom kort av mjuka vattendroppar. Ljusreflexerna mot den våta asfalten var dämpade men otaliga. Gatorna skimrade vackert den här kvällen.
Tanja, som var omgiven av välbekanta ansikten, gick och funderade medan gänget utan destination drev omkring i ett villaområde. De skrattade högljutt, tjejerna hängde halvfulla om armarna på killarna som kände sig starka och stolta. De sparkade lite fallna löv och hoppades att det skulle finnas en privatfest någonstans. Alla kände de sig så lyckligt världsvana, vuxna, oövervinneliga.
Klockan blev, utan att någon egentligen lagt märke till att tiden gått, halv ett. Flera timmar hade följts av varandra när ett förskräckt mummel blandat med nyfikenhet hördes från ungdomarna. Som paralyserade stirrade de mot andra sidan gatan där tre killar tillsammans höll fast en kille vid en busshållplats. Tanja, som gått och drömt, vaknade till och hennes blick drogs åt andra sidan gatan. Där på andra sidan stod tre stora killar vid en transformatorstation. De svarta jackorna och luvorna gjorde det svårt för åskådarna på andra sidan gatan att se vad de höll på med, men det var uppenbart att de höll fast någon mellan sig. Först verkade de ___ lugnt och stilla, men snart började det. Misshandeln. Som förstenade stod ungdomarna på andra sidan gatan och bevittnade en händelse som de sent skulle glömma. Tanja skymtade en kille i mitten, och han blev slagen och sparkad. Han sjönk ned på marken och kved. Killarna skrattade lyckligt. En av dem vände sig om och… - där fick han syn på dem. Hans min var förvånad men blev snart ilsken. Utan att tänka på några kommande konsekvenser sprang Tanja över vägen.
- Vad tror ni att ni håller på med? Skrek hon åt killarna. Hon kom nära nu, hon såg killen på markens sargade ansikte, han vred sig i smärtor och blodet rann.
- Nej men hör på bruden, sa en av killarna på dålig svenska. Han var mörkhyad, bröt på någon kurdiskt språk och var otroligt säker på sig själv.
- Låt honom vara! Väste Tanja.
Det var först nu hon började tänka igenom vad hon hade gjort. Hon befann sig i underläge. Hon var ensam, de var tre och mycket större. Hon vände sig oroligt mot andra sidan gatan, hennes kompisar hade redan kommit skyndande men de kom tvekande.
- Tror du att du är nåt, tjejen? Skrattade killen och log överlägset mot henne. Han betraktade henne från fötterna och uppåt, log igen.
- Hur fega är ni inte om ni tre misshandlar en? Dra härifrån för fan!
Killens min förändrades och han sa någonting till de andra killarna, hon förstod inte.
- Oj vad rädd jag blir, sa killen med kall ironi. De andra skrattade.
Hennes kompisar slöt upp som en halvcirkel bakom henne. De var alla små i jämförelse till killarna, men de var många. Tillräckligt många.
- Låt honom vara! Sa hon igen.
- Visst, veklingen har fått nog med stryk, vi drar…
De andra nickade tyst. Killarna lämnade den liggande i en hög och släntrade över vägen som om ingenting hade hänt.

Tanja hörde killen stöna högt nu när killarna försvunnit från platsen. Han vände ansiktet åt hennes håll och hon möttes av ett blodigt ansikte. Hon satte sig på huk och böjde sig över honom. De andra drog efter andan när de såg hans ansikte. Tanja förstod inte riktigt varför.
- Fy fan, hörde hon någon av dem säga. Ser ni vem…
Meningen avslutades inte.
Killens rakade huvud var rödlila på vissa ställen, blod rann nerför ett sprucket ögonbryn och en sprucken läpp. Hans bleka hudton, blå ögon och rakade skalle gav honom ett utseende typiskt för ett skinhead. Ungdomarna såg kallt på henne, just då brydde hon sig inte om deras blickar.
- Har du mycket ont? Frågade hon naivt, som om detta inte var ett faktum.
- Vad tror du? Sa killen kvävt .
Hon svalde orden som en klunk sprit med besk eftersmak. Han vände bort ansiktet och vred sig ännu en gång.
- Tanja, vad håller du på med? Frågade någon bakom Tanja. Ser du inte vem det är? Ska du hjälpa honom?
Först förstod Tanja ingenting. Johanna började förklara:
- Han är en ökänd nasse, Tanja. Han är inte värd mat för dagen!
Hennes röst var kall och okänslig. Tanja visste att Johanna vågade uttala orden så länge killen blundande, när han öppnade ögonen igen vände hon skrämt bort ansiktet.
- Jag vill i alla fall inte ha någonting med honom att göra…, sa hon och började gå därifrån. Flera följde efter henne.
Vad han är för någon kan jag inte bara lämna honom här, tänkta Tanja stressat. Hon kände att hon var tvungen att behandla honom som vem som helst. Skinhead eller inte.
Hon tog upp mobilen ur fick och ringde efter en ambulans.
- Jag stannar, sa hon till de andra.
- Gör som du vill Tanja, sa Rickard, en av hennes kompisar. Jag går.
Så satt hon där ensam kvar, med tårar rinnande längs kinderna. Hon drog av sig schalen hon hade runt halsen och använde den för att torka blod ur ögonen på honom.
Hon fick inte ens ett tack.

Hon satt där, under en gatlykta med ett blödande skinheads huvud i sitt knä. Märkesjeansen var plötsligt fulla med blod, men hon höll hans huvud stadigt och försökte att hålla rösten likadan när hon sa:
- Vad heter du? Frågade hon. De där lektionerna i första hjälpen hade inte gett henne mycket, men hon visste att det var bra att kunna säga hans namn om han svimmade.
- Ian… Hans röst var mörk och främmande.
Han hostade tungt och hon hjälpte honom att lyfta huvudet. Han spottade blod så att hon trodde att han aldrig skulle sluta. När han slutade placerade hon hans huvud i sitt knä och smekte honom tröstande över pannan.
- Håll ut ett tag till Ian, ambulansen är på väg.
Trots att du förmodligen inte förtjänar det, tänkte hon.

Två timmar senare satt hon väntande på Sahlgrenska akutmottagning. Hon hade stannat hos honom tills ambulansen kom och då följt med till sjukhuset. Vad skulle hon annars ha gjort? Frågade hon sig själv. Bara lämnat honom? Gått hem? Nej, hennes föräldrar skulle bli misstänksamma om hon kom hem istället för att sova hos Johanna, och som hon såg ut kunde hon inte gärna gå dit. Hennes märkesjeans var nerblodade.
Johanna var den som svek, en av de som svek. Tårarna rann nerför kinderna på henne och trillande ner i hennes knä där han hade haft sitt huvud för några timmar sedan.
Snart, intalade hon sig själv och tog en tidning som hon försökte läsa i. Utan resultat.

Drygt en halv timme senare öppnades en av dörrarna i korridoren. Ut kom han, nazisten, som hon förmodligen hade räddat livet på. Han kom stapplande, omplåstrad.
- Hej, sade hon tyst och förväntade sig några tacksamma ord tillbaka. Åtminstone ett leende, men hon fick ingetdera.
Han var så mycket större än hon själv med sina 162 centimeter. Hans ansiktsuttryck var plågsamt sammanbitet.
- Tack…, sade han kallt som om han verkligen fick pressa ut orden.
Hennes hjärta slog ett extra slag, men hennes glädje kvävdes av hans sätt. Han verkade långt ifrån tacksam. Han vände henne ryggen och började gå bortåt. Han svängde höger i korridoren utan att vända sig om.
- Vänta! Ropade hon och skyndade efter honom.
Hon kunde helt enkelt inte låta honom försvinna.
- Kan du berätta en sak för mig?
Han vände sig långsamt.
- Vad? Frågade han irriterat och andades tungt.
- Hur hamnade du där egentligen? Varför…?
- Jag gick av nattbussen, dom såg mig, hoppade på mig…
- Men varför?!
Hon ångrade de nyss yttrade orden och kände sig dum och liten.
- De jävla blattarna ville väl hämnas…,sa han och ryckte lite på axlarna, som om det var en av de naturligaste sakerna i världen.
Hans hårda ord chockade henne. Vad pratade han om? Hon kände att hon egentligen bara ville försvinna därifrån, sjunka genom det hårda golvet, men hon stod kvar.
- Ska du inte polisanmäla dem?
- Är du dum eller? Hur ser det ut tror du?
Hon skämdes. Han såg på henne, stora, vackra blå ögon.
- Det där har aldrig hänt, glöm det. Jag går nu. Gå hem du med.
- Menar du att du…att du…, sa hon osäkert.
Hon avslutade aldrig meningen utan vände sig bort.
Jag har just räddat livet på en otacksam nazist, tänkte hon och suckade. Hon såg hans ryggtavla försvinna bortåt och bestämde sig för att glömma honom.

Söndagen därpå satt hon på sitt rum med huvudet i händerna. Hon var otroligt trött men kunde inte sova. Hon hade kommit hem på lördag morgon och sagt att Johannas och hennes familj skulle åka bort. Föräldrarna trodde henne.
Så fort Tanja slöt ögonen var bilden där. Bilden av hans ansikte, den ville inte lämna hennes näthinna. Den satt som fastklistrad, fast besluten att inte ge sig av. Någonting hos honom hade fascinerat henne och hon hatade sig själv för det. Hon kunde inte sluta tänka på honom, men hon visste att det var lönlöst att ens tänka.

Telefonsignalen ljöd gällt och bröt tystnaden i rummet. Det gick två signaler innan Tanja reagerade. Tanja var ensam hemma och lyften luren och svarade:
- Tanja.
- Hej…, sa en mörk röst långt borta. Den var främmande men samtidigt bekant på något sätt.
- Vem är det?
Adrenalinet rusade, hennes hjärta slog hårdare och hårdare.
- Det är jag… Ian… Du räddade mitt liv…

Skriven av: LUQY