En olycklig resa

En olycklig resa

Det var Alfons och Elisabeths fyrtionde bröllopsdag och de tillbringade den som alla andra bröllopsdagar på Tyllevis camping. De bodde i sin gamla och utslitna husvagn som nästan ruttnat ihop efter alla år på nacken. Det enda som var fint var utsikten. Ända från husvagnen kunde man se det kristallklara vattnet som speglade hela campingen i en klarblå färg. Det gamla paret låg i varsin solstol som färgen hade flagnat av på. Solen stekte mer än vanligt och myggor, humlor och blommor bildade tillsammans en doft av nysommar. Doften spred sig över hela campingen och blandades med doften utav fåglar och växter. En kall sjöbris fläktade till på Alfons bara ben och han vaknade till. Hans ögonlock var mycket tunga och de sved utav solens styrka. Plötsligt spred sig brisen och även Elisabeth vaknade till utav den torra luften. Hennes ögonlock var ännu tyngre och hennes leende lika så.
Varje dag såg likadan ut och det bildades en rutin som Elisabeth starkt började fundera över. Varje dag kändes som varmare än solen, tills en dag. Det började spöregna som aldrig förr. Man kunde höra regnet knottra mot det utslitna husvagns-taket. Känslan var oerhört plågsam, men inget fanns det att göra åt saken. Det regnade och regnade mer och mer. Tillslut var allt bara ett bördigt slam utanför. Alfons satt och läste en deckare utav den kända författaren Henning Mankell. Han såg mycket fundersam och berörd ut. Regnet lugnade ner sig och nu hörde man endast lätta, små vattendroppar som rann ner från rutan, som var fylld av stenskott i olika storlekar. Elisabeth var trött på allt! Hon ville ha en förändring, men vad kunde hon göra?
Efter ett tag reste sig Elisabeth sig från den håliga och rumstempererade soffan och hon började prata med Alfons som endast gav ifrån sig några mumlande ljud. Plötsligt blev Elisabeth rasande utav ilska. Alfons lika så. De började bråka och de hade ett långt gräl om allt mellan himmel och jord. Ingen av dem visste varför, men Elisabeth kände innerst inne en lättnad och en frihet. Hon tänkte att nu var inte allt likadant, det var ingen rutin. Elisabeth var fortfarande rasande och hon var röd som en tomat i ansiktet. Alfons tittade på henne med stora ögon som glänste utav tårar när hon plötsligt stängde in sig i det lilla och ynkliga badrummet. Hon låste bestämt efter sig.
Den natten rymde Elisabeth från husvagnen till ett bättre liv, trodde hon. Hon smög ut med tassande steg och hon hade sin beigea kappa som hon ärvt utav sin mamma på sig. Hon stängde husvagns-dörren som nästan föll ihop när hon drog om handtaget. Hon gick i det fuktiga, gröna och glänsande gräset ut genom campingen mot den tätvuxna skogen i norr. Elisabeth var mycket trött och hennes ben var tunga som tegelstenar. Varje steg var som en börda och Elisabeths ögon var på väg att slockna när som helst. Som att hon skulle sätta på linsskydd på ögonen som tårade sig när hon gick. Elisabeths psyke blev värre och värre när hon gick. Hennes armar släpades i marken och hennes beigea kappa hade blivit mycket blöt utav den fuktiga luften. Kölden strök sig över henne när hon plötsligt föll ihop som en grå sten. Hon började fantisera om att hon låg i sin solblekta solstol på Tyllevis camping och att Alfons låg bredvid. Att solen stekte på hennes rynkiga och fräkniga hud som nu var isigt kall, att varje eviga dag såg likadan ut och att en sjöbris väckte henne från hennes ytliga sömn. Elisabeth drömde sig bort och det varsom att hon inte längre levde. Hon kunde inte känna sina iskalla armar eller ben och helt plötsligt blev allt becksvart. Allt som blomstrade och det ljuvliga vädret blev ett totalt mörker som trängde sig in i Elisabeths själ som nu var bortom universum. Hennes tankar och drömmar förvandlades till torr aska som la sig som ett skinn runt henne. Varenda tanke försvann och det var som en port stängdes för alltid.

Författare:

Publicerat

Dela: