En pappa, en dotter

Nu sitter hon där igen, ensam och ledsen. Allting känns fel. Hon tittar ut, himmelen är grå och det håller på att mörkna. Ändå så ser det så mycket tryggare ut där ute, för här inomhus så fryser hon jämt. På hennes rum så är det varmt och ljust, men värmen når inte riktigt fram till henne. Musiken överröstar de hårda högljudda rösterna där utanför. Och plötsligt så blir hon så trött på allting, hon slänger upp dörren och bara skriker ut alla de orden som hon så länge har hållit inom sig. Hon vill såra, såra dem så mycket som de sårar henne med deras bråk. Hennes ord tar slut och hon känner plötsligt en stark ovilja till att vara just där. Hon öppnar ytterdörren och springer, springer, springer.
Hon kommer fram till ån, sätter sig på den brygga som hon har suttit på så många gånger förr. Allting är tyst och hon skakar av köld och rädsla. Det kommer en sval vind och hon önskar att den kunde föra henne långt, långt bort. Till en plats där ingen sårar, där ens föräldrar pratar om vad dem ska äta till middag ikväll, istället för att tala om hur mycket de avskyr varandra.
Hon tänker tillbaka på sitt liv, minns glada stunder men ändå så är det som om allt det som är argt och ledset överväger. Vissa saker etsar sig fast i huvudet, vissa saker kommer hon kanske aldrig att glömma. Allt det som har gjort henne så illa. För det gör ont när man hatar den som man egentligen älskar. Det gör ont när man är ensam på sitt rum och tårarna bara rinner. För när ens mamma inte vill förstå att det hon säger gör ont är det inte så mycket som känns rätt här i världen. Hon vill så gärna att någon ska förstå bara genom att titta på henne, genom att se hennes ledsna ögon. För hennes bästa vän har för längesedan försvunnit, hennes bästa vän som hon älskade mer än själva livet och som förstod henne bättre än någon annan någonsin hade gjort.
Nu när hon sitter där på bryggan med bara ensamheten och musiken som sällskap så känner hon en mjuk hand som läggs på hennes fleeceklädda axel. Hon vänder sig sakta om och där står han, hennes pappa. Med tårar i ögonen. Hon reser sig upp och försvinner in i hans stora och trygga famn. Rädslan som så länge har varit där försvinner och allting känns helt plötsligt lite lättare. Hon viskar till honom, gråt inte pappa, var inte ledsen, det ordnar sig, allting kommer att bli bra. Han lyfter upp henne och bär henne och hon känner igen den trygga känslan från när hon var liten. Hon kommer ihåg hur det var när pappa var räddningen på allt, hur trygg hon kände sig, bara pappa var med. De sätter sig på en stenbänk, den är kall och kylan kryper igenom tyget på hennes tunna byxor. Hon gömmer sitt ansikte i händerna, gråtandes. Hon vill berätta hur hon känner, hur ont allting gör. Men för det krävs styrka och just nu så känner hon sig svagare än någonsin. Hon vill berätta för honom hur mycket hon älskar honom trots att han har fått höra någonting helt annat allt för många gånger. Att alla de gånger hon har skrikit att hon vill vara ifred bara var lögner, att hennes högsta önskan egentligen var att de skulle bry sig, hjälpa henne ur allt det som kändes så tungt. Men hon behöver inte säga någonting. Hennes pappa förstå, han börjar själv prata och han säger alla de orden som hon själv har velat säga. Han ber henne att förlåta. Hon får styrka, hon klarar av det, klarar av att förlåta. För hon vet hur svårt det är att be om förlåtelse för någonting som egentligen är oförlåtligt. Han berättar att han och mamma har pratat nu, om deras bråk. Han flackar hela tiden med blicken, så som han alltid gör när han är nervös. Han säger att han och mamma vill hjälpa henne, att de ska försöka allt vad de kan för att allt ska bli bra. Att de ska kämpa för hennes skull. Han kramar henne hand hårt, fråga om hon förstår. Hon tittar upp med tårfyllda ögon och nickar. Hon ler, ett äkta leende, det var längesedan nu. Hon känner värmen från sin pappa beröring spridas i hela kroppen. Hon känner hans kärlek strömma ut från hans stora varma kropp och fortsätta in i hennes lilla frusna kropp.



För ibland så är det svårt för en flickas föräldrar att förstå om hon ingenting berättar. Och ibland så är det ännu svårare för en flicka att berätta när hon inte vet om någon förstår. Det är svårt för en pappa att vara stark när han älskade lilla dotter ingenting säger, när hon bara gråter och vägrar att berätta. Det är svårt för en flicka att ta tillbaka allt det hon har sagt, alla de orden som hon sade bara för att såra. Men det går för en pappa att förstå när hon berättar. För en pappas kärlek till en dotter är större än all sorg och ondska i hela världen.

Skriven av: Natalie