En omöjlig dröm, eller...

- Va? Ni kan inte mena allvar! En hund. HUND!
Fjortonåriga Sanna var så arg att hon spottade ut orden.
- Jag vill inte ha en hund, jag vill ha en häst!
När hon reste sig välte hon omkull muggen med choklad men det struntade hon i. Det kunde hennes föräldrar gott ha, dom som inte ville ge henne en häst, som inte ville uppfylla hennes högsta önskan.
Hon stormade ut ur huset. Hon var på väg till sin bästa kompis Tina. På vägen sparkade hon till en hög med löv. Och så snubblade hon. Hon landde på foten och skulle just ta sig upp när något brast inom henne. Sen grät hon. Och grät. Hon satt där i säkert en halvtimme.
Sanna reste sig och torkade sig i ögonen. Så här kunde hon inte se ut om hon skulle till Tina! På vägen dit tittade hon upp. Så vackert det var nu på hösten, med alla löven i olika nyanser av gul och orange. Åh, vad hon längta efter att få galoppera här, snabbt som vinden och på sin egen häst.

- Hej!
- Nämen hej Sanna! Kom in vet jag.
Tina och Sanna gick genom vardagsrummet för att komma upp på Tinas rum.
- Men varför ser du så ledsen ut då? Å nej! Säg inte att det blev för mycket flingor till mjölken i morse! skojade Tina.
Det var bland annat därför som som Sanna tyckte så bra om Tina, hon försökte alltid muntra upp henne när hon var ledsen.
- Nej faktist inte. Sanna kastade en kudde på Tina. Problemet är att mina föräldrar vill ge mig en hund istället för en häst. Du har tur som har föräldrar som dina, det vill jag också ha!
- Nej du. Tror du inte att jag fick kämpa för att få Pepsi? Jag tjata och tjata om en häst. Tillslut tror jag att dom tröttnade, tillade Tina med ett brett flin.
- Men vad ska jag göra? Jag dör snart! klagade Sanna.
Helt plötsligt fick Tina något drömmande i blicken.
- Du kanske bara behöver vänta en lien tid. Vem vet vad nästa månad bär..
- Jag bryr mig inte om ditt poetiska tjafs, avbröt Sanna. Men vad menar du med att vänta? Berätta nu!
- Va? Nej. Det var...Jag bara ville...muntra upp dig! Just de, muntra upp.
- Nej Berätta vad du menade, envisades Sanna.
- Jag...får...inte. Men det är inget, jag lovar! Men Tina kunde inte låta bli att le lite. Ska vi ut och rida?

På kvällen hade Sanna glömt Tinas konstiga ryck.
- Om en månad är det hästtävlingar, sa Sannas mamma.
- Jaha, fräste Sanna. Jag har ändå ingen häst att rida på! Ni vill ju inte låta mig köpa en. Jag och Tina som hade planerat en massa roliga saker att göra nu i höst – med hästar.
- Men du ska väl gå på den stora balen? Vilket tema hade den nu igen?
- Höst och den ska heta ”Höstens regnbåge” eftersom löven har så många olika fäger.
Hon gick till i trappan och låtsades att hon gick upp på rummet men halvvägs stannade hon och lyssnade.
- Vad det är jobbigt att hålla på att ljuga hela tiden, hördes mammas röst.
- Jag vet, men det är nödvändigt, svarade pappa. Du tror väl inte att hon misstänker något?
- Nej, då skulle hon inte vara så arg.
Va? Sanna fattade ingenting. Vad var det som Sannas föräldrar och Tina visste men inte hon?

Ju närmare balen de kom ju kallare blev det. Nu hade de verkligen lämnat sommaren och gått över till höst. En dag i skolan hände en sak som Sanna fortfarande inte kan fatta.
- Kan du gå till skåpen klockan tolv idag?
- Varför det? Sanna tittade på den lilla pojken framför henne som kommit med meddelandet.
- Bara kom, sa han också var han försvunnen.
- Gud va häftigt! Du måste dit och se vad det är! tyckte Tina.
Klockan tolv stod hon där. Och plötsligt kom Markus fram.
- Vill du...vill du gå på balen med mig?
Oj, det hade Sanna verkligen inte väntat sig! Hon som aldrig hade sagt mer än hej till Markus innan. Ville han gå på balen med henne?
- Ja, det vill jag.
- Okej. Sen stod båda tysta och tittade på varandra.
- Hejdå, mumlade Sanna och gick iväg.
Wow! Hon skulle gå på bal med en kille! Vänta bara tills Tina får reda på det här!

Och så var den stora dagen inne. Sanna och Markus dansade till ett par låtar och när de stod och drack bål kom flera killar fram och bjöd upp henne. Hon tittade runt efter Tina och såg att hon dansa med Simon. Bra, då kunde hon dansa utan att känna det att bara hon dansa och Tina stå i hörnen.
Kolckan elva var det någon som knackade Sanna på axeln. Det var Tina.
- Kom nu.
- Varför det? Var ska vi?
- Bara följ med.
När de kom ut ur gympasalen (där de hade balen) fick hon syn på sina föräldrar. Vad gjorde dem här?
Och sen såg hon henne. Världens ljuvligaste häst!
- Grattis gumman! ropade hennes mamma och pappa.
- Ä-är det min häst? Men...jag fyller ju inte år!
- Nej, men vi vet att du älskar hästar av hela ditt hjärta och i slutet av sommaren och nu i höst har vi letat efter en häst till dig. Tina har hjälpt till, sa hennes pappa.
- Så det är därför som ni har varit så konstiga sista tiden! Men varför sa ni att jag kunde få en hund?
- Vi ville få dig att tro att vi inte ville ge dig en häst. Då blir ju överraskningen större! sa hennes mamma och skrattade lyckligt. Och på tal om tävlingen om en månad, ska du vara med?
- Absolut! Jag och min häst ska vinna varenda tävling som finns!
Sanna skrattade och hon visste att detta var hennes lyckligaste höst hittills!

Författare:

Publicerat

Dela: