En rosa potatis

En handfull trollkarlar satt i skogen i en ring på varsin murken stubbe.
De visste alla att Detrius inte skulle komma, han var alltid sen. Mycket sen.
”Där är han!”, tjöt någon av dem och eftersom de suttit stilla så länge hördes ett ljudligt knakande när alla vred på nacken för att se vad trollkarlen hade pekat på.
”Det där är ett löv”, rättade en av de yngre honom och alla återupptog de sina normala sittställningar med en gemensam suck.

”Hm…”, mumlade Detrius för sig själv och vred på en maskäten potatis han bar i handen i alla möjliga och omöjliga vinklar. Han stod inne i sitt lilla hus. En liten brasa intill väggen kastade upp värme i hans riktning. Längs väggarna stod potatisar staplade i prydliga högar, sorterade efter storleksordning. Små stearinljus på den smala fönsterkarmen gav rummet en skum, sval belysning och kastade hemska skuggor längs väggarna. Detrius ville egentligen inte vara någon trollkarl men Ödet hade velat annat. Ödet hade skickat ut honom i den stora vida världen med en trollkarlsstav i den ena handen och en säck potatis i den andra. Resultat hade blivit en korkad trollkarl som på sin fritid samlade på potatisar från hela världen. Han hade redan en ganska omfattande samling i sitt lilla hem. Han hade axellångt svart och (motsäger alla myter) inget skägg, eller ens minsta antydan till skägg. Han bodde i en liten stad. Den var mycket liten, så liten att man aldrig skulle låta placera den på en karta över landet. Nästan inte ens på kartan över staden.
Detrius var en ganska ung trollkarl men det fanns yngre. Men de var också studerade och utlärda under hela sin livstid. Detrius visste inte ens vad en skola var för något.
Plötsligt ryggade han till och tappade sin potatis på den daggfuktiga marken.
Han hörde röster i sitt huvud. Detrius undrade om han höll på att bli galen. Det var mörka allvarliga röster, så starka att han tvingades ned på knä. Rösterna försvann men Detrius förstod innebörden.
”Mötet har redan börjat!”, vrålade han och ryckte åt sig ett skinnknyte som han slängde över axeln. Han slängde på sig sin azurblå trollkarlsdräkt. Sedan började han springa och inom kort var han framme. De övriga skäggprydda trollkarlarna gav honom mördande blickar under några sekunder men började sedan med mötet.
”Nå, då kan vi äntligen börja” sa den äldste av dem alla. Hans skägg var knälångt och gråvitfärgat av ålder, men hans blick var underligt nog inte åldrad en dag. Den bar exakt samma hat och oförståelse för Detrius som första gången han sett honom. Plötsligt blev Detrius medveten om att alla stirrade på honom. De viftade med sina små pappersark och sa åt honom att resa sig.
”Talet! Det glömde jag” , tänkte Detrius hysteriskt.
Varje år hade det ett möte och alla höll ett tal om året som gått. De brukade i vanlig ordning handla om små blommor och bin som slagit sig till ro på de murkna trollkarlarnas respektive näsor.
Han reste sig tveksamt och stapplade fram, stundom nära att snubbla på sina egna fötter, till mitten av cirkeln av stubbar och möttes av ett dussin förväntansfulla blickar. Han knäppte sina händer och lät dem sedan flaka utmed sidorna. Han var inte en sådan varelse som blev nervös men han kände sig riktigt illa till mods.
”Nå… var ska jag börja?”, trevade han. ”Ni kanske känner mig som en stiligt klädd trollkarl” Vid denna fras log Detrius och blickade ut i folkskaran, men ingen höll med, så han försökte sig på något annat.
”Om ni lyckas gissa vad jag har i fickan så får ni ett pris” Ett glänsande leende prydde hans läppar. Hans mörkbruna hår glänste som guld i de få solstrålar som lyckades tränga sig igenom trädkronorna.
”Jag slår vad om att det är en sten”, sa en av dem ointresserat. Detrius skakade trotsigt på huvudet, men fortfarande med ett glänsande leende.
”En fågel”, sa någon. Detrius skakade på huvudet igen.
”Vad sägs om en korvmacka”, sa den yngste som egentligen inte var intresserad, utan hungrig av all väntan.
Detrius stoppade därefter ned sin hand i fickan och tog fram en stor, genomrutten brunfärgad potatis som han stolt visade upp. Tre feta maskar var på väg att bita sig igenom den och de i samlingen som tidigare varit hungriga svor att de aldrig mer skulle äta i resten av sina liv. Detrius mantel fladdrade bakom honom.
”Jag förstår inte och kommer förmodligen aldrig att förstå varför och hur det gick till när du blev trollkarl”, muttrade den äldste av dem alla. Detrius blev inte stött av detta, han hade sannerligen hört värre. Han snubblade bort till sin stubbe och slog sig ned.
”Vi har alla dessa år försökt bli av med dig”, sa en annan med rosenröd spetsig hatt.
”Du måste göra något för att visa dig värdig”, höll alla med om. Till trots att Detrius var obeskrivligt korkad så kunde han förstå varför de ville bli av med honom. Han sinkade deras möten, ibland med flera månader och hans tal var alltid en katastrof. Och inte nog med det: en gång hade han ätit upp allt i matförrådet så trollkarlarna blev tvungna att livnära sig på rötter och bär i en hel månad. Det var ingen bra grund för en vänskap.
”Vad ska jag göra, då?”, undrade han. De andra trollkarlarna bildade klunga och försökte komma på något så hemskt att ynglingen inte ens skulle vilja ge sig in på det, utan dra sig ur Trollkarlsgillet för all framtid. De hade försökt med detta ett dussintal gånger tidigare men det verkade inte som om någonting i världen kunde få Detrius att lämna sin plats. De vände sig åter till den nyfikne Detrius och sade åt honom att han den här gången måste finna den största rosa potatisen i välden och ta med den hit. Detrius blängde på var och en av de överstående trollkarlarna med dödligt, uppriktig oförståelse.
”Och exakt var hittar jag denna rosa potatis?”, undrade Detrius.
”Det är ju det som är ditt uppdrag”, muttrade den äldste.
”Åh, visst ja. Så var det, ja. Uppdrag”, mumlade Detrius för sig själv. Han tog farväl och så fort han försvann utom synhåll började de andra att vråla av skratt.
”Han kommer inte att hitta någon rosa potatis”, sa den yngre.
”Nej”, höll den med den rosenröda hatten med om. Men innerst inne så var dom osäkra.

Men detta var Detrius lyckligt omedveten om, så han fortsatte lyckligt om olyckligt sin resa genom en tät skog. Han slog ofta läger men han hann ett bra stycke in i skogen under den ljusa tiden av dygnet. Han nådde fram till en liten stuga där han knackade på. Det vräkte ned regn och om han inte fick sova i ett hus så skulle han huttra av köld hela natten. Detrius hörde fotsteg och snart kom en knubbig liten skäggförsedd man ut och stirrade på honom. Han stirrade länge och väl innan han faktiskt frågade vad främlingen ville. Hans röst var lika sträv som sandpapper.
”J… ja… jag undrar om jag skulle kunna få sova hos er, herrn”, Detrius gjorde sitt yttersta för att låta övergiven och kall. Mannen svarade inte, bara stirrade.
”Jag behöver förstås ingen mat”
Mannen fortsatte att stirra.
”Jag kan sova på golvet”, muttrade trollkarlen. Då ryckte mannen för första gången till och öppnade dörren för honom med ett dovt knarrande. Utan ett ord tog mannen trollkarlens våta kläder och hängde upp dem på en gren som mycket passligt stack in genom ett lågt beläget fönster. Taket var även det väldigt lågt. Detrius var tvungen att huka sig för de kraftiga träbjälkar som höll huset uppe.
Det var redan sent men kvällsmaten var ännu inte avklarad så trollkarlen visades till ett rum och efter vad Detrius förstod så fick han sova där. Men detta var mycket svårtolkat eftersom mannen egentligen inte sa något över huvudtaget.
När Detrius såg sig omkring höll han på att tappa hakan av förtjusning av vad han såg. I rummet fanns inte bara en skön, bred säng utan ett stort fönster och en fåtölj så mjuk att han halvt försvann i den när han provsatt den. Där fanns även en ny uppfinning som Detrius bara hört talas om via små budbärare i staden: En TV. Med extatiskt drägel rinnande utmed sidan av munnen satte han på den.
Den stora svarta skärmen sprakade till och gav plötsligt ifrån sig ett ljus och sekunden efter hade den exploderat. Detrius började skrika och vifta med armarna samtidigt som han sprang runt i en vid cirkel. Han hörde fotsteg och hoppade ut genom fönstret och började skräckslaget springa mot friheten. Men tätt efter honom kom husägaren, ilsken som en blodhund. När trollkarlen såg sig över axeln såg han att husägaren höll upp en skylt över huvudet och på den kunde han läsa texten:
”Kom tillbaka, din uppblåsta idiot och betala min TV!” Detrius lydde inte, utan kastade sig ned i ett dike så att inte husägaren kunde hitta honom. Han landade på en stor sten, som han tog bort med sin ena hand. Under stenen löpte ett långt rör nedåt. Detrius tänkte att om han lyckades pressa sig ned i röret så skulle ingen hitta honom och försöka flå honom levande. Röret var troligen byggt för småungar och inte vilsna tonårstrollkarlar så Detrius blev tvungen att kämpa sig in. Röret var fuktigt och kallt men husägarens rasande rop sporrade honom att fortsätta. Röret vidgade sig snart och trollkarlen fick syn på ett ljus, så starkt att han kunde se det även när han blundade. Han följde ljuset och kom till ett stort rum. Detrius slängde handen över näsan när han kände den vidriga stanken, en genomträngande doft av döda råttor, avföring och ruttet avfall.
Han kämpade sig framåt, men stanken stack honom som tusen nålar. Hans ögon fuktades av den och hans ena hand började röra sig utom hans vilja. Manteln hade fuktats svårt av rörets väggar och släpades nu efter honom som en blöt, sliten badrumshandduk.
”Åh, herre Gud!”, väste trollkarlen när han såg sig omkring. Det var inget vanligt rum, långt ifrån. Runt omkring honom rusade små knälånga människor med meterlånga skägg, vilka kunde tänkas åsamka ett antal problem när varelserna skred framåt. Detrius stoppade en av dom med en lätt puff på axeln.
”Vet du var jag är?”, frågade han. Den lilla varelsen stirrade oskyldigt på honom och rasade sedan vidare utan att se sig om. Ett svagt plaskande hördes under trollkarlens steg, det var det enda han hörde bortsett från sina egna hjärtslag som hastades mer och mer ju längre in i rummet han kom.
Hela tiden kom små varelser förbi honom men ingen tycktes ta notis om honom.

Efter en tid, som känts som ett år för den utmattade vandraren, kom han fram till en mycket högt belägen tron. Den var skumt belyst genom det täta mörkret och längst upp satt en liten, nästan osynlig varelse. Han var klädd i ljusblå sidenkläder och hade ett skarpt slipat svärd, smyckat med ädelstenar tryckt intill höften.
”Vad vill du, du långe?”
Detrius hoppade till, för även om han faktiskt anat att det var en människa på tronen så hade han djupt och innerligt hoppats att det var en vaxdocka.
”Jag letar efter e…” Men den sidenklädde avbröt honom.
”Du letar efter meningen med allting?”, sa han.
”Nej, jag….”
”Åh, då måste du leta efte…” Mannen slöt ögonen och föll i djup koncentration. De knäppta händerna var det enda tecknet på att han faktiskt inte bara slumrat till.
”Du vill leva för evigt”, gastade han, leende. Detrius skakade sorgset på huvudet.
”Nej, inte det, jag letar….”
”Tig! Om jag inte får gissa så får du inte tala!”
Detrius vek sig under den andres kalla blick och lät honom gissa men den andre gav upp efter tre timmars oavbrutet gissande.
”Jag letar efter en rosa potatis” En kall tystnad uppstod mellan dem och mannen sa inget på flera minuter. Den sidenklädde tog sig till sist samman och tog åter till orda.
”Du har gått långt för en potatis”, sa han, ”eller vet du ens var du befinner dig?”
”Inte det blekaste”, muttrade trollkarlen, ”men jag tycker att det liknar någon slags kloak”.
”Åh. Helt rätt. Du är visst smartare än (du ser ut) jag trodde. Du befinner dig i Livets och Tidens Kloaker”
Detrius blängde på honom.
”Det innebär att du kan få vad du helst önska… och du vill ha en potatis?”
”Ja”
”Menar du allvar?”
”Dödligt”
”Dåså.” Den lille mannen räckte fram sin ena hand till trollkarlen och i ett blått ljussken dök där upp en liten, inte större än ett hönsägg, rosa skimrande potatis.
”Åh, tack så hemskt mycket!”, skrattade Detrius och var just på väg därifrån när han kom att tänka på en sak.
”Jo, får man önska sig två saker?”
”Eftersom ditt första önskemål var en potatis så… låt gå!”, sa den sidenklädde.
”Jag vill att du för mig till den heliga skogen”, sa Detrius.
”Lätt ordnat”, svarade den sidenklädde. Han höjde händerna och muttrade något på ett vilt främmande språk. Trollkarlen slöt ögonen och när han återigen tittade upp så var det de andra trollkarlarnas blickar han mötte. De var inte längre roade, utan allvarliga men fortfarande med en liten gnista hopp. När Detrius med ett leende visade upp potatisen så söndrades även denna lilla gnista som med fällkniv. Det var bara att hoppas att det kom fler tillfällen att göra sig av med honom innan det var för sent. Om det inte redan var det….

Skriven av: Strife