En skyddande ängel

En skyddande ängel

Min pappa var sen den dagen. Han skulle hämtat mig vid halv fyra, straxt efter att han slutat jobbet. Han var aldrig sen, aldrig. När klockan var straxt efter halv fem, och alla barnen utom jag och Lovisa hade blivit hämtade av respektive föräldrar, klingade det i dörrklockan på mitt fritids Smaragden. In kom min bror Peter. Han är fyra år äldre än mig och jag tycker mycket om honom. Jag blev glad över att se honom, och presenterade honom stolt för min kompis Lovisa och mina två fritidsfröknar Mats och Gunilla.

Peter va tyst, han sa inte mer än nödvändigt, han bara stod där i dörren och väntade otåligt på att jag skulle ta på mig mina ytterkläder och följa med honom hem. Vi bodde bara tio minuters gångväg därifrån, men än var jag inte så gammal att jag fick gå hem själv från fritids, trots att jag visste att jag skulle klara det utan några som helst problem.

Jag sa hej då till Lovisa och fröknarna och stapplade glatt uppför trappan efter Peter. Han var konstig tyckte jag. Han gick med neråtböjt huvud och sa ingenting, han verkade ledsen över något.

- Vart är pappa? frågade jag.
- Hos farmor och farfar, svarade Peter utan att titta på mig.

Jag nöjde mig med hans svar och var tyst resten av vägen hem.

När vi kom hem gick Peter som vanligt in på sitt rum och låste sin dörr. Jag förstod aldrig varför han alltid var tvungen att låsa dörren, han visste ju att mamma, pappa och jag inte gick in utan att knacka. Nu, sju år senare förstår jag. Det är någonting man börjar göra i den åldern, omedvetet. Jag låser alltid min dörr, även om jag är hemma själv. Lustigt egentligen.

När vi varit hemma i ungefär en halvtimme började jag undra vart pappa var. Varför kom han inte hem? Jag ringde till mammas jobb för att fråga om hon visste när han skulle komma hem, men hon var på rast just då. Typiskt.

Jag knackade på Peters dörr och frågade efter farmor och farfars telefonnummer så att jag kunde ringa och prata med pappa, men Peter ropade bara ifrån sitt rum att han inte kunde deras telefonnummer. Det var lögn, det visste jag. Peter ringde till farmor och farfar varje dag, så det var givet att han kunde deras telefonnummer.

Jag bestämde mig för att gå in i mitt rum och vänta på att pappa skulle komma hem, fast det fick minsann bli snart, för magen kurrade efter pappas potatismos som han lovade mig på morgonen att han skulle göra. Min pappa var världens bästa kock. Trots att han inte hade det som yrke så lagade han världens, enligt mig i alla fall, godaste mat.

När klockan började var kvart i sex och pappa inte hade kommit hem än, ringde det på dörren. Konstigt tänkte jag, pappa har väl nyckel? Jag sprang lättad mot dörren för att öppna åt pappa. Men när jag öppnade dörren så var det inte pappa som stod där. Det var kusin Anne och min faster Lena.

- Åh, hej, sa jag med en besviken suck över att det inte var min pappa som stod där.
- Hej gumman, sa Anne och gick in i mitt rum.

Jag följde efter Anne in i mitt rum, och efter mig gick Lena.

- Vet ni vart pappa är? sa jag och satte mig i min säng bredvid Anne.
- Lindah, lyssna på mig…

Först nu såg jag att Anne såg rödgråten ut i ansiktet, och det gjorde Lena också. Jag tog ett djupt andetag och svalde hårt.

- Vad är det? Har det hänt pappa nåt? Frågade jag nervöst.

Nu kom Peter också in i rummet. Även han hade tårar i ögonen. Varför grät Peter? Varför grät min bror? Han brukade väl aldrig gråta? Någonting var fel och jag var inte säker på att jag ville veta vad.

- Lindah, din pappa har varit med om en olycka, sa Anne försiktigt. Han ligger på sjukhus nu, det är därför han inte har kommit hem.
- Kommer han att dö? frågade jag med en stor klump i magen. Jag vet inte varför jag drog till med en sådan drastisk fråga, för jag var säker på att det inte alls var speciellt allvarligt med pappa. Jag var säker på att han snart skulle komma hem igen, kanske redan ikväll, och göra hans goda potatismos åt mig. Annes svar chockade mig, och min andning stannade upp för ett ögonblick som kändes som timmar.
- Jag vet inte Lindah, men det är allvarligt .. Läkarna gör så gott dom kan, men dom kan inte lova något.

Jag kunde inte få in det Anne just sagt. Det kunde inte vara sant. Min pappa kan inte dö. Hur skulle jag någonsin kunna klara mig utan min pappa?

Tårarna trängdes fram i mina ögon och i ena hörnet av mitt rum stod Peter och grät. Lena gick för att hålla om Peter, och Anne försökte ta mig i sin famn.

- Peter, din jävla idiot, varför sa du inget?! Du bryr dig inte att pappa kommer dö! Du skiter i det! Du är ju inte ens ledsen!

Min reaktion på det Anne just sagt blev vrede. Jag var så arg, det kokade i hela min kropp. Jag var arg och ledsen och visste inte vad jag skulle göra av alla mina känslor. Min vrede fick gå ut över min bror, som givetvis var lika ledsen som jag var. Peter slet sig lös ifrån lena och sprang gråtandes in på sitt rum och låste dörren efter sig.

Anne satt kvar i min säng och Lena stod och grät i ena hörnet av mitt rum. Jag bara stod där. Arg, panikslagen och förtvivlad. Det gjorde ont i hela min kropp och jag visste inte alls vad som skulle hända härnäst.

Jag fick tag i en barbiedocka som låg på golvet och kastade den med all kraft på eremitkräftburen som stod i min bokhylla. Anne tog tag i mig och höll mig hårt intill sig, jag brydde mig inte om att streta emot. Där satt vi ett långt tag, tills jag lugnat ner mig en smula för stunden.

Plötsligt öppnades ytterdörren, och jag rusade upp ur sängen i hopp om att det skulle vara pappa som kom hem. Jag visste ju innerst inne att det var omöjligt, men ändå kunde jag inte låta bli att hoppas. Men det var inte pappa, det var mamma. Peter hade ringt efter henne, så hon hade åkt hem ifrån jobbet. Jag såg i hennes ögon att hon också gråtit och slängde mig i hennes armar och började storgråta på nytt. Min mamma. Hade aldrig förr i hela mitt liv blivit så besviken över att se mamma som då. Givetvis var det skönt att mamma kom och tröstade mig, men om det hade vart pappa hade allt genast varit bra igen. Men allt var inte bra, och utan min pappa skulle det aldrig kunna bli bra igen.

Mamma som stolt hade slutat röka sedan några månader tillbaka, gick nervöst ut på balkongen och tände en cigarett. Hon skakade.

Jag tittade med stora ögon på mamma och skrek förtvivlat:

- Släck dendär! Du har ju slutat!

Det gjorde ont att se mamma ta dom där blossen på cigaretten. Skulle hon också dö ifrån mig nu? Skulle hon börja röka igen och få cancer och dö? Det var det första jag tänkte när jag såg henne tända cigaretten. Vi hade pratat om rökning i skolan för inte så länge sedan, och lärarna hade varnat oss och sagt att om man röker får man cancer och dör. Jag såg bilder i mitt huvud som föreställde mamma, pappa och Peter dö bort ifrån mig.

- Han får inte dööö!! Pappa får inte dö!

*

Resten av kvällen är suddig. Minns inte så mycket. Minns att jag vaknade dagen efter bredvid mamma i deras dubbelsäng. Varför ligger jag här? Var är pappa? var dom första tankarna som for igenom mitt huvud innan jag mindes gårdagen. Det högg till i hjärtat. Jag tog pappas kudde som jag sovit på under natten och pussade och kramade den, det hårdaste jag kunde.

Jag låg där bredvid mamma en lång stund. Låg där och grät och höll om kudden som om den vore det värdefullaste i världen för mig. Det var den också, om man ser på det hypotetiskt. Kudden var ju som min pappa. Min familj var det värdefullaste i världen, och nu höll den på att gå i bitar.

Mamma vaknade efter en lång stund och hon vände sig om och höll om mig.
Vad skulle hända nu? Hur mådde pappa?

Mamma satte sig i köket och åt sin frukost; ett knäckebröd och en kopp kaffe. Till det läste hon tidningen. Jag hörde ifrån mitt rum att mamma började gråta och jag sprang in till köket för att krama henne. Hon satt där på sin stol vid köksbordet och Peter satt på sin stol, dom grät båda två. Jag satte mig på min stol, och tittade på pappas stol som var så tom den bara kunde bli. Mamma gav mig tidningen och pekade på en notis i tidningen:


Cyklist allvarligt skadad

Det var igår eftermiddag som en cyklist kom cyklandes vid chokladfabriken Candelia.
När han skulle korsa gatan kom det en bil och körde rakt in i cyklistens sida och den 45-årige mannen flög först upp på motorhuven och sedan ner bakom bilen. Han vårdas nu på intensiven på Kalmar lasarett.
Mannen ligger i koma och läget är mycket allvarligt.
Läkarna vet ännu inte om mannen kommer överleva.

Först då fattade jag att det verkligen var sant. Det hade verkligen hänt. Min pappa hade blivit påkörd av en bil och låg nu i koma på intensiven och kanske aldrig mer skulle vakna.

Senare den dagen hämtade Håkan oss, det var en av pappas bästa kompisar. Han skulle skjutsa mamma, Peter och mig till sjukhuset där vi skulle få träffa pappa.

När vi kom innanför dörren till sjukhuset slogs jag av dendär lukten. Sjukhuslukten. Sen den dagen har jag alltid hatat att vara på sjukhus. Lukten har liksom etsat sig fast i huvudet på mig.

Mamma gick lite in förväg och började prata med en syster. Systern pekade på ett rum längre ner i korridoren, och jag förstod att det var där pappa låg. Jag ville bara springa, så fort jag någonsin kunde. Springa till min pappa som låg där inne, men jag behärskade mig. Jag var tillräckligt stor för att veta att man inte sprang på sjukhus.

Peter satte sig i en soffa i korridoren, och det såg ut som han hade tänkt att sitta kvar i den.

- Peter, kom nu, mamma går ju, viskade jag till honom
- Nej, jag vill inte följa med in, sa Peter tyst men bestämt. En tår föll ner ifrån hans kind och han började gråta.

Jag ville krama honom. Jag ville be honom följa med in med oss och hälsa på pappa. Men jag visste att det inte skulle vara någon idé. Håkan stannade hos Peter.

När jag gick in i rummet som pappa låg i fick jag en chock. Han som låg där i sängen med en massa slangar och annat i ansiktet kunde inte vara min pappa. Han låg där med armarna viftandes, precis som om han försökte vifta bort en fluga eller dylikt. Han hade sår i ansiktet och i huvudet, och det var litet med blod på hans vita sjukhusklänning. Men han var inte vaken, han log i koma. Men var det var visste jag inte riktigt, jag visste bara att han sov.

Han hade en tjock slang i halsen och utan den skulle han vara död nu, en respirator kallas det. Om dom stänger av den så dör han. Min pappas lever på grund av en jävla slang som dom hade tryckt ner i halsen på honom.

Runtom pappa satt farmor och farfar, Anne och Lena. En sjuksyster var också därinne och rättade till droppet.

- Här, det är Lars tillhörigheter, kläder och dylikt. Fast kläderna var vi tvungna att klippa upp för att få av dom, berättade sjuksystern för mamma.

Mamma öppnade den vita påsen och fick fram pappas jeans. Dom var helt sönderklippta och precis fulla med blod. Jag önskar att jag inte hade sett det, för det lixom vände sig i magen. Jag rös på hela kroppen och jag blundade hårt med ögonen och önskade att allt bara var en ond dröm. Hoppades bara att jag snart skulle vakna. Vakna mellan mamma och pappa i deras säng och att allt skulle vara som vanligt igen. Men jag insåg rätt snabbt att så inte var fallet.

- Gå fram till pappa, viskade mamma till mig..

Gå fram?! Skulle jag gå fram till honom? Aldrig! Jag stod precis vid ingången av rummet och vågade mig inte på att gå närmare. Jag var rädd för honom. Jag vet inte varför, men jag var rädd för min pappa. Om det nu var min pappa, han som låg där. Jag ville inte tro att det var det.

När mamma gick fram vågade jag mig också fram efter en stund. Sakta, sakta gick jag närmare. Jag tittade noga på honom. Hans ansikte ... Jo då, nog var det min pappa allt. Min pappa.. Tårarna började rulla ner för mina kinder och jag ville bara slänga mig på honom och krama honom allt vad jag kunde.

Jag tog försiktigt tag i pappas hand, den var kall. Så himla kall. Han hade droppet i den handen och jag tyckte inte något vidare om nålar och sprutor och sådant. Jag undvek att titta på handen, den var blodig .. Torkat blod.

Efter en liten stund började farmor och farfar och resten av gänget som var där innan vi kom, att göra sig i ordning för att åka hem.

- Hej då Lars, vi kommer imorron igen, sa Anne och klappade honom på kinden.

Sen försvann dom ut ur rummet. Nu var det bara mamma och jag kvar hos pappa, men jag såg till min stora förskräckelse att mamma lämnade rummet. Hon lämnade rummet för att tala med en doktor om pappas tillstånd. Jag ville bara släppa pappas hand och springa efter henne, för inte ville jag vara ensam i rummet med honom. Men jag kunde inte. Jag ville inte lämna pappa ensam, även om han sov och inte förstod att jag var här.

Jag stod nu där helt ensam med pappa. Jag kände att min kropp började fyllas med en panikkänsla, och den blev bara större och större.

- Hej då pappa, sa jag och pussade snabbt hans hand innan jag sprang gråtandes därifrån.

*

Dagen efter hämtade Håkan oss igen; mig, mamma och Peter. När vi stod utanför pappas rum, så var det min tur att inte vilja gå med in. Jag vågade inte. Mamma, Peter och Håkan gick in meddans jag stod i dörröppningen och smygtittade lite.

Nu hade dom tagit bort respiratorn, han kunde andas själv. Han var vaken nu när vi kom, men han betedde sig inte som min pappa. Hans blick .. det var något otäckt med hans blick. Han såg ut att vara jättefull, han såg till och med ut som att vara utvecklingsstörd. Ögonvitorna rullade och han smackade med munnen. Han sa ingenting, han fick bara fram en massa flämtningar.

Jag vågade mig litet närmre, men jag stod fortfarande halvt gömd bakom dörren. Pappa vände sitt huvud lite och tittade i fönstret som var mittemot mig.

- Lindah…, viskade han fram. Lindah …

Han hade sett mig speglas i fönsterrutan. Jag fick panik när jag hörde mitt namn och sprang allt vad jag kunde därifrån. Hur kunde han se och känna igen mig? Doktorerna hade ju sagt att han hade en grov minnesförlust, och att han förmodligen aldrig skulle få tillbaka sitt minne?
Dom hade också sagt att om han mot alla odds skulle överleva, så skulle han bli förlamad och rullstolsbunden, och till och med utvecklingsstörd.

Jag sprang och sprang i korridoren och sprang rätt in i en syster. Hon hade sett mig där förut och visste att jag var Lars dotter. Hon höll om mig meddans jag grät och kort därefter kom mamma och tog över.

Nu var ännu en dag hos pappa slut, och hela den kvällen sa jag att jag aldrig mer skulle åka till sjukhuset och besöka pappa. jag var jätte rädd för honom. Inte rädd för att han skulle göra mig illa, utan rädd för att se honom sån där. Det där var inte min pappa.

Dagen efter följde jag inte med till sjukhuset när Håkan hämtade mamma och Peter. Jag ville inte, jag vågade inte. Men precis efter att dom hade åkt så ångrade jag mig. Jag ångrade mig så otroligt mycket och trodde att pappa skulle dö nu, och att jag inte skulle få se honom igen. Aldrig mer.

När mamma och Peter kom hem berättade dom att pappa hade frågat om mig. Jag blev varm i hela kroppen och bestämde att imorgon skulle jag minsann följa med.

Det gjorde jag också. Fast jag önskar idag att jag aldrig gjort det. När vi kom in i den långa korridoren och skulle gå mot pappas rum, så kom det ut någon på rullstol ifrån det rummet. Han kom emot oss jättefort och jag såg att det var pappa i rullstolen.

- Lindah, Lindah! Ropade han förtvivlat och kom snabbt närmare och närmare.

Jag blir livrädd. Han såg ut som någon helt annan, han lät som någon helt annan. Jag sa till mamma att hon skulle ta bort honom, att jag inte ville att han skulle komma så nära. Hon försökte ta tag i rullstolen och hålla honom tillbaka, men han skulle fram till mig. Jag sprang förbi honom, allt vad jag kunde sprang jag, och en syster tog emot mig och tog med mig in till systrarnas kafferum. Det var samma syster som hade tröstat mig för någon två dagar sedan. Där lät dom mig sitta och fika med dom, och dom var jättesnälla mot mig. I tre kvar satt jag hos dom och fikade, sedan kom mamma in och sa att vi skulle åka hem.

- Se till att pappa stannar i sitt rum, sa jag till mamma innan jag lämnade personalrummet och dom snälla systrarna.

Mamma lovade. Jag gick osäkert ut ur personalrummet för att snabbt gå igenom korridoren, ställa mig i hissen och åka hem. När vi stod och väntade på hissen hörde jag pappa ropa ”Lindah!” och han kom återigen emot mig. Jag stod kvar denhär gången. Han åkte fram till mig och tog mig i handen och han grät. Han grät och han grät, och det gjorde jag också.

- Var inte rädd för mig Lindah, snälla .., snyftade pappa fram.

Jag hade aldrig sett honom sådan. Jag hade aldrig sett min pappa gråta. Det gjorde så ont att se honom ledsen. Jag sa ingenting, jag bara stod där och tittade på honom… Min pappa.

När vi ställde oss i hissen och dörrarna började gå igen, va det sista jag såg min pappa med tårar i ögonen som sträckte sin hand emot mig och sa:

- Åk inte Lindah, åk inte.
Men jag åkte. Hissdörrarna stängdes och vi åkte.

Sedan den dagen hälsade jag på pappa varje dag under hela tiden han låg på sjukhuset, vilket var en lång tid; 3 och en halv månad. Nu är pappa helt återställt och bor bara nåt hus ifrån mig. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag hade mist min pappa, och jag vill inte ens tänka på det. Folk säger att pappa hade en skyddsängel med sig, och det är nog sant. Ett gott råd till er alla som läser dethär: Var rädda om dom ni älskar, dom kan försvinna fortare än ni anar. För det är inte säkert att dom har en lika skyddande ängel som min pappa.



Av Lindah Engman 23 februari 2004

Skriven av: Lindah Engman