En spökhistoria

-Berätta snälla mormor!,bad Mandy Miyers 10 år.
-Ja,exakt,sa Mary. Vi är ju så nyfikna!
De enda som inte sagt något var Isobel och Lucy.
Mandu stirrade ilsket på dem.
-Jaa....,sa Isobel och kastade en blick på Lucy.
Isobel var tolv och lilla Lucy åtta.
-Tänk på att vissa är lite rädda för späkhistorier,sa Isobel modigt.
-Jaså? Är lilla ISABEL rädd?
-Isobel,rättade Isobel.
Mormor tittade förvirrat på flickorna.
-Nej nu!,sa hon.
Isobel tittade på mormor.
-Jag heter inte Isabel,Mandy. Det vet du mycket väl,vad säger du Lubby?
Lucy nickade sakta.
-Det kan vara spännande,medgav hon. Dessutom är vi här i en vecka,jag tror vi klarar det.
-Ja,det gör du nog,sa fjortonåriga Mary.
Mandy såg belåten ut.
-Vi måste bara vänta på Anna panna och Catty! Visst,mormor?
Mormor nickade sakta.
Hon gillade Anna som var nio och Catty som var elva.
-Javisst,vi tar in värmeljus i ditt stora rum!,utbrast Mary ivrigt. Ditt är ju stört och spööklikt! Tänk om vi stöter ihop med några spö-öken! Det här huset är ju jättegammalt! Du är till och med yngre,mormor!
Mormor Elena skrockade och tittade på sina uppspelta barnbarn.
-M-hm...,sa hon och log mot dem genom glasögonen. Men den är inte så spännande,är jag rädd.
Lucy log.
-Det gör ingenting,det är bättre.
Mandy såg missnöjd ut.
-Okej då...,sa hon. Men börja med EN nu i alla fall!
-Nej,sa mormor bestämt.
Det dröjde ett tag innan Anna och Catty kom.
-Heejsan Mand,Mar,Lubby,Izzy och Elena,hälsade Catty. Förlåt för att vi är sena.
Elena skrockade för sig själv.
-Kalla mig mamita,är ni så snälla,sa hon tyst för sig själv. Är ni beredda?
Det var dem inte,utan bar in värmeljus och coca-cola ligh in i mormors stora rum.
-Vart ska du sova då,mormor?,frågade lilla Lucy en aning sömnigt.
-I gästrummet,vännen min,sa mormor.¨
Anna tittade nyfiket på Elena.
-Mandy sa att du skulle berätta spökisar,sa Anna.
Elena nickade sakta.
-Ni har säkert hört den,den är väldigt gammal,började Elena. Jag är inte säker på att jag minns riktigt men.......:
Felicia gick nervöst tillbaka hem,hon hade vair hon sin bästa kompis Daniella.
Nu var det alldeles tyst och märkt och Felicia kunde inte låta bli att tänka på det.
Hon svalde.
Plötsligt hördes det prasslande steg.
Hon tittade bakåt.
En gubbe som haltade kom rakt emot henne!
Hon började springa medan paniken stegrade,hela tiden tittade hon bakåt.
De slitna gamla blåa tränings kläderna såg ut att sitta på en gammal man.
Men han hade en pigg och glasartad blick.
Felicia sprang ännu fortare och försökte andas jämt.
Men till slut var hon tvungen att stanna för att inte få förstörda lungor.
Så var hon nätligen på sin gård!
Nån kom springande.
Hon tittade snabbt åt vänster där ljudet kommit ifrån.
Bara en flicka,tänkte Felicia lättat.
Men så såg hon paniken i flickans blick och hur snabbt hon sprang.
Felicia blev skräckslagen och sprang sista biten hem.
Med bultande hjärta öppnade hon dörren och steg in.

Nästa morgon frågade Felicias mamma om Felicia kunde gå och köpa kött.
''Kan jag väl'' svarade Felicia och tog emot mammas pengar.
Men lekande,tappar hon pengarna.
Felicia blir förskräckt,nu då?
Hon är inte alls van vid att springa,men löpandet från igår hade varit bra träning.
Hon sprang och sprang till...... kyrkogården.
Där hon bad om att få kött.
Kyrkoherden log ett hånfullt leende och följde henne till ett av gravarna.
''Mr carl Washton förste'' kunde Felicia inte låta bli att läsa,var det inte bättre att vända om hem och berätta för mamma?
Hon tyckte inte alls om det hånfulla leendet på hans ansikte.
Mamma kommer bli arg,så bättre att ta konsekvenserna.
Felicia tackade och sprang hem.
''Ska inte du också ha?'' frågade Felicias pappa.
''Nej'' sa Felicia.
Hon bodde i ett stort hus,fem våningar,och hennes låg i femte våningen.
Felicia försökte hålla sig vaken för hon var rädd om mardrömmarna som hon fick varje natt.
Men hennes ögonlock blev tyngre och ryngre och hon tänkte att det nog skulle bli bra att somna.

På natten väcktes Felicia av underliga knarrande ljud.
Skräckslaget slog hon upp ögonen och hoppades att det bara var fantasier.
Men nej,för strax därpå viskade en svag röst:
''Feliciaa,jag är på första våningen''
Det är bara röster från din dröm som ännu inte tunat bort,sa hon till sig själv.
Det blev tyst ett tag,om man bortsåg från de knarrande ljudet av trapporna.
''Feliciaaa! Jag är på andra våningen!'' fortsatte rösten och fler knarrande läten hördes.
''Du är ju inte ens vaken ordentligt'' sa Felicia strängt till sig själv ''Dem håller på att tyna bort från drömmen''
Det var tyst ett bra tag innan kanrranden hördes igen.
''Feliciaaa! Jag är på tredje våningen!'' ljöd rösten starkare.
Felicia kände paniken stiga men sa till sig själv ''Var inte du nu,du vet att orden dunkar i ditt huvud efter att du drömt mardrömmar''.
Men hon kunde inte bortse från att det lät verkligt.
''Feliciaa! Jag är på FJÄRDE våningen'' tjöt rösten.
Nej,det var inte fantasier.
Felicias föräldrar sov i tredje våningen så det var antagligen försent att väcka dem.
''Felicia! Jag är på femte våningen....!''
Felicia kurade skräckslget ihop sig där hon låg i sängen.
''Feliciaaa.... Jag håller på att öppna dörreeeen!''hördes den hotfulla rösten.
Felicia hade inte lånt till tårarna.
Hon hörde hur handtaget vreds upp och......
-Buuuuuuuuuuuuuuuuuuu!,vrålae gamla Elena.
Flickorna skrek till och lilla Lucy började gråta.
-Kom hit vännen,sa Elena och bankade på sitt knä.
Hennes röst lät så ung nu.
Lucy satte sig hos Elena.
Mandy tog ett par klunkar av sin cola.
-Den är väl inte slut än?,frågade Mandy och glodde på Elena.
-Den började bli spännande,sa Catty.
Mary stirrade häpet på Catty.
-Lita på mig,mamita. Men hon brukar inte gilla NÅGON spökhistoria!
Elena log mot de nyfikna flickorna.
-Vill ni att jag ska fortsätta?,frågade hon.
-JA!,skrek alla samtidigt.
Så mormor fortsatte:
En hemsk varelse blev synlig i dörröppningen.
Köttet var alldeles ruttet och ögonen lyste hotfullt röda.
Det ruttnande köttet droppade ner på Felicias golv.
Felicia pep till och hade lust att kasta sig ut genom fönster.
Ett hotfullt leende speds sig över varelsens hemska fördrivna ansikte.
Plötsligt spg Felicia det.
Dett stor hål mitt i det ruttnande köttet.
''Mr carl Washton förste'' viskade hon rakt ut.
Så började hon skrika när hon såg vad varelsen släpade med sig.
Hennes mamma,likblek med skrämd uppsyn.
Pappa med öppen skrikande mun och andades på ett konstigt sätt.
Och så lilla Julia,som var fem år,ansiktet var sönderslaget så man såg kinte hur hon såg ut.
''HÄMD!'' skrek vålnaden fast inget ljus hördes.
Felicis skrek och rusade bakdörren och kastade sig nedöfr alla trappor och sprang ut i den kyliga natten.
Utan far eller mot,utan sin snälla syster.
Hon grät medan hon bara sprang.
Mannen som hjälp henne med köttet!
Han borde veta!
Hon styrde stegen mot kyrkogården och såg till sin förskräckelse att förföljaren var tätt efter.
Hon sprang in i gården och bankade på mannens dörr.
Han öppnade med ett hånleende och Felicia smet in.
-Hjälp! Snälla hjälp! Du måste ha vetat det här! Visst gjorde du?
Du gav mig ju köttet det där var Mr carl Washton den förste!
Han skrattade hånfullt.
''Självklart! Han gjorde exakt samma sak du gjorde innan hans grymma underbara död som jag förorsakade''
Han slickade sig om läpparna.
''Ditt vedervärdiga odjur! Ditt hel***** svin!'' skrek Felicia.
Så slet hon boken ut hans händer.
Full av raseri for han efter Felicia som försvunnit genom dörren.
Mr Carl Washton var nära henne nu.
Men just när han räckte sina händer mot henne skrek hon över regnet som piskade henne i ansiktet.
''JAG VET VAD DU VILL! MEN DET ÄR INTE MIG DIG SKA HÄMNAS PÅ! DET ÄR HERREN HÄR BAKOM! DET ÄR HANS FEL! DU ÄR OSEENDE,DET VET JAG! OCH NÄR DU VÄL DÖDAT MIG TROR DU ATT DU SKA FÅ FRID! MEN JAG ÄR OSKYLDIG SÅ JAG BLIR SOM DU OCH DU SKICKAS NER TILL DJÄVULEN SJÄLV! VILL DU HA DIN FRID! GÅ TILL MANNEN HÄRINNE! JAG LOVAR DIG.....''
rösten fastnade i Felicias hals och hon slet upp dörren.
Den var omöjlig att öppna,insåg hon.
Hon började gråta.
''SNÄLLA TRO MIG! SLIT UPP DÖRREN HÄR OCH MÖT DIN MÖRDARE! SNÄLLA DU! LYSSNA PÅ MIG! JAG VILL BARA HJÄLPA DIG! SNÄLLA! STANNA,SNÄLLAAA!''
Just när han sträckte sig efter henne gick hon undan och han träffade dörren istället.
Den for upp.
Vild av raseri sköt vålnaden sin hand och slungade den över mannen.
Jag såg hur fler slag han slungade mot mannen.
På de ställen,där man inte dör av direkt,konstaterade Felicia.
Till slut,efter den långa hemska misshandlingen vände sig vålnaden mot henne igen.
Hon fattade tag i bibeln och läste ur den.
Det krävdes mod,för misshandlet hade chockat henne och hon fick knappt fram ett ord.
''AV ALLA DE DÖDA PÅ MARKEN SOM FÅTT SIN HÄMDS STRAFF,AV MODIGA KRIGARE SOM FÅTT SITT HJÄRTA KROSSADE PÅ GRUND AVV VREDE ELLER AVUNDSJUKA! MÅ NI VILA I FREEED!''
Felicia såg plågat på när vålnaden fick köpp och ben och långsamt fick sår,som om en osynlig hand slog mot honom.
Mannens,tänkte Felicia.
Till slut var det bara några dammkorn av vålnaden kvar.
Felicia var inte säker,men hon tyckte att hon hörde ett svagt tack innan hon föll ihop där i kyrko marken alldeles orörlig.
Nästa morgon låg Felicia i sin säng med mamma bredvid sig.
''Jag hittade dig liggande i kyrkogården'' säger hon ''du gick väl i sömnen''
Felicia bara log till svar.
''Mamma'' viskade hon ''jag är så glad att jag har er!''
Felicia kunde knappt prata efter tre år framåt.
Hon hade just sett två mord,ett riktigt,från nu tiden,och dett repris från det förflutna.
Men så fick Felicia barn,som fick barn barn,hon berättade allt för sina barnbanr.
Som en dag,kanske skulle berätta till SINA barnbarn.

Flickorna tittade på Elena när hon avslutade sin saga.
-Var den verklig?,frågade Mary till slut.
-Åh,små söta vänner,sa Elena. JKag trodde aldrig på spöken,och jag förväntar mig inte att ni ska tro på mig,men ja,det här hände när jag var en lite flicka.
Sedan ändrade jag namnet till Elena,det ligger bakom,kanske jag bara drömde,nu glömmer vi det här.
God natt flickor,dröm sött.

När Elena lämnat rummet sa lilla Lucy.
-WoooW! Vår gamla mormor är bra på att berätta spökisar.
Isobel log.
-Javisst,sa hon och log mot sin kusin.
Mandy gäspade.
-Den var bra,sa hon. Kom nu!
Hon syftade förstås på sin syster,Lucy,som skulle ligga bredvid henne.
-Aldrig hört nåt liknande!,stämde Catty in. Och jag asom inte ens gillr spökisar!
Så log de mot varandra,drack upp colan,och sedan låg de i en ivrig sömn.

Dålig va? Det kan ju inte jag hjälpa!

Skriven av: Tamara