En rädsla som ingen annan


En rädsla som ingen annan

Hans stora och gröna ögon iakttar nyfiket den sorgsna och svartklädda folksamlingen. De har samlats den här regniga augusti morgonen för att tillsammans tillbringa en sorgens dag, på denna tysta men otroligt vackra plats. Han är här, liksom alla de andra, för att sörja. Han känner en stor ocean av ovana känslor inom sig, som gör honom helt förstelnad av rädsla. Han känner sig så fruktansvärt ensam, fast han är omgiven av människor. Det är så läskigt tyst, fast han kan se människor röra på sina läppar. Han känner sig så konstigt frånvarande, för det känns som om han inte riktigt är närvarande, fast han är det. Dessa känslor är helt främmande för honom, så han har ingen aning om hur han ska hantera dem. Men det som är mest skrämmande denna blåsiga och regniga augustidag är ändå känslan av att han inte blir sedd av alla de välkända människor som tillsammans med honom sörjer en stor förlust. Det känns som om de inte ser att han, liksom de, finns här, lika sorgsen, lika medveten om att de alla förlorat något väldigt speciellt. Kanske är han till och med ännu mer sorgsen, då sorgen för honom är så djup och så oändlig. Kanske är han ännu mer medveten om att han förlorat något väldigt speciellt. Förutom alla dessa känslor som får honom att känna sig så osäker, så rädd har han även den hemska känslan av att han inte kan nå de människor som är här, att han inte kan röra dem. På något sätt är det som om de är så långt borta, men de finns ju här, precis bredvid honom. Han känner en så stark vilja av att hålla om var och en av dem som samlats här denna dag. Bara för att få känna deras närhet. En så stark vilja av att få chansen att förklara för dem alla att de fyller hans liv med kärlek och trygghet. Men mest av allt känner han en så stark vilja, av att kunna säga till dem alla att han älskar dem, så otroligt mycket. Men han kan inte. Hur mycket han än vill det, är det något som hindrar honom och han kan inte förstå vad det är…

Hans förvirrande tankar om den främmande rädsla, han hela tiden känner som en stor klump i magen, minskar inte fast hans tankar övergår till ett första försök att minnas de dagar som varit, innan denna minst sagt annorlunda söndag. Han har nämligen knappt något minne alls av vad som hänt eller vad han känt de senaste dagarna. Plötsligt befinner han sig här, på denna otroligt vackra plats, bland massor av människor, med hur många nya och skrämmande känslor som helst. Men han har dock små suddiga bilder som måste ha att göra med hans plötsliga minnesförlust. Han minns ett starkt ljus från något stort och svart. Han ser framför sig bokstäverna TKL. Han vet inte vad de betyder eller varför han just minns de tre bokstäverna. Något blått, han minns något blått och två blåa oroliga ögon som stirrar in i sina. Det är allt, han minns. Såklart minns han allt från sin barndom, alla personer han känner, vad han tycker om, han minns resan till Thailand för tre veckor sedan och förstås när han tog studenten då han hade hela sommaren framför sig, då han hade hela livet framför sig. Nu känns det på nått sätt som alla hans planer och drömmar för framtiden är helt meningslösa och helt omöjliga att förverkliga. Varför känner han så? Som sagt var, han har ingen aning om alla de ovana känslor han känner, han förstår dem inte, eller kanske är det så att han inte vill förstå. Hans försök att minnas dagarna innan denna ledde bara till en suddig röra av något starkt ljus, TKL, något blått och två par ögon. Vilket gör honom ännu mer förvirrad. Samtidigt som hans rädsla bara växer sig större och större så känner han sig bara, mindre och mindre…

Bredvid honom står hans mamma. Hon tittar ner i golvet och hennes sorg speglar hans. Djup och oändlig. Han tittar på henne, men hennes tårfyllda ögon möter inte hans. Han vill säga något till henne, fråga vad som händer med honom, fråga vad som gör henne så ledsen, men han får inte fram några ord. Med sin darrande hand försöker han ta sin mammas varma hand. Han vill hålla den hårt i sin, som han alltid gjort som liten pojke. För att lindra sin rädsla vill han hålla sin mammas hand hårt i sin. Hennes varma hand fick honom alltid förut att känna sig bättre till mods. Den fick hans rädsla att försvinna lika fort som den kom. Som första dagen i skolan för tolv år sedan. Han var så rädd för att ta klivet in i klassrummet men då tog han sin mammas hand och höll den så hårt i sin och till slut kunde han släppa taget om sin rädsla och ta klivet in i klassrummet. Men kanske viktigare, ännu ett kliv in i livet. Nu är han ingen liten pojke längre som är rädd för att börja skolan, han är inte längre en liten pojke, ändå känner han sig som det, ändå känner han sig, så liten. Idag har han fått smaka på en ny och starkare rädsla och han försöker bli kvitt den genom att hålla hennes varma hand som förut alltid kunnat få hans rädsla att försvinna. Han vill hålla hennes hand, men hon håller inte hans. Hon håller inte hans hand. Varför gör hon inte det? Varför kan hans mamma inte längre få hans rädsla att försvinna? Varför?

Han har inte tänkt på det förut men nu kommer han på det. Han är på begravning. Den så vackra platsen han befinner sig på är kyrkan, han har inte tänkt på det, alla konstiga känslor tar över hans tankar och lämnar inte rum för några andra. Kyrkan, det är så tyst och fridfullt. Men han har bara varit här en gång, på sin kusins dop för tre år sedan. Varför besöker man inte en så här vacker plats oftare? tänker han. Han lyfter blicken och tittar upp mot det höga tak som får den lilla kyrkan att bli så luftig med rum för så mycket tankar. Det är så vackert. Det är starka färger av blå, orange, grön och gul som tillsammans bildar ett fantastiskt mönster. Hela hans inre lyser upp, men lika snabbt som det hände släcks hans inre ner igen och den här gången blir det becksvart. Vem kan ha dött? tänker han. Eftersom hans minne de senaste dagarna har varit som bortblåst kan han inte, hur mycket han än försöker, komma på vem det är som har dött. Tanken är hemsk för honom, att han inte vet, då döden alltid varit så skrämmande för honom. Hans egen död, men främst andras död. Människor som han älskar, deras död. Det har jämt skrämt honom. Att mista någon. Han vill inte och kan inte tänka mer på det utan iakttar ännu en gång den sorgsna och svartklädda folksamlingen. De delar samma känsla, samma uttryck, samma sorgsenhet. Kanske de också känner en rädsla. Men han är nästan säker på att han och alla de andra inte delar samma rädsla. Den är han helt ensam om. Att känna. Hans tankar avbryts av en hemsk upptäckt. Det starka ljus kom från en stor och svart lastbil, registreringsnumret var TKL och tre andra siffror han inte kommer ihåg. Det där blåa var en stor blå hatt, en äldre man med två oroliga ögon, hade på sig. Nu minns han lite mer, det han minns är så skrämmande. Han minns hur han och hans bästa kompis var på väg, i hans nya röda bil, ut i livet, på äventyr, där deras mål var obestämt. En stor svart lastbil hindrade dem från att någonsin kunna ta reda på vad deras mål var. Han sväljer tungt och blir mer rädd än han någonsin varit förut. Det måste vara hans bästa kompis begravning han befinner sig på. Han blir helt chockad över vad som just passerade hans tankar. Herregud, tänker han. Herregud! Han har förlorat sin bästa vän, utan att ens vara medveten om det, först nu. Bil olyckan hände dem båda, men det var bara en av dem som fick betala med sitt liv. Han blir så fruktansvärt arg, antingen kunde livet tas ifrån dem båda eller ingen. Inte bara en utav dem. Inte bara av en. Nu är han helt säker på att hans sorg är mycket större, djupare och mer oändlig än alla de andras sorg. Han kunde inte älska en person mer, han kunde inte vara mer rädd över att mista en person, så mycket som han älskar sin bästa vän och så rädd som han är över att mista honom. Nu har han gjort det. Det får honom nästan att vilja lägga sig i kistan bredvid sin vän. Men något hindrar honom , han blir fundersam över vilka personer som är här. Han tittar runt på dem, en efter en, det är ju släktingar till honom, vänner till honom. Hans mamma, varför skulle hon vara så ledsen för att hans kompis dött? Han fortsätter att titta på alla människor där. Hans blick överförs snabbt från den ena till den andra. Men på en person stannar den. En person stirrar han på, hur länge som helst. Hans blick blir fäst på den personen, hur länge som helst. Tårarna rinner nu ner för hans kinder, de alla representerar hans blandning av lycka och olycka. Han vet inte om han ska vara lycklig eller olycklig, om han ska vara glad eller ledsen. Kanske allt på samma gång. Hans oroade blick förs till den vita vackra kista, som hela tiden stått där, utan att han ägnat den en enda blick eller en enda tanke. Den vita kistan är täckt med vackra röda rosor. Ovanpå kistan, i mitten står det en ram av guld, i den ett foto på den döda. Han sväljer tungt och hans andning blir så djup. Han vill inte förstå, men han förstår. Plötsligt förstår han varför ingen ser honom, varför alla känns så långt borta, varför han inte kan röra någon, varför alla har samlats här idag. Plötsligt förstår han varför han känner denna rädsla. Han hade så rätt, han har förlorat något väldigt speciellt. Han har förlorat sin bästa vän och så många andra som han älskar. Trots sina upptäckter tittar han än en gång bort mot personen han så länge fäst sin blick på. Hans bästa vän. Han sitter där med blicken riktad mot golvet. Han ser hur tårarna faller ner för hans väns kinder, det gör så ont i honom att se det. Sorgen och rädslan är nog för honom både större, djupare och mer oändlig än hans egen. Han ser på sin vän, och för sig själv tänker han, förlåt. Nu vet han vems begravning han befinner sig på. Nu vet han, att han sörjer…
Sin egen död…

Författare:

Publicerat

Dela: