En puss.

Det värsta med före är att det alltid finns ett efteråt. Det värsta med under tiden är också att det alltid finns ett efteråt. Men det som ändå känns som det absolut värsta är att efteråt alltid är ungefär trehundra år längre än vad före och under tiden är tillsammans. Före är man som ett gigantiskt vitt papper. Före är man lagom. Lika neutral som vatten. Jag duschade länge den morgonen. Tvättade håret två gånger och blåste mig själv i ansiktet med hårtorken framför spegeln. Utanför mitt fönster låg snön på marken och solen sken såsom solen skiner i februari. Min kropp var utvilad, jag hade sovit i elva timmar och jag lade märke till hur mina ögon var ovanligt pigga. Det kändes skönt. Jag hann prova hälften av mina kläder innan jag bestämde mig för en blå och vit randig tröja med huva och så mina gamla jeans. Jag såg lagom ut. Lagom fin. Lagom tråkig och lagom speciell. Jag var så lagom. Ingenting skulle synas igenom. Inte mina önskningar, inte mina känslor och inte mina drömmar. Inte min längtan efter en kropp tätt emot min. Jag var så lagom att jag blev nöjd med mig själv.

Jag åt havregrynsgröt till frukost. Med aprikoskräm och mjölk. Jag tänkte att det är sådant som neutrala människor äter. Jag lade handen mot mitt hjärta och räknade slagen i en minut. Jag räknade till sextionio. Det kändes lagom. Sist jag träffade dig var det antagligen hundraåttio slag i minuten. Därför kändes det så otroligt skönt att jag räknade till sextionio. Du är nog inte så underbar, ändå, tänkte jag. Det kändes skönt. Sist jag träffade dig var du så söt att jag ville omkomma. Du är nog fet och ful nu, tänkte jag. Det kändes skönt.

På bussen in till stan skruvade jag upp volymen och musiken gjorde mig lugn. Jag kisade åt den ljusa vinterhimlen och värmde händerna i fickorna. Jag var så lugn att jag fick tänka efter om det ändå inte fanns något där bakom som kunde få mig att känna ett tryck över bröstkorgen. Men det fanns ingenting. Jag blev aldrig rädd över att det inte fanns någonting. Ett tag tänkte jag ta upp lypsylet ur väskan, fast jag ångrade mig. Jag tänkte att om du lade märkte till att mina läppar glänste skulle du tänka: hon vill kyssa mig, hon vill hångla här och nu. Och det ville jag ju inte. Det ville jag ju självfallet inte.

Jag gick av bussen med torra icke åtråvärda läppar och jag log åt tanken på hur du direkt skulle lägga märke till att jag inte ville ha dig. Hur jag inte ville hålla din hand i min, hur jag inte ville sitta på ett berg med dig och se på solnedgången och hur jag inte ville ha din tunga i min mun. Jag log åt den tanken hela vägen till gathörnet där vi en gång för längesedan hade träffats för första gången. Den dagen hade varit en av de bästa dagarna i mitt liv. En av de tio bästa. Det är en bra ranking om man tänker på att jag hade levt 5840 dagar. Du sa att jag såg blyg ut. Jag var generad och gömde mig bakom luggen och jag tänkte att jag ville hångla där och då. Här och nu är så annorlunda mot där och då. Det är så stor skillnad mellan lypsyl och inte lypsyl. Mellan lagom och mycket. Men särskilt är det skillnad mellan före och efteråt.

Jag var tillbaks vid gathörnet. Jag försökte så anspråkslös ut. Jag ville vara ett enda stort ryck med axlarna. Jag ville att du skulle tro att jag tyckte att det kvittade. Jag ville att du skulle tro att jag tyckte att du var ful. Det här var före och före får mig så ofta att glömma bort efteråt. Sedan plötsligt stod du bara där. Med ditt leende. Med dina kinder och ditt hår, din jacka och din väska. Med ditt leende. Du stod där med ditt leende och jag ansträngde mig för att stråla ut nonchalans. Det kändes skönt.

Vi satt mittemot varandra med varsin kopp kaffe och varsin cigarett. Jag kände hur mina fötter försvann. Jag tänkte att så mycket kaffe och så mycket cigarett fick min kropp att domna av. Jag tänkte inte på ditt leende. Jag tänkte inte på din röst eller hur du såg ut när du sa: det var längesedan jag kysste en flicka. Jag såg ut genom fönstret och jag ville få dig att tro att jag tyckte killen som gick förbi på gatan var snyggare än du. Det var så mycket tystnad. En del av den var pinsam tystnad. Då log du. Du log och jag tittade på dig och du skrattade lite och sa: titta inte på mig. Och jag sa: varför inte? Och du svarade att det gjorde dig nervös. Haha tänkte jag. Jag är iskall och du är nervös. Ditt hjärta slår hundraåttio slag i minuten och mitt slår bara sextinio. Haha!

Du gick på toaletten och under tiden övade jag in en pose. En pose som skulle berätta för dig att jag hade haft det lika trevligt medan du var borta som när du satt där framför mig med ditt leende. Att jag hade tittat efter snygga killar som gick förbi på gatan istället för saknat dina fötter bredvid mina under bordet. Det kändes skönt. Jag lyckades så bra med min pose. Mina läppar var så torra och hela jag var så inte alls dragen till dig. Hela jag ville inte alls kyssa dig tom. Hela jag ville inte luta sig över bordet och dra fingrarna genom ditt hår. Jag ville hellre lukta på hundbajs än på din hud. Jag hoppades att min pose visade det. Du fortsatte att prata om musik och dina drömmar. Du pratade om alla instrument du skulle köpa om du bara hade massa pengar och jag ville se ointresserad ut. Jag ville hata musik. Jag ville hata dina drömmar.

Vi rökte på tågstationen. Vi stod en bit ifrån klumpen av människor som också väntade på att ett tåg skulle ta dem hem. Du sa att du inte tyckte om att vara en del av klumpen. Jag tänkte att du kanske ville vara ensam med mig. Bara du och jag och asfalten under oss. Jag ville se ut som att jag tyckte att du mest var bra för att du bjöd på cigaretter. Jag ville se ut som om jag ville att tåget skulle komma fort så att du försvann fort. Så att jag slapp dig. Så att jag kunde få stå och röka ifred och lyssna på musik istället för på din röst. Sedan kom tåget. Sakta rullade det in på stationen och du väntade på att alla människor skulle försvinna in i det. Du log ditt leende och kramade mig. Du tittade på mig och log ditt leende för femtioandra gången. Därefter lutade jag mig fram och pussade dig på munnen. Det här var under tiden och under tiden får mig så ofta att glömma bort efteråt.


Jag hörde min röst säga: jag var tvungen. Tåget rullade iväg med dig och ditt leende däri. Det kändes inte skönt. Jag blundade hårdare än vad jag någonsin blundat förut och jag kände mig mer misslyckad än vad jag någonsin gjort förut. För jävelen, tänkte jag. Skit och helvete och bajs och skit. Och bajs. Jag gick på gatorna och snön smälte under mina fötter och jag knöt nävarna och jag ville krossa alla skyltfönster. Jag ville skära halsen av alla människor som gick i vägen för mig och jag ville trilla framstupa rakt ner i asfalten. Jag skruvade upp volymen på det högsta, för vem behöver trumhinnor? Jag tänkte dig sittandes på tåget, jag tänkte hur du hånskrattade åt mig, jag tänkte hur du hela tiden hade varit mer nonchalant än jag, hur dina läppar hade varit torrare än mina, hur ditt hår hade varit otvättat, hur det hade varit otvättat inte för att du ville få mig att tro att du inte ville ha mig men för att du faktiskt inte ville ha mig. Jag tänkte hur du hade vaknat på morgonen och stressat till tåget och tänkt att det var en dag som alla andra. Hur du inte bara ville se ointresserad ut men att du faktiskt var ointresserad och hur du hade sett min pose och skrattat åt den i smyg.

När jag skulle över gatan tittade jag bara åt vänster fast att jag visste att bussarna alltid kom från höger och precis när jag kom fram till busshållplatsen såg jag hur vacker himlen var. Himlen var aldrig vacker, aldrig, aldrig, aldrig, men just då, just den kvällen skulle den tvunget vara vacker. Just då skulle den tvunget skifta i mörkblått och svart och just då skulle månen synas mer än vanligt. Och just då skulle batteriet ta slut och just då skulle musiken dö bort, just då när jag behövde den som mest. Just då skulle det stå två tanter framför mig som pratade om vädret: ja, det är hemskt att det börjar snöa precis när man tror att våren har kommit, ja, det är förfärligt, här nere smälter det ju ändå bort efter ett par dagar, ja, det är förfärligt, alla barnen som så gärna vill åka pulka, det är så synd om dem, ja, det är förfärligt.

Jag såg på en av tanterna, studerade hennes ansikte och tänkte: du röker säkert också. Och just då tog hon upp en cigarett och jag var glad åt att hon skulle dö i förtid och just då kom jag på att också jag har rökt hela dagen fast att jag avskydde smaken av cigaretter. Fast att jag blev yr och även om jag mådde illa i timmar efteråt. Då kom jag också på att jag hade tvättat håret två gånger och att jag hade valt kläder i en halvtimme för din skull och jag kom på hur jag ironiskt hade sagt: ja, jag valde ju de här kläderna bara för din skull. Jag kom på hur jag hela dagen hade låtsats och att du inte alls hade blivit fel och ful, bara vackrare, bara så mycket vackrare. Du var vackrare än himlen och javisst, jag ville ha din kropp tätt emot min. Det kändes inte skönt.

På bussen ville jag kräkas och jag blundade och ville somna. Jag missade nästan min hållplats och jag fick rusa av och sedan rusade jag vidare över gräset, i snön, och det var nära att jag trillade. Jag ville lämna spyor i det där kalla och vita. När jag kom ut på asfalten tog jag upp händerna ur fickorna och jag hörde mammas röst i huvudet: inte händerna i fickorna, då kan du inte ta emot med dem ifall du trillar. Då förstod jag att jag i alla fall ville leva och då förstod jag att efteråt trots allt också har ett slut. Efteråt är trehundra år längre än vad före och under tiden är tillsammans, men efteråt har också ett slut.

Jag stängde ytterdörren om mig och kände hur värmen slog mig i ansiktet. Jag skrek hej och rusade uppför trappan utan att först ta av jackan och sedan kröp jag ned under mitt täcke och stängde ögonen. Trehundra år och tio timmar kvar, tänkte jag. Efteråt varar inte för evigt. Alla dina cigaretter tog slut. Trehundra år och nio timmar kvar. Alla dina cigaretter tog slut. Trehundra år och åtta timmar kvar.

Och det som kändes skönast var att alla dina cigaretter tog slut.

Skriven av: katrin svensson