En ny början

Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
Jag minns kvällen. Det var mörkt och blåsigt. Jag låg på sängen i det mörka rummet och lyssnade när regnet slog ner på taket.
Du. Dina ord kretsade runt och runt i mitt huvud. 'Kan inte längre... Har hittat en ny... Förlåt...'.
Jag vände på mig. Rakbladet. Det låg på bordet och blänkte så vackert när blixten slog ner nånstans i närheten. Jag tog upp den. Vägde den i handen. Jag fylldes av en ilska. Sorg. Hur kunde du göra så mot mig??
Jag stod upp. Såg ut ur fönstret en stund. Det var bara svart. Skogen, staden, allt.
Jag gick ut ur rummet och låste dörren. Släckte alla lampor. Gick in i toaletten och låste om mig.
Sen är det bara svart i mitt minne. Kanske vill mitt minne radera det hemska som hände där inne. Vad vet jag. Men det nästa jag minns är när jag vaknade upp i ett väldigt ljust rum. Min mamma satt bredvid mig sovande och det sved som bara den i handlederna.
'Mamma... Mamma!!' fick jag ut ur mig. Hon vaknade med ett ryck och såg förvirrat omkring sig. Sen mindes hon. Hon tog mig i sin famn och gungade mig som när jag var liten. Tårarna forsade ur hennes trötta ögon.
'Varför gjorde du så?? Jag var så orolig... Kan inte du säga mig varför??'
Jag bara skakade på huvudet.
Då var det nån som kom in i rummet. Jag mötte ett par glada, livliga blå ögon och en mun i brett leende.
'Så du har vaknat upp...' sa killen.
'Det här är Tom' sa mamma. 'Han jobbar här på sjukhuset'
'Hej Tom...' sa jag och fick ett glatt leende tillbaks.
Under de följande dagarna på sjukhuset fanns Tom där för mig. Han hade alltid tid och han kunde sitta och bara vara med mig i flera timmar. För honom berättade jag om det svåra, det som gjorde ont. Om dig. Vi kom varandra väldigt nära, jag och Tom. Han berättade också mycket om sig själv. Han satt och höll mig i handen när jag inte kunde sova om nätterna och han berättade för mig om hur orolig min mamma varit för mig.
Under de dagarna blev jag kär i Tom.
När det sen blev dags för mig att åka hem bad Tom om mitt telefonnummer. Jag gav honom det och vet du vad - han ringde.
Nu är det två månader sedan det där hände. Jag och Tom är tillsammans. Jag har inte hört nåt från dig, men jag såg dig gräla med den där blonda tjejen i ICA i fredags. Kan inte säga nåt annat än HA!! Du får vad du förtjänar.
Såren på handlederna har nästan helt läkts och rakbladet... jag kastade det i sjön. Det behövdes inte. Jag har ju Tom.
Du, din förlorare. Jag hoppas att du lider för det här. Det är rätt åt dig. Jag dog nästan för din skull för att jag inte visste att det fanns nåt bättre här i världen. Vad dum jag var. Det är du som ÄR dum.

Författare:

Publicerat

Dela: