En sommarromans

Du har sparat under hela året, bikinilinjen är fixad, vädret är underbart och killarna på stranden är solbrända. Livet leker, helt enkelt. De flesta av oss har varit där eller kommer någon gång att befinna sig där. De flesta tänker 'Äntligen! Nu kan jag ha lite kul - utan några förpliktelser som helst'. Men är det alltid så lätt? Tänk om man blir kär – på riktigt?! Är det fortfarande lika kul? Är det lätt att komma hem till Sverige och fortsätta leva sitt liv som tidigare? Eller försvinner känslorna så fort man sätter sig på planet hem till Sverige? Här får ni läsa Jonnas historia. En tjugoårig tjej från Hässleholm som tillsammans med sin familj åker ner till Kroatien på semester.


– Jag kommer aldrig att glömma dig, sa han och log.
– Vissa minnen suddas aldrig ut, sa jag samtidigt som jag vände mig om och traskade iväg.

Jag kommer aldrig att glömma dagen i juli månad då solen sken som starkast och fåglarna sjöng som vackrast. Det var en ren slump att vi träffades. Jag skulle egentligen inte åka på semester det året, jag skulle vara kvar i Sverige och sommarjobba, men utav någon konstig anledning blev det ändå så att jag, tillsammans med min familj, begav mig ner till Kroatien. Jag tänkte att jag nu skulle kunna ha lite kul och kanske skulle jag också hitta mig en bra karl. Avsluta mitt singelliv, var något jag önskade då alla mina kompisar hade någon att pussas och kramas med. Alla utom jag. Vad ska det bli av dig, Jonna?, var ett uttryck jag hört allt för många gånger. Jag besökte varje liten vrå i staden Makarska, men icke sa Nicke. Ingen prins synes till.

Jag trodde att felet låg hos mig – för ful helt enkelt. Jag sminkade mig allt finare för var dag som gick och köpte nya klänningar till varje kväll, men nej, ingen prins. Till slut orkade jag inte hoppas mer, nu skulle jag bara ha trevligt med min familj och slappna av. Kvällen då jag kom fram till att det fick vara nog tog jag på mig en sliten, gammal tröja och en kjol som var alldeles för stor runt midjan. Samma kväll gick jag, min syster och hennes kompis till ett litet diskotek alldeles vid havet. Plaza stod det med stora bokstäver över ingången och vid vänster sida svischade träden vilt. Det var en perfekt natt för dans! Vi dansade hela tiden och jag hade roligare än någonsin. Plötsligt kände jag ett par händer runt min midja, jag vände mig om och där stod han. En lång, brunhårig karl. Han hade ögon, blåa som havet och stora armar. I’m lovin’ it! Vi dansade hela kvällen och någon gång runt midnatt tog han min hand och drog ut mig ur den stora folkmassan. Vi promenerade på stranden längst havet, hand i hand, och pratade som om vi känt varandra hela livet, och inte bara i någon timma. Eftersom jag är så klantig var jag ju självklart tvungen att göra något fel också – och det gjorde jag! Samtidigt som jag tittade på mannen vid min sida glömde jag att titta framåt. Jag gick rakt in i en dusch och vattnet bara sprutade över mig. Den här gången blev jag dock inte röd om kinderna och skämdes, och mannen vid min sida skrattade mig inte heller rakt upp i ansiktet. Han log och tryckte samtidigt sin kropp närmare min och kysste mina läppar på ett sätt som ingen någonsin kysst dem tidigare. Hans läppar var så mjuka och hans tunga likaså. Vi fortsatte vår vandring på stranden och stannade uppe till soluppgången. Han lyfte upp mig i luften, snurrade runt mig och jag skrattade högt. Det här är för bra för att vara sant, tänkte jag. Jag trodde det hela var en dröm så jag bad honom nypa mig i armen, men nej, jag var fullt vaken. Klockan började bli mycket och dagen därpå skulle jag tillbaka hem till kalla Sverige. Vi kramades och sa adjö. Vi stod där vid havet i flera minuter och tittade varandra djupt in i ögonen. Han kysste mig ännu en gång och det kändes som jag svävade på rosa moln. Han höll mig så hårt och jag kände mig så trygg. Det sista jag ville var att han skulle släppa mig ur sin famn. Men min syster kom och vi fick ta farväl.

Nu, tre år efter våran träff, kan jag fortfarande inte glömma karl’n med dem blåa ögonen, han med det bruna håret. Trots att det är så länge sedan kommer jag fortfarande ihåg allt. Varenda liten detalj har jag behållit i hjärtat. Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte ligga sömnlös på nätterna längre och undra. Undra över vart han finns, om han mår bra, om han fortfarande kommer ihåg mig eller om han är lycklig nu. Suck. Lever jag fortfarande eller väntar jag bara på att komma till andra sidan?

Skriven av: Nadina Nakic